En hälsning från Kurrekurreduttön

S/Y Mary 14 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

I somras blev jag kontaktad av ett par från Uppsala som bestämt sig för att tillbringa sin smekmånad på självaste Kurrekurreduttön. Eller Tabar Islands som ögruppen heter i verkligheten – denna pyttelilla ögrupp utanför Papua Nya Guinea som utgjorde målet hela vår resa.

De nygifta, Emelie och Petter, skulle flyga till huvudstaden Port Moresby, och försöka ta sig vidare därifrån. Vi tog tillfället i akt och skickade med en hälsning, i form av ett par fotoböcker med bilder från vårt besök. Som tack för senast. Jag frågade Emelie och Petter, om de inte kunde skriva några rader om hur böckerna togs emot. Till bloggen. Kurrekurredutterna är inte så vana vid att se fotografier på sig själva. Och jodå, visst kunde de det.

Tiden gick, och jag hade nästan glömt bort alltsammans när det för några veckor sedan trillade in ett långt mejl med den utlovade leveransrapporten, och en hel drös härliga bilder från våra kurirer. Så här stod det:

”Vilken succé! Många här har aldrig sett sig själva på kort och det blev kvickt en folksamling var än vi tog fram böckerna. Härliga, färgglada foton från såväl vardagsliv som fest. Böckerna gav oss en fantastisk ingång till att lära känna folk och få hjälp med diverse saker. Öarna är inte så stora, här känner alla varandra. Det märktes att ”seglarfamiljen” var omtyckt och hade bjudit på sig själva. Framförallt var det många som frågade om Otto och Lovis. Hur gamla de var nu, om de gick i skolan, hur det hade gått att segla hem? Och den viktigaste frågan – när kommer familjen tillbaka?”

När kommer vi tillbaka? Frågan i kombination med fotografierna får mig att börja gråta. Mest av glädje, men också längtan. Jag tittar på bilderna. Vi har också suttit på den där bänken under trädet. Mina barn har lekt med deras barn. Jag känner igen nästan varje ansikte. Alla utom ett, porträttet på den lilla flickan. Jag undrar vem hon är, sedan förstår jag. Den förstfödda.

På Tabar Islands hålls enligt melanesisk tradition en stor fest när en kvinna är gravid med sitt första barn. För att fira fruktbarheten. Vi hade turen att få vara med på en sådan fest. Flickan på bilden är barnet i magen. Emelie skriver att hon heter Gina. Tänk, det blev en flicka. Hon borde fylla tre år snart. Kanske sitter hon där, i detta nu. Tittar på bilderna, och undrar hon också. Vilka vi är, och när vi kommer tillbaka.

Tack Emelie, tack Petter!

14 reaktioner på ”En hälsning från Kurrekurreduttön”

  1. Underbar historia av återseende. Jag fick också tårar i ögonen och jag relaterade till mina jobberfarenheter från Östafrika. Det är känsligt att ta bilder på afrikaner – ”du tar deras bild” bokstavligt. Hur komma runt? Lösningen blev en polaroidkamera som komplement. Då kunde jag förklara att ”den är för dig och den är för mig”. Då gick det bra. Och att sedan se glädjen i ögonen hos dem när bilden sedan sakta framkallade sig och de kände igen sig själva var härligt. Att fotoboken blev succé förstår jag verkligen. Jag ska inte fråga när ni ska återvända…

    Gillad av 1 person

    Svara

  4. Fantastisk historia 🙂 Förstår att det känns sisodär att tänka på huruvida ni kommer tillbaka eller ej. Skulle jag vara i samma situation skulle jag ”åka tillbaka” dit lite då och då för att se hur de har det. Det ersätter ju inte en riktig resa men tänk vilket skatt att kunna ta fram en mörk novemberkväll. Du vet ju antagligen precis hur det luktade, hur sanden kändes och hur skratten lät?
    Många hälsningar från Linnea i Bayern

    Gilla

    Svara

  9. Som föräldrar till Petter och svärföräldrar till Emelie, gläder vi oss också – och får tårar i ögonen av att läsa och se ovanstående.
    Emelie – en ovanligt ”produktiv” förkylning,som vi hoppas gått över!

    Gillad av 1 person

    Svara

Lämna en kommentar