Besvikelsen vid Skelligöarna

SKELLIG MICHAEL, IRLAND. Vädret kunde inte vara bättre. Solsken och stiltje, nästan ingen dyning. Perfekt för dagens stora äventyr. Vi ska bestiga Skellig Michael – en 230 meter hög och ogästvänlig klippa utanför Irlands västkust med ett gammalt munkkloster från 500-talet på toppen.

Skellig Michael, eller Great Skellig som ön också kallas, upptogs på UNESCOs världsarvslista redan 1996 och seglade 2015 upp på många bucket-list när delar av den sjunde och senare även åttonde filmen om Starwars spelades in här. Sedan dess har den svårtillgängliga klippan med dess kloster blivit ett av Irlands populäraste turistmål. Priserna för båtturerna ut till ön har stigit i skyn (~150 Euro/person), och den som vill hit i juli eller augusti måste boka flera månader i förväg. Men inte ens då kan man vara säker på att vädret tillåter en landstigning.

Ön ligger 8 sjömil ut från kusten, den ger inget skydd mot havet, saknar skyddad hamn och vattnet runt omkring är för djupt för att ankra. Men det finns en liten kaj där de små turistbåtarna släpper av sina gäster i stilla väder, och det är där vi hoppas kunna ta oss iland med vår jolle för att gå de 618 trappstegen upp till toppen.

Vi har planerat allt i minsta detalj, och alla är superpeppade. Lovis och jag ska gå iland först, Ludvig ska köra in oss, medan Otto får stå vid rodret på Mary och se till så att vi inte krockar med någon av turistbåtarna. När Lovis och jag bestiger ön, vilket beräknas ta upp upp till 2 timmar ska Ludvig och Otto runda och ön med båten och kanske dra upp en fisk. Sedan byter vi plats. Ludvig och Otto bestiger ön, medan Lovis och jag tar hand om båten och lunchen.

Allt är klart. Vandrarkängorna är snörade och ryggsäcken är packad med fika, vatten, kamera och första hjälpen-kit. Jollen är sjösatt, Lovis är ombord och jag är på väg ner när vi ser hur en av turistbåtarna kör rakt mot oss. Det knyter sig i magen, det här känns inte bra. Mycket riktigt. Den kommer för att upplysa oss om att de som jobbar på ön försöker nå oss på radion. Vi får inte landstiga.

Det visar sig att inga båtar som inte har särskilt tillstånd får besöka ön. Ett tillstånd som vi aldrig kan få. Det ges bara till ett begränsat antal turistbåtar, som har monopol på hela verksamheten. Ingen får besöka ön, inte ens lokalbefolkningen, utan att gå via de licenserade turistbåtarna. Och de har flera månaders väntetid på sina biljetter så här års.

Luften går ur oss. Vi har anpassat vår rutt i flera dagar för att vara just här, just idag, när havet ligger platt. Jag kallar upp de ansvariga på radion, och får den dåliga nyheten bekräftad. Det visar sig att nya regler införts sedan invasionen efter Starwars-filmerna (vi gillar inte ens Starwars), och inga av de hamnguider vi använder har uppenbarligen uppdaterats sedan dess. Inte ens den på webben.

Nåja, inget att göra. Bara att bryta ihop och komma igen. Även om vi vetat hade vi troligen gått ut till ön bara för att se den, så när vi hämtat oss från den värsta besvikelsen bestämmer vi oss för att runda ön. Förhållandena är perfekta och vi kan gå riktigt nära, men inte gå iland. Sjukt irriterade. Jag blir sugen på att smita iland i alla fall, hittar en alternativ landstigning men blir nedröstad av resten av familjen. Antagligen har de rätt. Det hade varit en dålig idé.

Istället fortsätter vi bort till grannön, Little Skellig, en nästan lika hög klippa som hyser Irlands största havssulekoloni. Över 20 000 häckande par. Här finns ingenstans att landstiga, men det vill man inte heller. Det skulle störa fåglarna. Havssulor är en av mina absolut favoritfåglar och får mig på lite bättre humör.  

Med båda öarna rundade är det dags att fortsätta norrut för att leta reda på en lämplig natthamn. Vi vill gärna utnyttja det fina vädret till att gå någonstans dit man normalt kanske inte hade valt att ankra, och bestämmer oss för att prova lyckan på Blasketöarna 15 sjömil längre norrut. Men det berättar jag mer om en annan dag.

Ludvig sjösätter jollen.
En av turistbåtarna vid kajen
En sisådär 600 trappsteg ska det vara upp.
Toppen fotad med zoom från båten, munkarna bodde i iglooformade stenhyddor
Skyddade bakom murar som på slutet av 800-talet stod emot en vikingaräd
En av de lyckliga
Mäktiga stenformationer
Udda placering av en fyr
Syns bättre från havet
Nyfikna sälar leker i vågorna runt ön.
”Häftig ö, men dåligt att vi inte fick gå iland*
Vi sätter kurs mot grannön Little Skellig istället
Alldeles vit av fågelbajs
Trångbott, och luktar ganska illa.
Häftiga stenformationer även här
Vackra fåglar, vi ser dem ofta till havs.
Ogästvänlig miljö att föda sina barn på.
Gott om fåglar i luften också.
Påminner på håll om en alptopp som sticker upp ur havet. Vackert!

Vill du veta mer om Michael Skellig, kolla in Freddomtravel.se där våra resebloggarkompisar Peter och Helena skrivit mer om ön. Inte heller de lyckades landstiga, men de har kommit över ett gäng alldeles fantastiska bilder från ön.

3 reaktioner på ”Besvikelsen vid Skelligöarna

  1. Tack för länken! Nej, vi lyckades inte heller landstiga … det verkar som en utmaning!!! Ni verkar ha fått en trevlig tur ändå, men ja, vi är fortfarande sugna på ett besöka den här ön!! 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s