En flotte kommer lastad

LABRADOR – GRÖNLAND. Vi har seglat sida vid sida med den norska båten Skruff i mer än tre dygn nu. Imorse passerade de så nära att Lovis föreslog att vi skulle bjuda dem på några av de havrekakor vi bakade igår. Så vi frågade om de ville ha. Och jo, det ville de gärna. Frågan vara bara hur vi skulle få över dem till deras båt utan att segla in i varandra. Sjön var ganska stökig.

Vi bestämde oss för att stoppa ner kakorna i en vattentät väska, som jag fäste i en 50 meter lång flytlina som jag kastade överbord. Jag tänkte att väskan var fylld med luft och borde flyta. Men linan tog slut innan guttarna hann fiska upp leveransen. Och när motståndet steg drogs väskan ner under ytan och vattenfylldes. Skruff fick backa undan och snart såg vi en liten plastpåse flyta upp och försvinna i vågorna. Kakorna var förlorade. Femton goda havrekakor bortkastade. Men nu gällde det att rädda väskan, min nya ”drybag”.

Jag rullade in förseglet för att minska draget, och började ta in på linan. Motståndet var så stort att jag trodde linan skulle gå av. Men istället snodde den in sig och fastnade i vinschen. Vad som nyss varit en kul grej kändes plötslig mycket misslyckat. Kanske borde jag väcka Ludvig, och be om hjälp. Men han behövde sin sömn efter den långa nattvakten. Och jag skämdes lite över det dumma upptåget. Så jag tog på mig grovhandskarna, och började dra in linan för hand.

Väskan hade öppnat sig och var helt vattenfylld. 50 liter. Jag fick använda mina sista krafter för att få ombord den. Hjärtat dunkade, och armarna skakade. Men upp kom den, och jag sjönk utmattad ihop i sittbrunnen. ”Vad ska vi göra nu?” frågande Lovis bekymrat. Jag lyfte jag blicken och såg på de tre pojkarna som stod i akterna på Skruff och tittade på mig. Nä, så lätt kan man ju inte ge upp. Vi hade några kakor kvar, vi kunde baka fler. Jag kallade på Skruff, och frågande om de ville ge det ett försök till. Och jo, nu var de liksom inställda på kakor.

Guttarna föreslog att de skulle försöka segla upp på vår lovartsida, så jag kunde kasta över kakorna. Det var ingen dålig idé. Om det inte hade varit för att jag har rätt kass bollsinne. Att jag skulle lyckas träffa en seglande båt på havet kändes ganska otroligt. Men va 17, försöka duger ju. Så jag packade de sista kakorna i dubbla påsar, gick upp på däck, väntade på att Skruff skulle komma i position. Jag siktade och kastade. Om minsann, jag träffade. Guttarna fick sina kakor.

Några timmar senare kallade Skruff på radion och meddelade att de har gjort i ordning en flotte med en liten leverans på. Som tack för de goda kakorna. Fyllda av spänning närmade vi oss deras båt. I dimman framträdde snart en liten flotte med norska flaggan hissad. Tyvärr hann flotten kapsejsa innan vi hann fram. Men vi var snabbt där och fiskade upp väskan. Den väska som visade sig vara fylld med nybakade kanelbullar. Fortfarande ugnsvarma sådana, levererade lagom till eftermiddagskaffet.

Ja, en sak är då säker. Med dessa ädla norrmän idkar vi gärna byteshandel igen.