Lurpassning på kanalen

S/Y Mary 13 kommentarer
The Delivery Guy

The Delivery Guy

INTRACOASTAL WATERWAY, FLORIDA. En liten racerbåt närmade sig Mary af Rövarhamn. Den saktade ner, precis som alla andra båtar vi mött på kanalen. Motorbåtsägarna i Florida verkar ha begåvats med en ovanligt stor portion sjömanskap – det är trevligt. Men den här körde konstigt nära, som han hade något han ville säga. Och mycket riktigt. ”Are you from Sweden?” gastade han. Och det är vi ju, så Ludvig nickade jakande och pekade på den blågula flaggan i aktern. ”Then I have a cell phone for you”, sa han och pekade mot en termosliknande behållare i båten.

Vi trodde så klart att vi hörde fel, det lät liksom lite för bra för att vara sant. Särskilt med tanke på att vår sista fungerande mobiltelefon faktiskt gick förlorad den föregående natten, i räddningsaktionen av jollen. Men jodå, han upprepade sitt erbjudande, och kastade över behållaren med en duns. Vi tittade frågande på racerbåtsföraren. Han menade att den kom från ett par som stod och väntade borta vid bron. Sedan körde han snabbt därifrån, som om behållaren innehöll en tickande bomb

Ludvig och jag såg på varandra, och skrattade förvånat. Det fanns bara en person som visste att vi stod utan telefon. En svensk kvinna som heter Catrine Fredrikson, vars familj bor här i Florida. Hon har följt vår resa på bloggen i många år. Ja, vi har haft så lång och regelbunden kontakt att hon börja kännas som en gammal vän. Och nu hade vi bestämt oss för att hälsa på, när vi ändå har vägarna förbi. Jag hade mejlat henne samma morgon och berättat att vår telefon dragit sin sista suck, och att vi nu bara kunde kontaktas via e-post.

Behållaren innehöll mycket riktigt en mobiltelefon, och jag skulle just slå Catrines nummer när telefonen ringde. I andra änden var Catrines man. Han berättade att de stod vid en brygga borta vid bronocken. De hade lokaliserat oss via SPOTen. Och nu stod de alltså där och vinkade. Trots att de visste att de inte kunde komma ombord; vi var fortfarande inte inklarerade i landet och får inte ta ombord någon förrän vi är godkända av Tull- och Immigrationsmyndigheten.

Men Fredriksons ville bara lämna telefonen, och berätta att de gärna ville komma tillbaka nästa dag igen. När vi var framme i St Augustine, för att köra oss till myndigheterna ute på flygplatsen. Efteråt ville Fredriksons gärna bjuda hem oss på middag. Och när vi ändå var där kunde vi passa på att tvätta. Sedan kunde vi ta deras bil tillbaka, den som vi får låna medan vi är här. Vilka människor det finns. Vi är mållösa.

13 reaktioner på ”Lurpassning på kanalen”

  1. Ni sprider så mycket vänskap, berättelser om era spännande och ibland smått galna upptåg- det finns säkerligen väldigt många som skulle vilja ge tillbaka lite grann av allt det roliga och fina ni skänker oss här på bloggen. Nu sneglar jag på vår gamla termos och inser att jag måste skaffa en större innan båtsäsongen drar igång på riktigt – en sån där okrossbar:-).

    Gillad av 1 person

    Svara

  5. Själv hoppas jag få se er båt någon gång då jag är på besök hemma i Limhamn! Har följt hela er resa från skrivbordet, ser fram emot Nordamerika och island (om det blir av…) 🙂

    Gilla

    Svara

  6. Ja ibland när jag läser från er så känns de som jag känner er…
    Så härligt med hjälpsamma människor i världen.
    Hoppas att er tur i Florida blir riktigt bra.

    Gilla

    Svara

  8. Alltså – gåshud över hela kroppen! Dör av rörd…eh..het. Just det – rördhet!
    Men vem vill inte hjälpa er!

    Fortsatt lycka på färden,

    önskar Josefin

    Gilla

    Svara

  10. […] April Resans sista födelsedag (min egen) firas på en öde ö i Bahamas sydligaste övärld. Sedan bär det av mot Kuba där vi lämnar vi båten för en veckas rundresa på lastbilsflak. Därifrån seglar vi sakta norrut genom Bahamas underbara övärld för att angöra Florida den 20 april, där vi får finast tänkbara mottagande av käraste familjen Fredriksson. […]

    Gilla

    Svara

  12. Men åh! Nu sitter jag här med tårar i ögonen igen! 🙂 Vilket härligt mottagande! Vad mycket fint ni fått vara med om! Ni inspirerar verkligen till att ”pay it forward”!
    Du skriver så målande och bra Linda! Tack för att jag får läsa!

    Gilla

    Svara

    • Tack för att du VILL läsa. Pay it Forward är familjen Fredrikssons livsfilosofi. Det var precis det de sa till oss när vi försökte tacka. Mycket inspirerande människor. /Linda

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar