Festen kan börja!

SANTA HELENA, SYDATLANTEN. Det var vi, och familjen på den kanadensiska grannbåten Myriam som åkt in till land för att ta oss en titt på Santa Helenas årliga julparad. Vi var lite tidiga, så vi köpte en dricka och satte oss på trottoarkanten för att pusta ut en stund. Det var en ovanligt varm dag. Staden är byggd i en klippskreva. Det finns bara en gata, och den är både lång och brant. Vi hade gått hela vägen från hamnen upp till stans ände.

Jamestown är en vacker liten stad, i engelsk stil. Vilket är mer än man kan säga om öns befolkning. De ser ut som om man stoppat ner ett gäng britter, afrikaner och indier i en gryta, och rört runt ordentligt. Och med bara 4000 invånare, och ingen flygplats är urvalet begränsat. Så öronen står rakt ut, näsorna är stora och tänderna spretar åt alla håll. Men alla är fantastiskt trevliga och hjälpsamma. Och på synnerligen gott humör en dag som denna.

Medan vi satt där på trottoaren började det plötsligt regna chokladkolor från ovan. Det var en man på andra våningen som skojade med barnen. De jublade och sprang runt som yra höns. När allt godis var uppätet firades en klase bananer ner. Sedan mer godis. De hade tydligen fest där uppe. Ja, det verkade faktiskt vara fest i vartannat hus längs hela gatan. Man värmde inför paraden, firade in julen. Och allt fler människor samlades på trottoarerna. Ingen julstress här inte.

Snart kom en ensam julklapp gåendes längs gatan. En man iklädd en över två meter hög julpyntad pappkartong. Vi följde efter honom till
samlingsplatsen – stans sjukhus. Där väntade redan några andra liksinnade. En snögubbe, en kalkon och en liten dvärg med jättelikt huvud. Snart kom också kortegens första bil. En gammal Saab, klädd i glitter och ballonger. Men julmusik som pumpade ut ur högtalaren i den öppna bagageluckan. Framförd av öns coolaste killar. Santa Helenas raggare. Med hästsvans, stubb och neonglasögon från åttiotalet.

Sedan kom pick-upen med de lättklädda tomtebrudarna. Och lastbilen med renar på taket och orkester på flaket. Ett tjugotal pimpade fordon anslöt efter hand. Och hundratals människor. Gamla som unga. Där fanns allt från en cowboy med uppblåsbar häst. Till ett grönt monster som barnen retade galllfeber på. Men de flesta kostymer hade anknytning till julen. Och mängden glitter var imponerande. Jag har aldrig sett så mycket julpynt som här på Santa Helena. I varenda butik, på öns enda bank och på tullkontoret. Överallt.

Vi ansluter paraden. Ömsom går, ömsom dansar ner genom stan. Folk hänger ut genom fönstren, och trottoarerna är fulla. Hela ön har samlats till årets största folkfest. En tradition som startades på julafton för trettio år sedan, när några lokala musiker satte sig själva, sina instrument och en förstärkare på ett flak och for runt i staden och spelade julmusik. Ett upptåg som var så uppskattat att man gjorde om det nästa år igen. Och på den vägen var det.

Nu håller Santa Helena stängt i dagarna två, medan folk stannar hemma och äter julmat tillsammans. Äter gör också vi. Igår stoppade vi i oss ansenliga mängder svensk julmat och julgodis. Idag blev vi bjudna på den mest fantastiska jullunch av en lokal familj. Och ikväll väntar internationellt julbord i grannens sittbrunn, när seglare från fyra olika båtar tar med sina egna specialiteter. Det svenska bidraget består av köttbullar och rödbetssallad. Och inlagd sill förståss. Ja, mycket mat blir det. Så imorgon återstår inget annat än att klättra de 600 trappstegen uppför Jacob’s Ladder för att förbränna alltsammans igen.

God fortsättning! Från oss alla, till er alla.