Gubben i månen

S/Y Mary 24 kommentarer

Jag hade tänkt skriva och berätta tidigare, men har inte orkat. Så Sydsvenskan hann före och kondelanserna har börjat trilla in. Men för er som inte vet. Vår älskade fiskargubbe Ove, som jag skrivit om så många gånger tidigare här på bloggen, har lämnat oss. Han blev tragiskt påkörd hemma i Limhamn i måndags och avled i tisdags till följd av skadorna. Ni som vet vad han betydde för oss förstår hur ont det gör, och det är extra tungt att se barnens sorg, men vi får göra så gott vi kan och söka tröst i minnena från alla fina stunder vi haft tillsammans.

Minnen från varje morgon han stod där på bryggan och väntade vid båten för att få sig en lekstund med barnen innan dagis, och låssades se besviken ut när han inte fick följa med. Hur barnen brukade få gå och välja en färsk middagsfisk i sumpen på hans båt. Näten han knöt till dem, gungorna han tillverkade och hängde upp i trädet i fiskehamnen. Barnkalasen i hans fiskehodda. Han som var barnsligast av dem alla. Gubben vi hittade lekandes under bordet tillsammans med Otto, han som inte tvekande ett ögonblick att hoppa i sjön med kläderna på bara för att barnen skulle få sig ett skratt.

Underbara, fantastiska, omtänksamma och roliga Ove som sa till Lovis och Otto att de inte skulle vara ledsna när vi seglade iväg, för de kunde prata via fullmånen. Och så har de gjort sedan dess. Han som trotsade sina principer och flög ner till Kanarieöarna för att hälsa på våra barn trots att han inte kunde ett ord engelska och inte flugit på 50 år. Den drygt 80-årige gubben som var som en pojke i sinnet och skrattandes rullade ner för sanddynorna i Maspalomas tillsammans med sina lekkamrater Lovis och Otto. De två människor han kanske älskade mest i hela världen. Och gissa om kärleken var besvarad. De avgudade honom, det har de alltid gjort. Och det var välförtjänt vill jag lova.

Älskade Ove, den ende vi skickade vykort till från nästan varje nytt land vi besökte under hela världsomseglingen. Han som varje morgon under fyra år fick hjälp av den yngre kompisen Björn att läsa vår blogg och sätta ut en ny nål på sin världskarta i hoddan där han följde vår resa. Mannen som stod där på bryggan i Västra Hamnen när vi kom hem. Och sedan cyklade de fem kilometerna från Limhamn varje dag efter skolan för att få träffa våra barn – hans bästa vänner.

Han vi hälsat på varje gång vi varit nere i Malmö sedan vi flyttade. Ove som knappt aldrig rest på annat sätt än med cykel och båt, men tagit tåget upp till oss här i Marstrand för att hälsa på varje sommar. Han som satt här på klipporna med oss för exakt ett år sedan och med stor entusiasm kommenterade kappseglingarna med de hypermoderna racingkatamaranerna. Och sedan bjöd hela familjen på havskräftor, och själv åt upp allt utom skalet så som bara en riktig fiskegubbe gör.

Nu finns han inte mer. Vår älskade Ove. Och det gör så fruktansvärt ont. Men på söndag är det fullmåne, då möts vi för en pratstund igen. Det kommer vi alltid göra.

24 reaktioner på ”Gubben i månen”

  2. Så fint skrivet Linda! Det är så tragiskt och sorgligt men härligt att läsa din berättelse och nu tänker vi alla på Ove när det är fullmåne!/Dagmar

    Gilla

    Svara

  3. Sitter och läser för barnen och gråter en skvätt, så sorgligt och så fint skrivet! Krama om lovis o Otto!!

    Gilla

    Svara

    • Hej vännen, det ska jag göra. Längtar tills vi får kramas på riktigt. Vill gärna komma ner i samband med någon form av begravningscermoni, kan kanske ses då. Men vet inte när det blir än. Vi hörs, ha det så fint till dess. /Linda

      Gilla

      Svara

    • Barnen och jag pratade om det idag. Den där förbaskade klumpen, om de också kände den och var den satt. Lovis klump sitter någonstans i bröstet, min och Ottos lite längre ner. Din i halsen. Konstigt. /Linda

      Gilla

      Svara

  5. En tår här. Tänk vad fantastiskt. Man blir varm i hjärtat. Hoppas dom kan fortsätta prata via fullmånen.

    Gilla

    Svara

  6. Sitter här och det rinner tårar här också. Så väldigt vackert och kärleksfullt skrivet.
    Och eftersom jag följt er så länge vet jag att han fick känna er stora kärlek också, och det är ju det viktigaste av allt just nu – ni visade för honom vad han betydde. Den största gåvan att ge.
    Ni får fortsätta prata genom månen, det kommer säkert att funka i fortsättningen också.
    Skickar varma kramar och tankar. ❤
    Lisbeth

    Gilla

    Svara

  10. Åh vad ont det gör i mitt hjärta . Jag är yrkeschaufför och tycker det är så konstigt att man kan köra på nån . Men tyvärr händer det . Jag önskar vi kunde ts vår segelbåt och segla som ni men med särkullebarn från alla håll och kanter så funkar det inte

    Gilla

    Svara

  12. Beklagar sorgen och varma tankar. Så otroligt fint du skriver om Ove och vad han betyder. Jag har fått nya tankar att tänka när jag tittar på fullmånen, om viktiga riktiga möten mellan människor…

    Gillad av 1 person

    Svara

    • Ja. Ove använde varken mobil eller dator så det kändes liksom lite extra viktigt att skicka till honom. Han fick en enkel mobil av oss, för att kunna ringa om det hände något på sjön eller på resa till och från oss. Men han lärde sig aldrig använda den utan räckte över den till någon annan de få gånger han behövde använda den 🙂 /Linda

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar