Misslyckad häxjakt på Blåkulla

Vi seglade till Blåkulla igår. Ja, den kallas så. Brattön, Bohusläns högsta ö. Förra påsken besteg vi toppen. Den här gången tänkte vi leta reda på den stora grottan, eller det svarta hålet som lokalbefolkningen kallar det. Hålet i berget som lär leda in till en enorm sal med 10 meter i tak och massor av spindlar. Det sägs att grottan är ingången till den ondes rike, och att det är hit häxorna flyger på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Orgierna lär pågå till påskaftonskväll, eller påskdagsmorgonen då ”häxorna” brukar fara hem igen.

20170414_150346

Mary vid bryggan på Brattön

Vi ville naturligtvis ta reda på om det låg någon sanning i folkmyten, och frågade en öbo om vägen till grottan. Vi fick en karta där svarta hålet var utmärkt, och tips om att ta med oss rep för att ta oss ner i själva hålet. Det är lätt att hitta, sa han. ”Följ bara den norra stranden, förbi blåsippebacken och upp på berget, runda stora mossen och fortsätt ner i ravinen”. Det lät ju inte så svårt, tänkte vi och gick iväg med ivriga raska steg. Barnen studsade fram. Fyllda av spänning och förväntan.

P1020243.jpg

Blåsipporna hittade vi i alla fall

Efter en knapp timmes vandring var vi framme vid ravinen. Nu skulle vi bara hitta ingången till grottan. Men hur mycket vi än letade så hittade vi den inte. Kunde vi ha misstolkat kartan, fanns det fler raviner? Det gjorde det, vi sökte igenom även dem. Utan framgång. I tre timmar letade vi, upp och ner i ravinerna, så svetten rann. Klockan sju på kvällen gav vi upp. Det bar emot, men barnen var trötta och det började bli kallt. Med tunga steg gick vi tillbaka till båten med oförrättat ärende. Galet besvikna. Ett sånt enormt misslyckande. Och så jäkla irriterande.

P1020317.jpg

Hur svårt kan det vara?

Den enda förklaringen vi kan komma på till att vi inte hittade grottan var att de elaka häxorna stängt igen ingången efter sig när den siste flugit in på skärtorsdagskvällen. Men om så är fallet borde den öppnas ikväll igen. När Brattö-borna tänder sin stora eld och skrämmer hem häxorna igen. Tänk om det är så? Ja, enda sättet att ta reda på det är väl att segla dit igen för att kolla antar jag. Men om så är fallet kanske vi ändå ska vara ganska tacksamma. För allvarligt talat, vem vill dela grotta med Hin håle och Västsveriges alla häxor? Ja, hur tänkte vi egentligen.

20170414_191741

Här tänds elden på Blåkulla ikväll

Alla ledtrådar och eventuella koordinater till den förbaskade grottan skulle dock uppskattas varmt. Om det nu skulle vara så att vår teori faktiskt inte stämmer …

PODD: Långsegla med barn


Vad tror du det pratas om när två par som båda seglat runt jorden med sina barn hamnar i samma kajuta? Ja, det är kanske inte så svårt att räkna ut. Men vill du höra med egna öron, hur det låter när Ludvig och jag, och våra fina långseglarvänner Eric och Birgitta från S/Y Ariel IV delar erfarenheter och snackar seglarminnen. Då ska du lyssna på senaste avsnittet av På Kryss-podden som spelades in ombord på Mary af Rövarhamn en mörk vinterkväll i Marstrand för inte allt för länge sedan.

Avsnittet är en dryg timme långt. För bästa effekt rekommenderar vi att du kryper ihop i soffan, drar en filt över dig och försöker föreställa dig hur du ligger gömd i en av Marys kojer och tjuvlyssnar på samtalet. Kanske kan du känna doften av fotogen och höra tamparna knarra …

Läs introduktionen till avsnittet på Pakryss.se

Ladda ner avsnittet direkt via iTunes

Världens bästa lekplats

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Julbadet

STORA DYRÖN, BOHUSLÄN. Det är den 17 december. Klockan är halv fem på eftermiddagen.  Mary ligger tryggt förtöjd i Dyröns södra hamn. Det regnar och blåser. I ficklampans sken försöker vi försiktigt ta oss fram över de våta klipporna och hala brädgångarna utan att trilla och slå oss. Vi är på väg mot bastun på södra Dyrön. Det är dags för årets juldopp.

Någon annan har varit där före oss. Bastun är redan varm, och barnen sträcker nostalgiskt ut sig på sina filtar på bänkarna. Vi hittade inga badhanddukar i båten, så det fick bli fleecefiltar. Det är först nu jag förstår hur mycket vi har saknat bastun i huset. Minnena kommer tillbaka. Vi bastade bara på vintern, när man kunde springa ut och mula varandra, göra snöänglar eller rulla sig i snön.

Bastun på Dyrön har utsetts till Sveriges bästa bastu, mycket tack vare sin vackra placering vid havet. Vi vet hur den ser ut, för vi har varit här förut. Men just idag är vi omgivna av ett kompakt mörker. Allt vi ser genom bastuns fönster är ljuset från fyrarna på Meholmarna. Och lanternorna från ett fartyg som passerar alldeles utanför, tätt följt av något som troligen är en bogserbåt eller lots.

Och så var det dags för det där julbadet. Vågorna utesluter den vanliga badstegen som leder ner i öppna havet. Vi siktar istället in oss på feghålan – en skyddad klyfta i berget som fylls av nytt vatten för varje våg. Sakta sänker jag ner min uppvärmda kropp i det kalla vattnet, tar ett djupt andetag och sjunker ner under ytan. Sedan är det barnens tur. Alla vågar. Ingen fegar ur.

Gång på gång hettar vi upp våra kroppar i den 80-gradiga bastun, för att sedan kyla ner oss i det tre gradiga vattnet. Jag älskar kontraster, de får mig att känna mig levande. Vi skrattar och pratar. Barnen dansar nakna på bryggan. Vi är tillsammans, och berömmer oss själva för att vi blivit så duktiga på att skita i alla måsten på helgerna, och istället ge oss ut i skärgården så här. Heja oss.

Ny seglarfamilj i Familjer på äventyr

För snart två år sedan skildrades slutet av vår världsomsegling i SVT-serien Familjer på äventyr, och vi blev ”Seglarna” med hela svenska folket. Idag har jag glädjen att berätta att vi snart kan lämna över stafettpinnen till en ny långseglarfamilj som ska vara med i tredje säsongen av samma program. Mysiga familjen Veber, våra vänner från Skanör, som just nu är på väg till Karibien i sin lilla 30-fotare Anna Lisa.

Den 10 januari klockan 20.00 är det dags för första avsnittet av sex, och trots att vi följt familjen Vebers blogg ska det bli fantastiskt roligt att få se dem på teve. Lite nervöst också faktiskt. För även om det handlar om ett inspirerande familjeprogram så är det svårt att förutspå hur man ska skildras och uppfattas. Saker kan vinklas och tolkas på de mest märkliga sätt. Vi vet, även om vi i stort kom rätt lindrigt undan.

Jag intervjuade våra vänner till i en artikel i båtlivstidningen På Kryss innan de gav sig ut på Atlanten. Om deras tankar och funderingar inför premiären. Nu finns artikeln att läsa på tidningens webbsajt.

Läs min artikel om familjen Veber på Pakryss.se 

Drömmen om en egen båt

Midsommardans

Mot nya äventyr

Lovis har länge sparat till en egen båt. I våras hittade vi den på Blocket. En gul Optimist på Instön, inte långt från där vi bor. 5000 kronor skulle de ha. ”Men jag har bara fått ihop 4187 kronor sa Lovis och såg nedslagen ut. ”Då får du väl pruta”, sa jag. Sagt och gjort. Det var värt ett försök.

”Åh, nej. Det fulaste tricket i boken”, utbrast säljaren när han såg den 10-åriga lilla flickan komma där med sparbössan under armen.  Men det funkade. Efter en stunds förhandling hade hon fått ner priset till 3500 kronor. Ja, hon måste ju förstås ha lite pengar över till disco och sådant.

Glad i hågen sprang hon in köket och berättade om sin båt. ”Midsommardans heter den mamma. Den är jättefin.” Och jo, båten var fin. Gul och fin. Bara några smågrejer som måste fixas, annars bra. Men tajmingen var dålig. Vi hade fullt upp med att förbereda huset för försäljning.

Dagarna gick, och dagarna blev till veckor. Aldrig fanns det tid att greja med Lovis båt. Till slut slutade hon fråga, stackars flicka. Midsommardans bara låg där i källaren, och glömdes nästan bort. Ända tills huset skulle tömmas och båten måste flyttas. Då tändes nytt hopp i flickans blick.

Vi fick lägga Lovis Optimist vid Marstrands Segelsällskaps slip, och väl där lyckades hon få båten hyfsat seglingsklar och sjösatt med hjälp av seglarskolans unga instruktörer. Så förra veckan bar det äntligen av, ut genom hamnen och vidare söderut.

Jag förstod på instruktörernas blickar, att Lovis aldrig skulle vinna några kappseglingar med den där båten. Men Lovis bryr sig inte det minsta om att komma först. För henne är båten en symbol för frihet. Hon vill göra egna utflykter, packa picknick och utforska små kobbar och skär.

”Nå?” frågade jag efter premiärturen. Men jag behövde inget svar. Ungen strålade som en sol. Äntligen var hon kapten på sin egen båt.

Ottos kaninfiskar

Detta bildspel kräver JavaScript.


När man snart ska flytta blir man lätt lite nostalgisk. Vi har bara bott i vårt hus i ett år, men vi har hela tiden haft något litet projekt på gång. Och för varje litet val man gör, desto personligare blir hemmet. Varje detalj får sin historia. Det här är historian om tapeten vid Ottos säng.

”Enorma bälten med sopor flyter omkring i Stilla havet, de samlas där strömmarna möts och har en katastrofal effekt på livet under ytan. Reven och sjöfararna (trots att vi knappast förtjänar det) har dock sina beskyddare. De godhjärtade kaninfiskarna som för en ständig kamp mot allt det onda. Kaninfiskarna. Dessa havets hjältar som försvarar allt levande med tänder och fenor. De enda som kan äta allt skräp utan att själva förgås.”

Otto valde tapeten själv, efter att jag berättat dess historia. Det förvånade mig lite. Tapeten är enormt detaljrik, och bitvis ganska otäck. Avslitna kroppsdelar blandas med kondomer och burkar med vita bönor från Heinz. Ibland formerar sig soporna till stora monster. Men Otto stod på sig. ”De goda vinner mamma. Kaninfiskarna vakar över mig. Med dem vid min sida kommer jag sova gott.”

Och mycket riktigt, Otto har sovit som en stock i sin säng i Kroken. Trots att han är lika medveten som jag om att det inte finns några kaninfiskar i verkligheten, att de enda som kan rädda våra hav är vi själva. Måtte vi vinna, måtte de goda vinna.

Tapeten beställde vi på Photowall.se. Den är baserad på ett tryck av den Los Angeles-baserade konstnären Kozyndan. Motivet heter Pacific Drift. Snart har vi ett nytt hem att sätta vår personliga prägel på. Kanske flyttar det in några kaninfiskar där också, det skulle kännas tryggt.

Imorgon är det dags för andra visningen av vårt hus. Håll tummarna.

Blåsta på Styv kuling

Nostalgi-teve

Nostalgi-teve

Vi blev nyligen tipsade om en tv-serie om 10-årige Johan som drömmer om att en dag bli världsmästare i segling.  Serien heter Styv Kuling och utspelar sig i Marstrand 1980. Vi hittade det första avsnittet på YouTube och föll pladask för sopåkarens grabb, hans envetna kamp för att tjäna ihop till sin egen optimistjolle och hur han gömde sig i en kartong för att smyglyssna på seglarskolans lektioner som föräldrarna inte hade råd att betala.

Kanske berör historien lite extra för att Lovis, vår egen 10-åring, också sparar till en optimist. Sedan är det förstås kul att se hur Marstrand såg ut när vi var barn. Ikväll var det dags för det tredje avsnittet, och hela familjen samlades i vanlig ordning bakom datorskärmen. Men redan efter 6 minuter tog avsnittet tvärt slut, mitt i liksom. Och hur vi än letade på nätet så hittade vi ingen fortsättning. Varken det eller kommande avsnitt.

Styv kuling låg i SVTs Öppet arkiv tidigare, men nu är den alltså puts väck. Vi lyckas inte heller få tag på Lars Hesslinds bok som serien ska vara baserad på. Så nu sätter vi vårt hopp till er läsare. Finns det möjligtvis någon därute som råkar ha tv-serien eller boken med samma namn? Hör gärna av er i så fall. Lovis vill så gärna veta hur det ska gå för Johan. Ja, det vill vi allihop.

Brattön – de västsvenska häxornas favoritnäste

Häxorna på Blåkulla

Häxorna på Blåkulla

Vi har varit ute och utforskat våra nya hemmavatten igen. En av öarna vi besökte nu i helgen var Brattön, eller Blåkulla som den också kallas. Med sina 131 meter över havet är den skärgårdens högsta ö, och det var hit de påstådda häxorna som fängslades i Marstrand på 1600-talet skulle ha flugit på sina kvastar för att fira häxsabbat med självaste Djävulen.

På sydsidan av den mytomspunna ön finns en jättelik grotta med en smal ingång som lär vara svår att hitta om man inte vet var den ligger. Vi nöjde oss med att bestiga toppen den här gången eftersom det redan var sent på dagen. Men troligen är det denna grotta man ansåg vara ingången till helvetet där dåtidens sjömän påstod sig ha sett en strid ström av häxor komma utfarandes i påsktider. Idag lär den bebos av stora spindlar.

Häxförföljelserna i Sverige kulminerade 1670-1680, bara i Bohuslän avrättades ett 40-tal kvinnor för trolldom. Det var regeringens särskilda Trollkommission som fastställde domarna. Men så sent som för någon generation sedan oroade sig öborna fortfarande så mycket för häxornas vilda framfart att barnen fick stränga förmaningar om att alltid stanna inne på påskhelgens kvällar.

Idag är Brattön ett sommarparadis, med ett tiotal bofasta. Vi såg bara fem personer på ön. Två män, en kvinna och två barn. Ingen av dem det minsta häxlika. Men så var vi också lite tidigt ute. Chansen, eller risken, lär vara störst under skärtorsdagsnatten. Är det någon som vågar sig på ett besök, men inte har en egen båt, går det färja hit från Rörtången.

Oavsett vilket skäl man har att besöka ön så är en tur upp på toppen ett måste. Utsikten över skärgården är fantastiskt. Den branta stigen börjar på öns norra sida och går genom en trolsk skog med massor av mossa, lavar och krokiga rötter som fäller krokben på en. Otto misstänkte att det var häxfingrar. Ja, helt säker kan man aldrig vara. På Blåkulla kan allting hända.

GLAD PÅSK på er allesammans. Vi hoppas på vackert väder, och fler utflykter i vår fina skärgård. Fler bilder från helgens äventyr finns på Instagram.

Barnens favoriter i Hamburg

sightseeing

Lovis och Otto turistar i Hamburg

Vi var ju i Hamburg för ett tag sedan. På vägen hem fick barnen berätta vad de tyckte var roligast under vårt besök i stan, och för en gångs skull var de alldeles eniga. Här listar vi deras tre favoriter – utan inbördes ranking. Den sista gör mig lite extra glad, den säger så mycket.


1. Miniature Wunderland

Att Lovis och Otto skulle älska Miniature Wunderland kom knappast som någon överraskning. Världens längsta modelljärnväg med 15 000 meter tågbana med lika många vagnar som slingrar genom en värld med 400 000 invånare kan bara inte bli fel. Det är detaljerna som gör helheten heter det ju, och här kryllar det av detaljer. Kolla in bilderna i vårt tidigare blogginlägg därifrån så förstår ni vad jag menar. Restaurangen var också lite kul, inredd som ett riktigt tåg, fast med både bättre och billigare mat än på SJs tågrestauranger. Det här är Hamburgs populäraste turistattraktion, så tänk på att reservera biljetter om ni ska hit. De stänger insläppet när de tycker det blir för fullt.

DSC_0704

Så mycket mer än bara tåg.


2. International Maritime Museum

Roliga museum finns det gott om i Hamburg. Den här gången besökte vi Hamburgs sjöfartsmuseum, och barnen älskade det. Tio våningar högt, med hur mycket roliga gamla prylar som helst. Bland annat 26 000 fartygsmodeller, i allt från renaste guld till glas och gamla coca-colaburkar. Den sju meter långa LEGO-modellen av Queen Mary II var nog den som imponerade allra mest på våra smågastar. Men det var också spännande att få kika in i Kapten Nemos ubåt Nautilus från Jules Vernes En världsomsegling under havet – en av de många högläsningsböcker vi betat av under åren till sjöss.

20160123_165256

Modellen av Queen Mary II är byggd av 780 000 legobitar.


3. Restaurang O Frango

Ni som inte känner våra barn kanske är förvånande över att en restaurang hamnar på deras topplista. Det är inte vi. Ingen uppskattar mat som de där båda, fisk och skaldjur i synnerhet. Ett besök på en av de många fiskrestaurangerna i Hamburgs portugisiska kvarter var därför ett måste. Vi valde den som såg fullast ut, bokade ett bord och drog på skridskodisco i parken i väntan på att vårt bord skulle bli ledigt. Det visade sig vara en bra strategi. För väl tillbaka i värmen på O Frango serverades vi den godaste skaldjursgryta och den mest fantastiska grillade fisk vi någonsin ätit. Smaker och dofter som triggade den ena fiskehistorien efter den andra, och bidrog till mysigaste kvällen i mannaminne.

DSC_0084

Portugisisk cataplana i Hamburg väckte minnen från hela världen.

Läs gärna vår guide till Hamburg för båtnördar för mer tips på roliga grejer man kan göra i Hamburg, med eller utan barn. Stadskärnan är ovanligt koncentrerad för att vara en så stor stad, och tunnelbanan är supersmidig. Det gör att man hinner med mer än man kan tro. Priserna är också mycket lägre än i Sverige, vilket gör stor skillnad när man reser som familj. Japp, tummen upp med andra ord. Vi kommer tillbaka!


Vår weekend i Hamburg var en del i ett samarbete mellan Hamburg Tourism och nätverket Nordic Travel Bloggers. Resan var betald. Men alla ord och bilder är som vanligt våra egna.