Detta bildspel kräver JavaScript.

MOZAMBIQUE CHANNEL. Jag har just tagit fram skolböckerna och förberett överseglingens första mattelektion när jag hör ett bekant ljud utifrån. Knarrsignalen. Vi har fisk. Det blir full aktivitet ombord. Ludvig ger sig i kast med att veva in fisken. Jag förbereder huggkrok, kniv och skärbräda. Medan barnen vimsar runt och letar efter sina flytvästar så de kan gå ut och kolla vad det är vi har fått på kroken.

”Jag tror det är en sailfish” ropar Ludvig. Och då blir barnen ännu ivrigare. Senare förstår vi att det inte handlar om någon segelfisk utan släktingen spjutfisk (Blue Marlin). Men det kan kvitta, båda är svärdfiskar. Och de är stora. Vår firre visar sig vara 1,90 lång och väger 2o kilo. Betydligt mer fisk än vi egentligen vill ha. Men Otto har längtat efter den här dagen i tre år nu. Så det går inte an att låta den gå.

Vi ser oss förgäves om efter en kanot, någon att ge halva fisken till. Men vi på väg ut till havs, och beräknar inte gå i hamn förrän vi når Afrika. Det kan dröja en hel vecka. Det slutar med att vi klämmer in en knapp tredjedel i kylen i väntan på bättre förslag. Resten saltar vi och lägger i solen för att torka. Svärdet tänkte vi göra en märlspik av. För det heter väl inte ”marlin spike” för intet.

Det tar resten av dagen att ta hand om fisken. Så något traditionellt skolarbete blev det inte den här eftermiddagen. I förmiddags var det en grupp knölvalar som konkurrerade om uppmärksamheten. Men imorgon försöker vi igen.