Det slår bannemej aldrig fel. Varje gång vi reser bort drar en stor farlig storm in över den del av landet där Mary är förtöjd. Vi missade Gudrun, vi missade Per och vi missade Urd. Visst är det märkligt? Nåja, nu är vi alla fall hemma igen och vet hur det gick. 

Redan veckan innan jul kunde man se att ett oväder var i luringen nån gång efter jul. Vi hoppades att det inte skulle bli så mycket av det där blåsvädret, men drog för säkerhets skull några extra tampar innan vi styrde bilen mot Rövarhamn och Roslagen över julen.

För en gångs skull stämde prognosen ganska bra. Ja, faktum är att det blev nog till och med lite värre än först väntat ute på Marstrand, och det var onekligen lite frustrerande att sitta där maktlös framför brasan utan att kunna göra annat än att följa eländet på nätet.

Mary var ok, enligt vittnesmål. Hon flöt som hon skulle. Men det såg även vårt hus ut att göra på de bilder vi såg på Facebook. Flyta alltså. Havsnivån hade stigit så högt att den delen av huset vi bor i var helt omringad av vatten. Vi bor lyckligtvis på andra våningen, men vårt förråd ligger i källaren.

Av bilderna att döma var det en halvmeter djupt på sina ställen; folk fick åka traktorskopa från färjan för att inte flyta bort. Jag gillade inte tanken på att kajen som huset är byggt på skulle undermineras. Huset lutar redan. Och även om jag själv aldrig skulle velat bo på bottenplan direkt på kajen, så kunde jag inte låta bli att oroa mig för grannarnas skull.

Och hur skulle katterna kunna ta sig in och ut om det står vatten vid deras trappa upp till balkongen? Lovis var rädd att lilla Sally hade spolats bort helt och hållet. Nåja, det var inte mycket vi kunde göra åt det där och då. Mer att hoppas på det bästa.

Stormen drog vidare österut under natten, och vattennivåerna gick snart tillbaka till det normala. Men det var inte utan att vi var lite spända på hur det gått med allt när vi igår kväll styrde hemåt igen. Hur skulle det se ut på ön? Hur hade det egentligen gått med vårt hus och vår båt?

Redan från färjeläget på Koön kunde vi se att julbelysningen i båten var släckt. Det visade sig snart att en av kontakterna på bryggan hade blivit dränkta i vatten, så vår jordfelsbrytare hade slagit av. Mary var strömlös, men verkade i övrigt må bra. Skönt.

I källaren hade saltvatten trängt in via avloppen på toaletten och i tvättstugan, men just vårt förråd som ligger längst in var mirakulöst nog alldeles torrt. Det måste ha varit på håret. Tur att huset sluttar lite. Granen utanför fönstret var däremot en sorglig syn. Den lutade 20 grader, stjärnan hängde på tre kvart och belysningen fungerade inte.

Idag gick vi en promenad i samhället, för att se om man fortfarande kunde se några andra spår av Urds framfart på ön. Det kunde man. På vissa ställen låg det tång och drivved alldeles intill husgrunderna. Ibland 20 meter upp på land.

Vårt hus är det gula till vänster.

Som befarat hade kajen dränerats både här och var. Asfalt, plattor och betong på gångstigarna har lossnat. Nakna gatstenar låg huller om buller. Kommunen måste ha varit här och tippat av några lastbilsflak grus i de värsta groparna för ingen ska bryta benen i mellandagarna. Men man kunde fortfarande se stora slukhål här och var.

Vid Strandverket var bryggorna täckta av ett tjockt lager grus som troligen spolats dit med vågorna. Man kunde också se hur båtarna på uppställningsplatsen varit omringade av vatten. Men det såg ut som alla var kvar. Någon hade däremot ryckt ut och räddat några kajaker på flykt.

Enligt de gamla öborna är översvämningar på Marstrand inget ovanligt. Medan andra verkar tycka att detta visst var en ganska så anmärkningsvärd företeelse. Det hade jag också tyckt. För även om det är tråkigt med förstörelsen så känns det än en gång som vi missat något riktigt spännande.

(Tack till Tommy Samuelsson och Matilda Ahlström för foton från översvämningen.)