Det som inte får hända

S/Y Mary 8 kommentarer

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Kanske har ni redan läst om det i tidningarna. Om Niklas och Karin ombord på svenska segelbåten Bull. Hur de var på väg från Florida till Bermuda. När båten började ta in vatten i högre takt än de kunde pumpa ut. Samtidigt som vindarna bara ökade, och vågorna växte. Besättningen räddades under dramatiska förhållanden, men fick lämna båten till sitt öde.

Jag läste Niklas sakliga beskrivning av händelseförloppet på deras blogg tidigare idag. Och jag kan inte få saken ur huvudet. Tänk om något liknande skulle hända oss, med två barn ombord. Det spelar ingen roll hur bra rutiner eller säkerhetsutrustning vi har. Den tanken skrämmer mig, oerhört.

8 reaktioner på ”Det som inte får hända”

    • Ja, vi träffade dem som hastigast på Fernando de Noronha. Var också lite inställda på en sväng i Amazonas-deltat men insåg att det skulle bli lite väl tajt om tid. Så mycket som måste fixas på båten. Men det är nog väldigt spännande. /L

      Gilla

      Svara

  2. Jag förstår dit obehag Linda, Jag följer bloggen sen förra sommaren och det känns att ni haft relativt tur med vädret, men under samma tid har det kontinuerligt funnits minst en storm med orkanbyar på Nord Atlanten. Hur planerar ni hemresan över Atlanten. Är det bättre på sommaren, eller tar ni bara korta etapper för att undvika det värsta ovädret?

    Gilla

    Svara

    • Jo, vi har nog haft lite tur med vädret. Men Nordatlanten är mycket bättre under sommarmånaderna. Ett högtryck brukar parkera över Azorerna. Runt ett sådant blåser det alltid medurs vilket ger förhärskande sydliga vindar längs USAs ostkust, och västliga vindar längre norrut. Så rent teoretiskt borde det bara vara att åka med . Riktigt så enkelt är det förståss inte i verkligheten, eftersom det kan dyka upp lokala lågtryck som ställer till det. Vi har dock en hobbymeteorolog som brukar hjälpa oss under de svåra etapperna. Nu var det väl inte ovädret som sänkte Bull, men förutsättningarna att täta läckan hade naturligtvis varit bättre under lugnare förhållanden. /L

      Gilla

      Svara

  3. Självklart förstår jag oron du känner Linda. Man kan inte förutse allt och ibland händer det som inte får hända. Men det gör det ju här hemma också. Det räcker med att gå ut på Möllan en kväll så kan man råka illa ut, apropå de senaste händelserna här. Förmodligen är risken större att råka ut för en olycka om man cyklar genom Malmö än att segla med er jorden runt.
    Vad bra att Bulls öde skrämmer en aning och gör er oroliga. Annars hade jag blivit orolig. Vilket jag aldrig varit när jag seglat med er, försiktiga, medvetna och kapabla som ni är.
    Här hemma jag har just avverkat årets första segling, den otroliga distansen från Trossö till Saltö 🙂
    Sköt om er!

    Gilla

    Svara

    • Jag är inte särskilt orolig för att vi ska gå under. Det har jag aldrig varit, inte med den här båten. Och jag håller helt med, farorna i staden är betydligt fler och större än de vi utsätter oss för på havet. Det är snarare själva räddningsmanövern som verkar otäck. Tänk dig själv att försöka få Lovis och Otto att kravla sig fast vid nätet medan båten riskerar krossa dem mot fartygsskrovet vid nästa stigande våg. Jag hade nog valt att vänta på helikoptern, och gått i livflotten så länge om det hade behövts. Även om det riskerade bli mörkt. Lite mörker har ingen dött av (tror jag inte). Men visst, sånt här är rätt nyttigt att bli påmind om ibland. /L

      Gilla

      Svara

  4. Vilken hemsk upplevelse det måste vara för dom stackars svenskarna. Tur att dom klarade sig. Det är inget som man vill vara med om och speciellt inte med barn ombord.
    En vän till mig Magnus, ska ge sig iväg i juni till Västindien, ensamseglare! När sådant här inträffar, är det inte roligt att veta att han ska segla ensam. Tror förresten ni har träffat på varandra i Malmö, på båtklubben.

    Kram

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar