NAMIBIA – SANTA HELENA. När skoldagen är slut, och dagens julförberedelser är avklarade. Då packar Lovis och Otto alla sina gosedjur och flyttar bak i akterhytten. Äntligen får de leka. De ska leka tomte. Lovis i rollen som tomtemor, Otto nisse. Och gosedjuren, de ska föreställa riktiga djur. Alltid samma rollspel. Ibland är de katter, ibland kungligheter. Men Lovis är alltid mamma. Otto alltid barn.

Jag tänker ofta, att det är tur att de har varandra. Ensamma långseglarungar brukar bli lite lillgamla med åren. Medan Lovis och Otto blir mer sammansvetsade för var dag som går. De försvarar varandra i vått och torrt, och är de bästa tänkbara vänner. Förutom när de bråkar. För det gör de, mycket. Men det går i perioder, och just nu är de inne i en rätt dålig fas. Den här dagen är inget undantag. Det går en halvtimma, sedan börjar de igen. Skriker och skäller. Och gör varandra illa.

Vi låter dem hållas, trots att det är plågsamt att lyssna på. Hoppas de ska lösa konflikten på egen hand. Men icke, det slutar med att Otto börjar gråta. Som vanligt. Det är signalen, ropet på hjälp. Det fungerar nästan jämt. Så också denna gång. För snart öppnar Ludvig dörren till akterhytten, och kikar försiktigt in. Där ligger Otto, ihopkrupen på golvet i motorrumsgången. Omringad av gosedjur. Och stortjuter.

”Lovis blev just av med en julklapp, för hon har varit elak.” fräser Otto när han får syn på sin pappa. Varpå han reser sig upp och rusar fram i förpiken. ”Och jag ska inte leka med dig på en hel vecka” skriker Lovis efter honom. Arg som ett bi. Hon vet att Otto brukar bli väldigt ledsen när hon säger att hon inte vill leka med honom. Det är därför hon säger som hon gör. Inte för att hon menar det. Men han vill minsann inte leka. Inte med henne. Aldrig mer. Så det så.

Vi försöker reda ut vad som hänt. Barnens historier går lite isär. Men Lovis gosedjurskatt hade tydligen smakat på nissens gröt. I leken. Och det ville inte Otto att den skulle göra. Så då slog nissen katten, och hängde upp den i svansen. Men då blev Lovis ledsen, på riktigt. För den katten tycker hon mycket om. Hon har fått den av sin dagisfröken Anna. Som straff tvingade tomtemor nissen att sova på golvet, med de andra djuren. Trots att han inte ville.

Ungefär så lär det ha gått till. Och vad ska man säga, eller göra? Vissa saker kan man helt enkelt inte fly från. Blir inte ett dugg bättre eller enklare för att man lämnar landet, sätter segel eller styr mot varmare breddgrader. För barn är alltid barn. Och syskon verkar bråka var i världen man än befinner sig. Även mitt ute på Sydatlanten. I alla fall våra ungar. Men de glömmer också fort. För nu sitter de här och tittar på film tillsammans igen, myser och håller om varandra. Som om inget hade hänt.