Dejten på Hättan

Dottern är på klassresa, sonen på bio med en kompis. Och solen skiner. Vad gör man väl då?

Ludvig och jag har aldrig övat på det här med att vara barnfria särskilt mycket. Vi har aldrig bott nära några mor- eller farföräldrar, och har därför alltid tillbringat all ledig tid tillsammans. Och vet ni vad, det har aldrig varit något problem. I princip allt det vi ändå vill göra – att vara ute i naturen, segla, vandra, åka skidor, basta, bada och fika – det går utmärkt att göra med barn.

Men men, allt har sin tid. Lovis har hunnit fylla 13, Otto är 11. Och det händer allt oftare att de faktiskt vill göra saker utan oss. Det handlar nog inte så mycket om att de inte vill vara med oss. Men de vill förstås göra andra saker också. Det är väl en del i frigörelsen antar jag, att växa upp och bli självständig, hur ont det än må göra i mammas hjärta. Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Kanske borde vi passat på att göra något vi inte gör annars, den där barnfria lördagseftermiddagen, men vad är väl härligare en solig vårdag än att ge sig ut i skärgården. Så fick det bli. Vi bestämde oss för att tiden var inne för att äntligen besöka den gamla lotsutkiken på Hättan några sjömil österut från Marstrand.

Vi knöt fast Mary vid SXKs boj vid Hättan och laddade ryggsäcken med fika. Det gick imponerande snabbt att komma i jollen när man inte hade några barn att vänta på. Och väl uppe på ön var friden slående. Inget tjafs, inget bråk. Ingen som balanserade farligt nära branten. Bara lugn och ro. Och fågelsång i massor.

Vi njöt verkligen till fullo. Av våren, platsen, varandra och stillheten. Det finns ingen jag trivs så bra med i hela världen, som med Ludvig. Ändå så sa vi nästan i mun på varandra när vi gick ner igen, att hit måste vi ju segla igen – med barnen! Vi såg på varandra, och skrattade.

Visst är det lustigt? Att hur lugnt och skönt det än må vara så känns det som om ingen plats eller upplevelse är komplett förrän man också fått uppleva den genom sina barn. Det saknas liksom en dimension, utan barnen. Men jag antar att man vänjer sig.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara vi?

Ser ni den lilla röda stugan högt där uppe? Målet för dagen!
Vi förtöjer Mary i Kryssarklubbens boj vid Krokholmen.
Och tar jollen till färjekajen på Hättan.
I de röda husen på Hättan huserade visst tullarna.
Medan lotsarna fick bo i de vita mer skyddade husen på insidan av ön. De ansågs lite finare.
En gång fanns en skola på ön, men idag finns bara sommargäster kvar.
Mary tittar fram genom björkarna på vägen upp mot toppen.
Nästan framme.
Den lilla stugan är tyvärr låst så här års så vi får nöja oss med att kika in genom fönstret.
Så fint, med egen en liten kakelugn och allt.
Härifrån hade lotsarna fin utsikt över Västerhavet.
Kanske låg lotsbåten på svaj där nere i lagunen.
Utsikt mot Korsholmen i öster, där hålls idag seglarläger varje sommar.
Risön och Dyrön i väster.
Lite ovant med bara vi två.
Men helt okej ändå 🙂

9 reaktioner på ”Dejten på Hättan

  1. Ja, det är väl en fas som alla föräldrar går igenom. Man ger dem vingar så att de kan flyga!;)
    Sedan går det ett antal år och då kan man, om man har tur, få ”leka” igen med barnbarn. Det tar ju förstås ett tag till för er!

    Gilla

    • Jag hoppas nog ändå att vi kan behålla familjemagin och den gemensamma upptäckarlustan ett tag till. Känner att vi ändå har en ganska bra grund att stå på. Just nu ser vi alla fyra fram emot två månader tillsammans på båten. /Linda

      Gilla

  2. Det känns som om jag har glömt någon kroppsdel hemma när jag är på utflykt utan barnen. Någonting saknas liksom. Visst är det skönt att få liksom tid att andas emellanåt men det är ändå konstigt att inte ha barnen nära hela tiden. Att de upplever saker utan mig, det är också väldigt konstigt.

    Gilla

    • Det där tänkte jag mycket på när vi kom hem från världsomseglingen, att barnen plötsligt skulle ha ett eget liv som jag inte hade någon inblick i eller påverkan på. Och börjar dottern högstadiet. Känns som nästa stora tröskel i livet. Läskigt 🙂 /Linda

      Gilla

  3. Och jag sitter här och tänker att det var då för väl att ni inte gjorde er av med Mary!! (Men känner också mig i det du skriver.) 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s