Kluven fiskelycka

Den kallas inte guldmakrill för intet.

Den kallas inte guldmakrill för intet.

BRASILIENS NORDKUST. Ludvig har precis släppt ut fiskelinorna när knarrsignalen hörs. Det ljud som fiskerullen ger ifrån sig när vi har napp. Min blick söker sig bakåt. ”Guldmakrill”, ropar jag när jag ser en stor fisk hoppa långt där bak. ”En stor en”. Då ser jag att även Otto fått napp på sin vinda. Skit också, tänker jag. Fiskarna väger säkert tio kilo styck. Så mycket fisk kan vi inte ta hand om; vi har ingen frys ombord.

Hela familjen samlas i aktern. Ludvig är upptagen vid spöet. Jag tar in Lovis lina, så att fiskarna inte ska sno in sig. Jag vill inte heller riskera ytterligare napp. Guldmakrillar brukar hålla ihop. Nästan alltid i par, men ofta många fler. Det sägs att de är monogama; fångar man en kan partnern följa efter båten i dagar. Vi har aldrig sett det själva, men är det sant är det ofantligt hjärtskärande.

Ottos fisk är för stor för att han ska klara av den själv. Lovis kommer till undsättning. Tillsammans är de starka, tar in decimeter för decimeter på linan. I vanliga fall brukar vi låta fisken trötta ut sig själv, innan vi drar upp den. Men den här gången vill vi gärna få in dem så snart som möjligt. För att se hur krokarna sitter, medan de fortfarande är starka nog för att ha en chans att överleva. Vi hoppas kunna släppa en fri.

Guldmakrillar byter färg, beroende på tillstånd. I vattnet är de vackert blågröna, med stänk av guld. Men ju mer utmattade de blir, desto mer guldskimrande. Därav namnet, guldmakrill. Men i spansktalande länder kallas den Dorado, i Stilla havet Mahi Mahi och i Karibien är den mest känd som Dolphin Fish. Guldmakrillen finns i alla varma hav, överallt där det finns flygfisk.

Jag ser hur färgen på Ottos fisk börjar skifta i grönt och gult. Den börjar bli trött, gör ett sista desperat försök att komma loss, kastar sig än hit än dit. Men ger sedan upp, lägger sig spå sidan och låter sig släpas över vattenytan. Nu nästan helt gyllene, med bara några enstaka blå prickar. Jag tittar oroligt på Ludvigs fisk. Den har också börjat ändra färg, men kämpar fortfarande emot. Än finns det hopp.

Ludvig får in fisken till båten, försöker få loss kroken ur dess mun. Den kastar sig än hit än dit, kämpar för sitt liv och får en skada i mungipan på kuppen. Men loss kommer den, och vi kan till vår lättnad se att den simmar därifrån. Nu gäller det att få ombord Ottos fisk. Vore tråkigt att tappa den, särskilt nu när vi släppt den andra fri. Men motståndet är svagt; fisken är nästan livlös. Dess gyllene färg börjar övergå i grönt och svart.

Vi har dragit upp massor av guldmakrill på den här resan. Den är en riktig favorit, med vitt fast kött. Ändå känns det lika sorgligt varje gång Ludvig tar fram kniven. När vi ser det tjocka mörkröda blodet tömma fisken på liv. Hur dess yta ljusnar för varje droppe. Snart är hela fisken vackert vit, med bara några enstaka klarblå prickar över ryggen. Den har ändrat färg för sista gången.

Jag låter blicken svepa över havet bakom båten, men ser ingen förföljare. Det där med den sörjande partnern är nog bara en myt. Hoppas det.

Stängt för inventering

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Det sägs att Sydafrika är ett av världens billigaste och bästa länder för att bunkra mat, och det kan nog stämma. Utbudet är fantastiskt jämfört med vad vi är vana vid, och priserna humana. Bäst sedan Panama, utan tvekan. Båten är som vanligt full till bredden, men det går alltid att klämma in lite till. Det gäller att passa på. Man vet ju aldrig när nästa möjlighet ges. Ibland kan det dröja flera månader.

Så jag har vänt ut och in på halva båten. Rensat, städat och inventerat. I dagarna tre. Från tidig morgon, till sen kväll. För att göra mer plats. Och igår bar det av till stormarknaden. Ludvigs pappa gjorde oss sällskap, han bara skrattade och skakade på huvudet. Hade aldrig sett någon handla så mycket mat i hela sitt 72-åriga liv, och då var det ändå bara första lasset. Barnen tyckte det var farfar som var konstig, för dem var detta som vilken storhandling som helst. Det är ju så här vi brukar göra.

Utrymmesbristen bjuder visserligen på vissa utmaningar ombord. Men vi börjar så sakteliga lära oss vad som går åt, och inte går åt. Och hur maten bör förvaras för att inte hålla så länge som möjligt. Om detta har jag skrivit en hel del i en artikel i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande. Den innehåller massor av matnyttig läsning även för landkrabbor, så spring och köp.

Tidigare blogginlägg på temat Mat Ombord

Marlin hela veckan

Fisk på tork

Fisk på tork

MOZAMBIQUE CHANNEL. Vi har ett lite kluvet förhållande till fiske. Det är ett fantastiskt tillskott av färsk mat, men det är trots allt ett liv man tar. Vi brukar därför undvika att dra upp mer fisk än vi orkar äta. Men när vi förra söndagen håvade in en Blue Marlin på 20 kilo kände jag att vi kanske tagit oss vatten över huvudet. Saltet räckte till att torka en tredjedel av fisken. Resten klämde vi in på kallaste platsen i kylen, och sedan var det bara att börja äta. Så här gick det, dag för dag:

Söndag: Vi förstod snabbt att ”mycket fisk och lite annat” är den strategi som måste tillämpas för att vi överhuvudtaget skulle ha en chans att äta upp den här fisken. Jag inleder ambitiöst. Med en soppa bestående av 80 procent fisk, resten potatis och morötter. Hela familjen äter plikttroget, men det här var inte särskilt lyckat. Marlin visar sig vara för fast i köttet för att passa till soppa.

Måndag: Lägger redan på morgonen råa fiskstrimlor att dra i färskpressad limejuice och kokosmjölk. Dessa äter vi sedan till lunch med riven morot och äpple. Det smakar fräscht och gott. Till middag blir det Blue Marlin i gräddsås med champinjoner och lök. Och ris till det. Också det rätt lyckat, men oj vad mätta vi blev.

Tisdag: Den här dagen äter vi sen frukost och hoppar över lunchen så vi ska ha mycket plats i magen när det är dags för middag. Lagar äggnudlar med grönsaks- och fiskwok. Smakar helt ok, men faller inte Lovis och Otto i smaken. Misslyckat, utan barnen klarar vi inte det här.

Onsdag: Även den här dagen hoppar vi över lunchen till förmån för en stor middag. Men satsar istället på marlin i currysås som vi vet att barnen tycker om. Fast med mer fisk och färre grönsaker och mindre ris än vanligt. Det funkar mycket bättre. Barnen sätter i sig enorma mängder.

Torsdag: Fisken är nu fyra dagar gammal. Dags att lägga på ett kol. Gör barnens favorit till lunch – fiskpinnar med gurkmajonnäs. Serverat med riven vitkål och morot. Till middag blir det en lite lättare pastarätt med vitlök, capris och fisk. Toppat med färsk tomat och riven parmesan. En bra fiskdag.

Fredag: Fisken visar fortfarande inga tecken på att bli dålig, vilket antyder att köttet är mycket magert. Fet fisk har betydligt kortare hållbarhet. Men för att inte utmana ödet steker jag ändå det som är kvar. Sparar hälften till nästa dag, och använder resten till kvällens middag: Fisk i gräddsås med svamp, tranbär och rosmarin. Serverat med vår sista potatis. Kanske veckans godaste måltid.

Lördag: Middag på vår sista marlin. Med pasta och gräddstuvad spenatsås den här gången. Ingen höjdare direkt, men helt ok. Nu återstår bara den fisk som vi har saltat och torkat. Den är god som snacks men ersätter inte färsk fisk. Så imorgon får Otto fiska igen. För första gången på en hel vecka. Som han har längtat.

Drömfisken

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOZAMBIQUE CHANNEL. Jag har just tagit fram skolböckerna och förberett överseglingens första mattelektion när jag hör ett bekant ljud utifrån. Knarrsignalen. Vi har fisk. Det blir full aktivitet ombord. Ludvig ger sig i kast med att veva in fisken. Jag förbereder huggkrok, kniv och skärbräda. Medan barnen vimsar runt och letar efter sina flytvästar så de kan gå ut och kolla vad det är vi har fått på kroken.

”Jag tror det är en sailfish” ropar Ludvig. Och då blir barnen ännu ivrigare. Senare förstår vi att det inte handlar om någon segelfisk utan släktingen spjutfisk (Blue Marlin). Men det kan kvitta, båda är svärdfiskar. Och de är stora. Vår firre visar sig vara 1,90 lång och väger 2o kilo. Betydligt mer fisk än vi egentligen vill ha. Men Otto har längtat efter den här dagen i tre år nu. Så det går inte an att låta den gå.

Vi ser oss förgäves om efter en kanot, någon att ge halva fisken till. Men vi på väg ut till havs, och beräknar inte gå i hamn förrän vi når Afrika. Det kan dröja en hel vecka. Det slutar med att vi klämmer in en knapp tredjedel i kylen i väntan på bättre förslag. Resten saltar vi och lägger i solen för att torka. Svärdet tänkte vi göra en märlspik av. För det heter väl inte ”marlin spike” för intet.

Det tar resten av dagen att ta hand om fisken. Så något traditionellt skolarbete blev det inte den här eftermiddagen. I förmiddags var det en grupp knölvalar som konkurrerade om uppmärksamheten. Men imorgon försöker vi igen.

Krokodilbuffé

R.I.P.

R.I.P.

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Ni som följer oss på Twitter vet att några lokala killar försökte sälja en krokodil till oss häromdagen. Den låg surrad i kanoten, livs levande. Visserligen bara en unge, max två meter lång. Men det spelade inte någon roll. Någon krokodil ville vi inte ha ombord. Så vi avböjde erbjudandet, och så gjorde våra båtgrannar. Men historien slutade inte där.

André som driver restaurangen här på stranden valde att köpa krokodilen. Till priset av 60 kronor. För att förhindra att den skulle släppas fri någonstans i närheten. Så när vi kom in till land nästa gång låg den där och morrade utanför restaurangen. Tills nästa dag, när André bestämde sig för att ta livet av den. Och om den nu ändå var död, då kunde vi lika gärna äta den. Så kom det sig att det den dagen serverades färsk krokodil på Andrés restaurang. I alla former: grillad, stekt, panerad, som soppa och i gryta. Köttet var rätt segt och smaklöst, och gjorde sig bäst i grytform. Inte helt olikt den iguana vi åt på Curaçao för ett par år sedan. Men en gång räcker. Jag är ingen stor köttätare.

Nästa dag beslutade sig Rolf på den schweiziska grannbåten för att koka skallen, tills köttet släppte från benen. Så han kunde ta den med sig som minne, sätta upp på väggen i båten – som en trofé. Tyvärr lossnade krokodilens alla tänder under processen. Lovis och Otto försökte hjälpa till att hitta rätt plats för varje tand. Inget enkelt pussel, en krokodil har över sextio tänder. En tand saknades, men det gör inget. Rolf har nyligen dragit ut en guldtand, den får ta dess plats.

Ja, vad ska man säga. Hela den här historien har onekligen känts rätt makaber från början till slut.

Ett bättre sätt att börja dagen

Dagens frukost

Dagens frukost

I morse åt vi yoghurt med müsli, äpple och honung till frukost. Kanske inte särskilt anmärkningsvärt i dina ögon. Men med tanke på att det snart gått en månad sedan vi senast såg en kyldisk, och frukostmenyn så sent som i förgår bestod av knäckebröd med mjölbaggar och möglig ost tycker i alla fall vi att detta är ett mindre mirakel.

Det mest fantastiska av allt är att vi tillverkade yoghurten alldeles själva. Åtta deciliter vatten, två deciliter mjölkpulver och ett par matskedar yoghurtkultur blandas i en burk med lock. Burken placeras sedan inuti en termosliknande bunke med varmt vatten, där den får stå i ett dygn. Och simsalabim, det äckliga mjölkpulvret har förvandlats till ett helt kilo alldeles färsk och krämig yoghurt. Busenkelt, billigt och himmelskt gott .

Tänk om vi vetat detta tidigare, då hade vi besparat oss bra många torftiga och halväckliga frukostar. Så är det någon annan där ute som sitter på någon sådan här utdöende och nästintill magisk kunskap som kan förgylla vår vardag avsevärt, ja då är det hög tid att dela med sig av den nu. För längre bort från civilisationen är så här kommer vi nog aldrig mer.

Bananracet kan börja!

Klara, färdiga, ät!

Klara, färdiga, ät!

Som inför varje längre etapp köpte vi en bananstock på fruktmarknaden innan vi lämnade Sri Lanka. En ganska stor en. För sjuttio kronor. Sjutton kilo vägde den visst. Och nu börjar bananerna mogna, en efter en i rask takt. Alla bananer brukar mogna inom en vecka, från den första till den sista. Det kan med andra ord bli ganska bananintensivt ett tag, och det gäller att alla drar sitt strå till stacken för att inga bananer ska förstöras.

Tidigare har vi talat om att alla måste ta sitt bananansvar. Ett ord som smågastarna har haft lite svårt att ta till sig. Därför har vi den här gången beslutat att försöka öka banandisciplinen ombord genom att införa ett bananrace. Förslaget togs igår emot med stor entusiasm, men redan efter första bananen undrade Otto om vi inte kunde ha ett äppelrace istället. Han tycker väldigt mycket om äpplen, mer än bananer. Men det vore direkt oansvarligt menar kapten. Och det har han väl rätt i. Äpplen håller sig färska längre och kommer att behövas längre fram. Nu är det bananrace som gäller.

Och reglerna är: Valfritt antal bananer får ätas under dygnets alla timmar. Först till kvarn gäller, men inga bananer får plockas innan de är ätklara i syfte att gömmas undan till senare. Samtliga uppätna bananer ska bokföras i bananloggen. Bananer som används i bakning och matlagning bokförs som gemensamhetsbananer och fördelas lika deltagarna emellan. Den som har ätit flest bananer vid dagens slut får välja en annan frukt – för att hålla motivationen uppe. Tävlingen pågår hela veckan. Flest uppätna bananer vinner.

Anta utmaningen du också! Skicka ett meddelande till vår satellittelefon vid slutet av varje dag, med ditt namn och antalet intagna bananer. Så för jag in ditt resultat i bananloggen. Lycka till!

Den sista glassen

glassen

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Vi gillar glass. Vilket rimmar ganska illa med våra liv. För vi har ingen frys ombord. Och ibland kan det bli plågsamt långt mellan glassarna. Som nu. Imorgon kastar vi loss mot Chagos, en numera obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Det lär garanterat inte finnas någon glass att köpa där. Ja, inte något annat heller för den delen.

Vi har fått tillstånd att stanna på Chagos i fyra veckor. Och lägger man till den dryga veckan det tar att segla dit från Sri Lanka, de två som behövs för den fortsatta färden mot Madagaskar och lite marginal i båda ändar. Ja, då kan man lätt räkna ut att vi inte kommer att äta någon glass på nästan två månader. Det blir resans längsta uppehåll. Såvida vi inte lyckas övertyga vännerna på segelbåten Ambika att ta med sig lite. Ambika ska nämligen också till Chagos, och de har frys ombord.

Ja, vi måste definitivt sätta lite press på Ambika. Men för säkerhets skull avslutade vi ändå dagens storbunkring med varsin jättestrut på Pedlar’s Inn Gelateria här i Galle. En glass vi sällan glömmer, den bästa sedan Bar Italia i Västra Hamnen hemma i Malmö. Fast till en femtedel av priset. Ännu en anledning att sakna denna underbara stad.

Vad tror du att du skulle sakna mest, om du precis som vi vore på väg till en öde ö? Internet ligger högt på min lista. Tänk, två månader utan internet. Kanske ännu längre. Det lär bli en avgiftning som heter duga. Jag kommer dock att försöka uppdatera bloggen och twitter som vanligt med hjälp av satellittelefonen.  Men eftersom bilder är orimligt dyra att ladda upp via satellit blir den ovanstående bilden på de glassätande smågastarna troligen den sista på väldigt väldigt länge.

Vad gör man inte för lite sill …

Hemlängtan?

Idag har vi rest i fem timmar. Mest med buss och tåg. Men också till fots och med taxi. Vi har åkt ett femtiotal rulltrappor, gått genom flera kilometer av transithallar och köfållor, köpt biljetter tolv gånger, gjort femton byten och fyra gränspassager. Vi har undersökts med metalldetektorer, fått våra väskor genomsökta, lämnat våra fingeravtryck, utsatts för en kemisk helkropsscanning (!?) och fått totalt 16 nya stämplar och fyra klistermärken i våra pass.

Att resa till IKEA i Singapore från den malaysiska gränsstaden Johor Bahru borde inte vara svårare än att ta sig mellan Malmö och Köpenhamn. Men det är det. Men vad gör man inte för lite svensk mat. Nu kan julen komma när den vill; vi är redo.

Den stora frukostkrisen

Två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn. Värsta fyndet!

De senaste månadernas seglats genom Salomonöarna till nordöstra Indonesien via Papua Nya Guinea har på många sätt varit resans absoluta höjdpunkt. Med ett viktigt undantag. Maten. Vi har inte sett en riktig mataffär sedan vi lämnade Port Vila i Vanuatu för fyra månader sedan. Och om man bortser från den fisk vi fångat och den frukt och de grönsaker vi bytt oss till ute i byarna har vi sedan dess fått klara oss på den mat vi bunkrade i Nya Zeeland. Och med tanke på att vi saknar frys, och bara har en halvljummen kyl av samma storlek som en större kylväska har det onekligen blivit lite knapert på sistone. Särskilt på frukostfronten.

Först tog färskosten slut, sedan osten. Och vi fick nöja oss med smör och marmelad på mackan. När också sista smöret gått åt var det dags att tänka om och mackorna ersattes av havregrynsgröt med russin . Men snart tog även russinen slut, och havregrynen. Då övergick vi till flingor, men de räckte bara i några dagar. Sedan fick det bli bananpannkakor. Och när bananerna var slut gräddade vi amerikanska pannkakor som vi åt med sirap. Så länge äggen varade vill säga. Och mjölken. Sedan återstod bara ris, och frukosten började kännas lite torftig.

Vi hade höga förväntningar när vi angjorde Indonesien. Men Talaud blev en besvikelse. Här fanns inte ens en marknad. Men på en dammig hylla långt in i stans största affär hittade vi åtminstone sex liter H-mjölk och kunde återinföra pannkakor på frukostmenyn. Då hade vi större framgång i nästa hamn – Morotai, en liten ö med 60 000 invånare. Här fanns inte bara en hyfsad marknad. Vi kunde dessutom fylla på med ytterligare fyra liter mjölk och fem burkar riktigt smör på konserv. Och två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn.

Men efter snart två veckor i Raja Ampat började det åter bli lite knapert på matfronten. Och allt mer bekymrade över matsituationen ombord kunde vi konstatera att vi troligen skulle bli tvungna att ta den långa omvägen via den stora staden Sorong. Om inte .. Jag fick en idé, och vi satte kurs mot den exklusiva schweiziska dykresorten Raja4Divers på Pef Island.

Med ett hungrigt barn i vardera handen förklarade jag vår situation för chefen på resorten, att vi led av akut matbrist ombord. Kunde de möjligen hjälpa oss på något sätt? Det var värt ett försök. När den första förvåningen lagt sig visade det sig vara så lyckosamt att de faktiskt förväntade sig en ny leverans från Sorong redan nästa dag. Ett telefonsamtal senare var ordern lagd.

Igår kväll, fyra timmar och fyra fat bensin senare, levererades vår mat från Sorong till bryggan på Pef Island. Nu är ju inte heller Sorong någon metropol, så beställningen var anpassad därefter. Och det kostade skjortan. Men nu har vi faktiskt 24 liter H-mjölk, 30 ägg, 6 kilo mjöl, 1 paket flingor, 2 kilo havregryn, en stock bananer och ett litet paket russin ombord. Och affärerna i Sorong är därmed tomma.

Lyckliga i hågen lämnade vi idag Pef Island för att fortsätta vår resa västeröver. Nu klarar vi oss ytterligare några veckor, förhoppningsvis hela vägen till Bali där det enligt rykte ska finnas de mest fantastiska mataffärer. Det händer att jag drömmer om dem på nätterna.