Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Jag skulle gärna vilja ta med mina kompisar ut och segla.” Så löd svaret, när jag frågade Lovis vad hon ville göra på sitt barnkalas. Hon fick välja vad hon ville, och hon valde att segla. Ja, sånt måste naturligtvis uppmuntras hur osugna Ludvig och jag än var på att ha hela båten full med ungar. Så vi bestämde ett datum, bjöd in och hoppades på vackert väder.

Det där med vädret blev en riktig nagelbitare. När dagen närmade sig utlovades hårda sydvästliga vindar, och massor av regn. Och mycket riktigt, när vi vaknade på morgonen ven det ordentligt i riggen, och regnet smattrade mot däck. På SMHIs sajt täcktes hela Skåne av ett enda stort regnmoln, men frågan var hur länge det skulle hålla i sig. Det såg ut som om det kanske skulle kunna lätta framåt lunch. Men sånt vågar man ju inte lita på.

Tanken var att grilla och leka lite bland fiskehoddorna i Limhamn, för att sedan ta båten tillbaka till Västra Hamnen. Men hur kul är det att göra hajkbananer i ösregn? Eller sitta på däck och huttra på ett skumpigt Öresund.  Kanske var det här en ganska dålig idé trots allt. Det är ju bara mars månad. Och de flesta barnen hade aldrig seglat förr.

Tänk om någon skulle bli sjösjuk, eller rädd? Vi var frestade att ställa in, men va sjutton. Om vi tagit oss runt jorden, borde vi väl också klara detta. Vi ville gärna få kalaset överstökat. Så jag sms:ade alla föräldrar att det var gummistövlar och regnkläder som gällde, och intygade mig själv att barn egentligen gillar busväder. Det är bara vi vuxna som är lite avigt inställda.

Lagom till de första gästerna dök upp skingrades molnen, och solen tittade fram som på beställning.  Allt var fortfarande drypande blött, klaffsigt och lerigt. Men barnen var bra klädda, och sprang runt och lekte bland hoddorna. De stötte på en fiskegubbe, som visade sig vara gammal körledare och fick alla barnen att framföra en strålande version av ”Vi gratulerar”. Sedan grillade vi hajkbananer som barnen fick fylla med godsaker. Till och med skattjakten blev framgångsrik. Allt enligt plan, med undantag av ett par vantar som tråkigt nog fick fötter.

13:00 beordrades flytvästar på. 13 leriga ungar lastades ombord, och vi satte kurs mot Turning Torso. Vinden hade lättat till härliga 7-8 sekundmeter, och vi gjorde fem knop för bara genuan. Barnen hjälpte till att dra upp fendrarna, turades om att styra och trängdes längst fram på bogsprötet. Lovis ville lära sina kompisar klättra i masten, men där satte vi stopp. Det räckte så här. Det var spännande nog som det var. Barnen skrattade och tjöt som på tivoli varje gång seglet fladdrade lite.

Det här blev ju rätt lyckat ändå, hann jag tänka innan genuaskotet snärtade till och träffade ett av barnen tvärs över ansiktet. Mössan flög överbord och blodet sprutade. Ja, jag överdriver inte. Det öfullkomligt forsade blod från trakterna kring näsan på den lille pojken. Skit, skit, skit. Det var ju inte så här det skulle sluta. Stackars barn.

Lyckligtvis fanns pojkens pappa ombord. Jag slängde åt honom en hushållspappersrulle för att kunna torka bort det värsta blodet och bedöma situationen. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på mössan som försvann bakom oss. Samma pojke hade tidigare tappat sitt slajmdjur i vattnet. Han hade fått sin beskärda del av otur. Mössan skulle bärgas, så var det bara.

Ludvig rullade in seglet och jag vände båten. Mössan fiskades upp, och pojkens näsa började skymta under allt blod. Han var tapper, grät inte en tår. Kanske i chock, tänkte jag tyst för mig själv. Men vi kunde snart konstatera att näsan verkade hel, åtminstone på utsidan. Man såg ingen svullnad. Smällen hade nog bara framkallat ett kraftigt näsblod.

På piren i Västra hamnen stod de andra föräldrarna och väntade, och det var inte utan att vi kände en viss lättnad. Kalaset var över. Allt hade gått bra, förhållandevis bra. Och Lovis var nöjd, utmärkt nöjd. Men nästa gång kanske vi skulle prova ett sånt där vanligt lekland trots allt …