Detta bildspel kräver JavaScript.

CUMBERLAND ISLAND, GEORGIA. De krokiga ekgrenarna sluter sig likt en tunnel över oss. I träden hänger stora klasar av spansk mossa, som ger skogen en spöklik känsla. Men så öppnar landskapet plötsligt upp sig. Och framför oss ser vi det som en gång varit den praktfulla ingången till familjen Carnegies residens på Cumberland Island. Idag är ön nationalpark, och ruinerna står tomma. Det växer björnbär vid dess murar och vilda hästar betar i resterna av den pampiga trädgården. Men alla som en gång läst Den Store Gatsby kan föreställa sig de fester som en gång utspelats här.

Vi fortsätter på en stig längs vattnet, och kommer ut på en brädgång som tar oss tvärs över träsket. Det är här alligatorerna trivs bäst. Snart hör vi ljudet av vågor som bryter. Vi närmar oss havet, den långa oskyddade Atlantkusten. Vi följer ljudet, över brädgången, vidare in i buskarna och över en liten bro. Barnen stannar upp för att titta på ormarna som slingra sig i vattnet nedanför. Själv går jag före, betraktar fjärilarna som flyger från blomma till blomma längs med stigen. Njuter av sången från en röd kardinalfågel.

Busklandskapet övergår i sanddyner, och stigen omges av högt vassliknande gräs. Vi är nära nu, nära det öppna havet som jag inte sett efter flera veckor på Intracoastal Waterway, det skyddade kanalsystem som går längs med hela USA’s ostkust. Det är en vacker syn som möter mig bakom den sista kullen. Den milslånga stranden, och det blå vattnet som ser så frestande ut att jag måste ta av mig byxor och tröja, för att vada ut i vattnet i bara underkläderna. Det är en varm dag, svalkan är välkommen och kläderna kommer torka. Att bada naken är det inte tal om, sånt är förbjudet i det här landet.

De andra kommer snart ikapp, och vi fortsätter norrut längs stranden. Vi har sällskap av Gustav – en av sönerna i familjen Fredrikson – och hans flickvän. Lovis och Otto njuter av umgänget. De är unga och fulla av energi – svingar barnen mellan sig, leker tafatt och skrämmer skrattmåsar tillsammans. Sedan dukar vi upp vår medhavda picknick på en stock. Där blir vi sittandes ett tag. Barnen badar och jag ritar en stor labyrint på stranden. Sanden är perfekt, fast och fin.

En hästfamilj kommer ner till stranden för att rulla sig i sanden. Man tror att hästarna kom hit redan på 1600-talet, från Spanien med de första upptäcktsresanden. Idag finns det cirka 150 vildhästar på ön. Men de är inte särskilt skygga; passerar bara några meter från oss. Senare ser vi även ett litet rådjur som betar i skogsbrynet. Och ett lustigt bältdjur som bökar bland löven inne i skogen. Gustav säger att vi har tur. Han har varit här förut, men aldrig sett så många vilda djur. Bara ett fåtal hästar. Tur är bra, det samlar vi på. Det kan man aldrig få för mycket av.

Vi är tillbaka ombord precis i lagom tid för att lyfta ankaret och återvända till Fernandina Beach där våra gäster parkerat sin bil. Det blir det sista vi ser av fina familjen Fredrikson för den här gången. Imorgon forsätter vi norrut.