Mörkret har lagt sig, och de sista ljusen från Réunion har försvunnit ner i havet. Ljusen som fick ön att glimma i skymningen, som den guldklimp den verkligen är. Nu återstår bara himmel och hav. Månen skiner inte, ändå urskiljer mina vidgade pupiller varenda våg. Det nattsvarta vattnet, fläckarna av vågskum. Det är stjärnorna som lyser upp havet.

Jag lägger mig ner i sittbrunnen och tittar upp mot stjärnorna. Himlen stjälper ner mellan masterna, stjärnbilderna svänger, stannar upp en ögonblick och faller sedan på nytt. Det känns som vi flyger fram genom universum. Som båten hade förvandlats till en jättelik fågel och dess spirade segel till utbredda vingar.

På land slukas stjärnorna av ljusen, av träden och kullarna. De fördunklas av dimman som stiger från ängar, ur bäckar och brunnar. Där känns himlen avlägsen, man ser den som genom ett fönster. Men här ute känner natten inga gränser. Här ute skiner stjärnorna så starkt, även de allra svagaste, att jag inte kan urskilja den ena från den andra.

Natten är så vacker på havet.