Ottos kaninfiskar

Detta bildspel kräver JavaScript.


När man snart ska flytta blir man lätt lite nostalgisk. Vi har bara bott i vårt hus i ett år, men vi har hela tiden haft något litet projekt på gång. Och för varje litet val man gör, desto personligare blir hemmet. Varje detalj får sin historia. Det här är historian om tapeten vid Ottos säng.

”Enorma bälten med sopor flyter omkring i Stilla havet, de samlas där strömmarna möts och har en katastrofal effekt på livet under ytan. Reven och sjöfararna (trots att vi knappast förtjänar det) har dock sina beskyddare. De godhjärtade kaninfiskarna som för en ständig kamp mot allt det onda. Kaninfiskarna. Dessa havets hjältar som försvarar allt levande med tänder och fenor. De enda som kan äta allt skräp utan att själva förgås.”

Otto valde tapeten själv, efter att jag berättat dess historia. Det förvånade mig lite. Tapeten är enormt detaljrik, och bitvis ganska otäck. Avslitna kroppsdelar blandas med kondomer och burkar med vita bönor från Heinz. Ibland formerar sig soporna till stora monster. Men Otto stod på sig. ”De goda vinner mamma. Kaninfiskarna vakar över mig. Med dem vid min sida kommer jag sova gott.”

Och mycket riktigt, Otto har sovit som en stock i sin säng i Kroken. Trots att han är lika medveten som jag om att det inte finns några kaninfiskar i verkligheten, att de enda som kan rädda våra hav är vi själva. Måtte vi vinna, måtte de goda vinna.

Tapeten beställde vi på Photowall.se. Den är baserad på ett tryck av den Los Angeles-baserade konstnären Kozyndan. Motivet heter Pacific Drift. Snart har vi ett nytt hem att sätta vår personliga prägel på. Kanske flyttar det in några kaninfiskar där också, det skulle kännas tryggt.

Imorgon är det dags för andra visningen av vårt hus. Håll tummarna.

Koh Phi Phi – 13 år senare

Heja Sverige!

Heja Sverige!

”Heja Sverige! Heja Sverige!” gastas det från den överfulla lilla  båten när de ser vår svenska flagga i aktern på Mary af Rövarhamn. Minst tjugo unga svenskar står på däck med varsin öl i handen, så många att båtens vattenlinje ligger minst tjugo centimeter under normal nivå . Några andra på den intilliggande och lika överlastade färjan vinkar och stämmer in i heja-ropen.

Vi befinner oss i Maya Bay på ön Phi Phi Le. Viken omges av flera hundra meter höga lodräta klippor. Fregattfåglar kretsar i hundratal runt de höga gröna topparna. Koh Phi Phi beskrivs ofta som några av världens vackraste öar, och pryder många guideböckers omslag.  Och det var de säkert en gång i tiden. Innan succéfilmen ”The Beach” med Leonardo diCaprio spelades in här för tretton år sedan, och öarna blev ett av världens populäraste resmål.

Över en miljon turister kommer hit varje år. Trots att öarna inte är mer än några kvadratkilometer stora.

Phi Phi-öarna ut i turistbroschyrerna

Så här ser Phi Phi-öarna i turistbroschyrerna

Som ett mirakel lyckas vi få tag på en ledig boj i den populära viken, och sätter oss sedan för att betrakta spektaklet. Hur tusentals turister dagligen fraktas hit i allehanda flytetyg och fullkomligt invaderar stranden. Att sola eller bada är det inte tal om, utan risk för att trampas ner eller bli överkörd. Så de flesta står bara där, som packade sillar, låter sig fotograferas i de mest märkliga poser och stiger sedan ombord igen för åka vidare till nästa sevärdhet.

Men när solen närmar sig horisonten är det som någon ringt i en klocka. Stranden töms, och kvar blir bara vi och två andra båtar. Lugnet lägger sig, och vi hinner precis ana platsens verkliga skönhet innan mörkret drar in. Men redan klockan halv sju nästa morgon vaknar jag till ljudet av speedbåtar som alla vill vara först på plats. En halvtimma senare är cirkusen i full gång igen.

Phi Phi-öarna ut i verkligheten

Så här ser Phi Phi-öarna ut i verkligheten

Vi lämnar viken i lätt panik, för att istället pröva lyckan på den större grannön Phi Phi Don. Vi undviker huvudorten och turistbyn Ton Sai, och sätter istället kurs på en liten vik en sjömil längre norrut. Även här är naturen så vacker och storslagen att vi nästan tappar andan. Men under ytan möts vi av döda koraller, fiskarna simmar runt som vilse själar i en död stad. Och på stranden dricker vilda apor läsk och öl direkt ur flaskan, medan de låter sig fotograferas av skrattade turister – de flesta svenskar.

Apornas naturliga beteende är så rubbat att barnen attackeras när vi kommer in till stranden. Våra vänners dotter blir biten två gånger. Onaturligt beter sig också de annars så trevliga thailändarna, som här verkar så trötta att de knappt svarar på tilltal. Men det kan jag ändå ha viss förståelse för. Musiken flödar och turisterna brölar till långt in på morgonen, så högt att det hörs ända bort till vår vik på andra sidan berget.

Nämnde jag att Koh Phi Phi är nationalpark, där natur och djurliv enligt lag är skyddat mot framtida exploatering sedan 1983. Så är det i alla fall. På pappret.

Det som inte syns …

Sopor flyter ofta strax under ytan och är därför svåra att upptäcka.

Framför oss ligger ett långt bälte med stockar och skräp, så långt man kan se. Några stockar verkar stå lodrätt i vattnet, så bara ena änden sticker upp. Som toppen på ett isberg. Vi zickzackar oss fram mellan de största, och passar på att dra upp några guldmakrillar. De brukar hålla till kring stora flytande objekt, så också den här gången. Men vi har svårt att glädjas över fångsten. Det hela är en sorglig syn, tyvärr inte helt ovanlig.

Den här delen av Stilla havet är otroligt nedskräpad. Varje dag ser vi platspåsar, schampoflaskor och gamla sandaler flyta förbi. Sånt som inte sjunker, och aldrig bryts ner. På vissa platser samlas soporna i stora bälten, som här. Och efter en titt på fartmätaren förstår jag varför. Vi har plötsligt en dryg knops motström. Det är här den västgående strömmen längs Nya Guineas nordkust möter den ostgående från Sydostasien.

Många sjömän vittnar om liknande sopbälten runt om på de sju haven. Här på norra Stilla havet lär det flyta omkring ett sopberg lika stort som hela Amerika, som hålls på plats av två stora mötande havströmmar. Skräpet utgör inte bara en stor fara för seglare, utan även för allt djurliv i havet. Men eftersom det mesta skräpet flyter strax under ytan syns det dåligt på satellit och är svårt att fotografera. Problemet får därför mindre uppmärksamhet än det förtjänar. Det som inte syns, det finns inte …

Krocken med stocken

Halvsjunkna stockar gör livet farligt för seglare på de sju haven.

Det smäller till i båtens för, rejält. Hjärtat flyger upp i halsgropen, och det knyter sig i magen. Vi har kört på något. Något stort. Ludvig och jag far upp i sittbrunnen för att se vad det är, samtidigt som vi hör flera återkommande dunsar från kölen.  Först ser jag ingenting, sedan får vi båda våra misstankar bekräftade. En stock dyker upp bakom båten, en jättestock. Säkert tjugo meter lång.

Vi är inte särskilt förvånade. Vi har sett fler halvsjunka stockar i den här hörnan av Stilla havet än någon annanstans. I Papua Nya Guinea fick vi ofta höra historier om hur korrupta politiker i Port Moresby blundade för det faktum att utländska skogsbolag skövlar stora delar av landets regnskog utan att landägaren får en krona.  Och både i Kavieng och Vanimo såg vi flera utlänskregistrerade fartyg fullastade med stockar. Att någon av dem skulle tappa en stock då och då känns inte särskilt osannolikt. Inte heller att spillveden skulle föras ut till havs via landets stora floder.

Ludvig och jag ser på varandra, och skakar på huvudet. Vi tänker samma sak. Vilken tur att vår båt är byggd i stål. Den där stocken hade troligen slagit ett stort hål i en plastbåt. Ja, hade den träffat illa hade den kanske kunnat sänka oss också. Men vi varken hör eller ser några tecken på skador. Troligen klarade vi oss undan med ännu en buckla eller två. Den här gången …