Tre timmar sommar

En ovanlig syn nuförtiden

En ovanlig syn

BRAS D’OR LAKE, CAPE BRETON ISLAND. Den kalla vinden dog ut och molnen skingrades i samma stund som vi kastade vårt ankare. Plötsligt satt vi där i strålande solsken, och svettades i våra mössor och fleecejackor. Temperaturen steg från sedvanliga 12 till 25 på bara några minuter – i skuggan. Ja, det var så varmt att Lovis föreslog ett dopp efter sillen. En tanke som varit fullkomligt otänkbar i flera månader. När jag tänker efter så har vi faktiskt inte badat sedan vi lämnade Bahamas i april. Inte från båten i alla fall.

Det var otroligt kallt i vattnet, det kallaste jag upplevt sedan doppet vid Svartisen för sex år sedan. Ludvig fick så bråttom ombord igen att badbyxorna fortfarande var delvis torra när han kom upp på däck – hur nu det nu är möjligt. Men badade, det gjorde vi – alla fyra. Och firade med jordgubbar. Nyplockade, från Nova Scotia. Hur de lyckats få dem att mogna i kylan, det är för mig obegripligt. Antagligen växthus. Oavsett, mycket goda.

Allt var som i en dröm. Den perfekta midsommaren, till och med blommorna i kransen var rätt. Men lagom till ”små grodorna” såg jag hur mörka moln närmade sig från söder. Temperaturen sjönk lika snabbt som den steg några timmar tidigare, och snart kände jag de första regndropparna. Hög tid att uppsöka en säkrare natthamn.

Vi hann precis få upp ankaret innan kulingen var över oss. Men vi hade i alla fall fått tre timmar underbar sommarvärme, det var vi mycket glada för. Kanske de enda vi får uppleva i år. Det blir snabbt kallare nu. Åtta grader på norra Newfoundland, fyra grader på Grönland. Vad har vi gett oss i på?

Tidigare midsomrar med Mary af Rövarhamn:

  • Mauritius 2013: Det blåste så mycket på ankringen att vi inte kunde lämna båten. Barnen fick göra kransar av papper i stället, men sillen från Ikea i Singapore slank ner utan problem.
  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.
  • Rövarhamn 2010: Sista midsommaren i Sverige firades med familj och vänner på Rövarhamn i norra Stockholms skärgård. Strålande solsken och roddtur på fjärden.

In i dimman

isbjörn

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.

Skeppskyrkogården

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Mary i rymdhamn

Härifrån styrs Europas raketer.

Europas raketer styrs från ett kontrollrum i Sydamerika.

KOUROU, FRANSKA GUYANA. Men är det inte farligt? frågar många. Att segla runt på haven sådär. Och jo, visst kan det vara det. Man kan råka ut för pirater, stormar och monstervågor. Segla på isberg, obemannade spökskepp, sovande valar och halvsjunkna containrar. Drabbas av blindtarmsinflammation, trilla överbord eller få bommen i huvudet. Igår lärde vi oss att det också finns en viss risk för att bli träffade av en raket.

Mary af Rövarhamn ligger sedan några dagar tillbaka ankrad i floden utanför den lilla staden Kourou i Franska Guyana. Det är regnperiod här. Det regnar nästan hela dagarna, med bara några korta uppehåll då och då. Hopplöst jobbigt när man försöker laga segel eller torka tvätt. Men en bra ursäkt att gå på museum. Rymdmuseum.

Strax utanför Kourou ligger Europas viktigaste rymdhamn. Ja, det låter konstigt. Men det här är en fransk koloni. Och ju närmare ekvatorn desto bättre skjuts österut får raketen, det sparar bränsle när man ska skicka upp satelliter till den ekvatoriala omloppsbanan. Och det är tydligen rätt vanligt, det avgår nästan en raket i månaden från Kourou. Jag tror även att det faktum att Franska Guyana är rätt glesbefolkat, och ligger långt från Frankrike spelar en viss roll. I de fall något går fel, sånt händer.

Nästa raketuppskjutning är först om tio dagar, så den missar vi tyvärr. Och barn under åtta år får inte besöka själva rymdbasen. Men museet var också spännande. Jag tyckte bäst om en utställning av fotografier som var tagna i rymden. Det är vackert där ute. Barnen gillade den 58 meter höga modellen av Ariane 5 bäst. Men LEGO-modellen av samma raket imponerande också – byggd av 120 000 bitar. Och kontrollrummet, även det i LEGO.

Mest intressant blev dock hemfärden. Vi fick lift av en tjej som jobbar som guide på själva rymdbasen. Vi passade på att fråga varför man bara visade bilder och filmklipp från uppskjutningar på museet. Varför fick vi inte se själva landningen? Svaret blev som jag befarade. Man landar inte obemannade raketer. De sprängs när de gjort sitt jobb, och de delar som inte brinner upp låter man falla ner i havet.  Det hav där vi seglar omkring lyckligt ovetandes.

Under 2014 finns minst 55 raketuppskjutningar planerade runt om på jorden. Den som har riktigt otur träffas av en rysk raket. De sänks hela, om man får tro vår guide. Utan att sprängas. Risken att vi ska träffas av en raket är inget som oroar mig nämnvärt, men känns tråkigt att än en gång få bilden av havet som en allmänt accepterad sopplats bekräftad. Det kostar drygt 20 000 kronor per kilo att skicka ut en satellit.  Arianne 5 kan lasta ungefär tio ton. Så som vanligt, när det finns mycket pengar att tjäna får miljön komma i andra hand …

Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Afrikas röda sol

Detta bildspel kräver JavaScript.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Vi kom fram till Richards Bay tidigt imorse. Elva dygn efter det att vi lämnade Moramba Bay på nordvästra Madagaskar. Räknar vi bort det korta stopp vi gjorde i Moçambique i väntan på bättre vindar tog hela resan tio dygn. Tio dagar och tio nätter till sjöss, tio soluppgångar och tio solnedgångar.

Det sägs att det är partiklar i atmosfären som påverkar himlens färger när solen passerar horisonten. Att de mest spektakulära solnedgångarna därför uppstår i städer med mycket luftföroreningar. Och att det i Afrika skulle vara dammet från den torra röda jorden som gör att solen upplevs rödare här än någon annanstans. För det gör den faktiskt.

Ju längre söderut längs kusten vi kom desto kallare blev dessutom nätterna, och en lätt dimma smög sig in över det varma havet när lufttemperaturen sjönk framåt eftermiddagen. En dimma som i kombination med den röda solen gav upphov till mycket speciella solnedgångar. Solnedgångar som vi aldrig sett dem förut. Och då har vi ändå sett rätt många …

Härligt härligt, men farligt farligt

Inte helt olik en mustasch ...

Inte helt olik en mustasch …

MOÇAMBIQUE – SYDAFRIKA. Vi ser dem hela tiden nu. Varje dag, varje timme. Varje ljus minut. Vi på väg söderut, mot kallare vatten. De på väg norrut, mot varmare vatten. Deras blås syns som rökpuffar i fjärran. De kastar sina enorma kroppar upp ur vattnet för att sekunden senare åstadkomma plask så stora att de syns på flera sjömils avstånd. Knölvalarna, dessa havets jättar som graciöst lyfter sina stjärtfenor och dyker när vi kommer dem för nära.

En vuxen knölval kan bli mer än femton meter lång, och väga över 30 ton. Jag slår bort tanken på vad som skulle hända om vi faktiskt seglade på en val i den storleken, i den här farten. Vi bär fulla ställ och gör 7-8 knop, med god hjälp av den kraftiga strömmen som forsar söderut längs Afrikas östkust. Istället njuter jag, till fullo. Känner mig tacksam, för varje stund som går. För varje val jag får se, för varje meter vi närmar oss den trygga bryggan i Richards Bay.

Att segla söderut längs Sydafrikas östkust är svårt. Våren är sen i år, och lågtrycken vandrar upp med kusten likt pärlband. Varannan, vart tredje dag slår de till. Med plötsliga kuling eller stormvindar från syd. Vindar som får vågorna att resa sig när de möter den sydgående Agulhasströmmen. Vågor som kan bli tjugo meter höga där strömmen är som starkast. Vågor som lätt kan sänka de skepp som inte hinner undan.

Vågorna är oberäkneliga och branta här ute; dyningen från det senaste ovädret har inte hunnit lägga sig än. Men vi har ingen tid att förlora. Enligt prognosen väntas den nordliga vinden öka. Och öka. Till full kuling imorgon eftermiddag. För att pang, vända på fredag och blåsa med full kraft från andra hållet. Det sägs att valarna aldrig hoppar så högt som då. När vågorna är som störst. Men det vill jag inte uppleva. Då måste vi vara framme. Då kommer vi att vara framme.

Kapet vi hellre varit utan

ambre

Ingen horisontell horisont så långt ögat når …

CAPE AMBER, MADAGASKAR. ”Stor våg” ropar jag till Ludvig som står vid rodret och försöker hålla båten på kurs i den höga sjön. Han parerar så att vågen bryter rakt bakifrån, och båten surfar fram i 10-12 knop. Den här gången gick det bra, Ibland misslyckas han. Då träffar vågen oss i sidan och välter omkull båten så babords däck hamnar långt under vattenytan. En gång slås vi ner så långt att vattnet forsar in i sittbrunnen. Sekunderna innan båten reser sig upp igen är några av de längsta i mitt liv.

Vi är på väg upp längs Madagaskars östkust, för att runda nordspetsen. Vi har länge studerat vindarna vid kapet, och förstått att det skulle bli en utmaning. Försökt tajma en dag när det blåser lite mindre, men har misslyckats fullständigt. Det skulle blåsa 10-12 sekundmeter enligt prognosen, vilket är de lättaste vindarna på flera veckor. I verkligheten har vi dubbla styrkan.

Men vind kan vi ändå hantera, genom att minska segelytan, och det har vi gjort så till den grad att vi inte har mycket mer än en näsduk uppe. Ändå gör vi 8-9 knop. Vågorna är svårare att styra över. Man brukar säga att man aldrig ska titta bakåt när man länsar i hög sjö. Det är helt enkelt för otäckt. Ändå är det just det jag måste göra. För att försöka avgöra vilka vågor som kan utgöra en fara. Vilka vågor som skulle kunna slå omkull båten. Så att jag kan varna Ludvig i tid.

Det sägs att så snart man kommit runt kapet är det över. Då blir allt lugnt
och stilla. Jag längtar något så infernaliskt efter just detta. Platt vatten, en skyddad ankarvik. Men enda vägen dit är framåt, allt annat är dömt att misslyckas. Vända går inte, inte mot vind och vågor. Inte de här vågorna. Då skulle vi gå under. Med barn och allt. Jag tänker mycket på barnen. De är inne i båten, lyssnar på sina ljudsagor för femtioelfte gången. Så mycket annat går inte göra under rådande omständigheter.

Klockan 12.50 lokal tid rundar vi kapet utan allvarliga skador på vare sig båt eller besättning. Sjön lägger sig snabbt, och jag slappnar av för första gången på tio timmar. Känner hur all kraft rinner ur mig. Sätter mig ner, och skakar. Väntar på att även vinden ska dö ut. Men jag väntar förgäves. Vinden förblir, enda skillnaden är att vi nu har den i sidan istället för bakifrån. Att ta oss in till någon av de ankarvikar där jag hade tänkt vi skulle tillbringa natten är för farligt. Kanske omöjligt.

Vi fortsätter söderut, i hopp om att vinden ska lätta. Men det gör den inte. Det slutar med att vi kastar ankar bakom en liten sandö som ligger längst ut i havsbandet. Det är inte mycket till natthamn, helt öppen i både söder och väster. Och inte på något sätt skyddad mot vind (se videoklipp). Det kommer att bli en orolig natt. Men jämfört med tidigare under dagen ligger vi ganska stilla. Och det är helt obeskrivligt skönt.

Nu får det vara nog!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I eftermiddags skingrades molnen, och solen visade sig för första gången på fem dygn. Det måste naturligtvis firas. Vi beslutade oss för en fika på stan, och tog jollen in till Ambodifotatra som är huvudort här på ön. En mycket trevligt liten stad, det svåra namnet till trots. Anspråkslös, men trevlig – när solen skiner.  Och det gjorde den i en hel timme. Precis så lång tid som det tog för oss att ta oss till vårt favorithak på strandgatan, och ta några bilder på vägen. Sedan började det regna igen.

Vi gillar verkligen Ile Sainte Marie, det gör vi. Men vädret är för dåligt, verkligen jättedåligt. Så imorgon seglar vi härifrån – ryggskott till trots. Förhoppningen är att ta oss hela vägen till västkusten, där goda vänner lockar med solsken och varma bad. Men mellan oss och solen ligger det illa beryktade Cap d’Ambre, Madagaskars norra udde där kulingvindar och svåra vågor är mer regel än undantag. Kanske måste vi göra några stopp på vägen, för att vänta in bättre förhållanden. Vi får se hur det går.

OBS: Vi är långt utanför SPOTs täckningsområde nu, så bli inte förvånade eller oroliga om vår position inte uppdateras. 

När det regnar i paradiset …

Vi har förstått att det är värmebölja hemma i Sverige. Trevligt. Här är det bara femton grader varmt, blåser kuling och regnar. Och det är inget konstigt med det. Det faller 3200 mm regn om året på Sainte Marie, jämfört med 600 mm hemma i Malmö. Ganska mycket med andra ord. Och då förvandlas den röda jorden som täcker öns annars så mysiga vägar till lervälling. Så idag har vi stannat ombord. Gubbarna på den holländska grannbåten har varit över på en kopp kaffe. Barnen har lekt med lego och lera, Ludvig bytt silar i våra köksvaskar, och jag har satt ihop nedanstående videosnutt från igår. Vi är inte så bra på att filma, men valarna är lika vackra för det. Kolla gärna.

 

Fler filmer från vår resa hittar på på S/Y Marys kanal på YouTube