Monsieur Scissorhands till vänster i bilden.

Salongen är liten och enkel, skyltarna handmålade och färgglada. Stället ser egentligen inte mycket ut för världen. Men det är något som får mig att gå över gatan, öppna dörren och gå in. Plötsligt sitter jag där, i fristörstolen. Och bakom mig står en storvuxen man i äldre medelåldern, med vänligt leende och rufsigt grått hår. Vi har kommit till det där ögonblicket när jag ska tala om varför jag är där, hur jag vill bli klippt. Men han talar bara franska. Och det gör inte jag.

Jag kommer att tänka på bilden. Den jag hittat på nätet, fotot på den söta tjejen med snygga frisyren som jag la ut här på bloggen förra veckan. Jag lånar hans mobiltelefon, och letar fram bilden. Så vill jag se ut, säger jag och pekar. ”Ah, un bob. Pas de probleme,” utbrister frisören och ler stort. Sedan sätter han igång. Nej, först byter han musik. Sätter på Introt från Pulp Fiction. Sen går det fort.

Saxen flyger genom mitt hår, rörelserna är stora och yviga. Hårtestarna flyger, flera meter bort. Jag stirrar förskräckt in i spegeln. Den anspråkslösa mannen bakom mig har förvandlats till en fransk version av Edwards Scissorhands, en dansande sådan. Han klipper med hela kroppen – i takt med musiken. I två  minuter, så länge musikstycket varar. Sedan stannar han upp, lika plötsligt som han började. Utbrister ett ”Voila!” och slår ut med armarna för att presenterar sitt verk.

Jag tittar chockad på mannen i spegeln, sedan på mig själv – drar försiktigt i testarna han lämnat här och var. Försöker förstå vad som just hänt. Jag tror knappt mina ögon. Håret är spretigt och rufsigt. Lite kortare än på bilden. Men precis som jag vill ha det. ”C’est bon?” frågar han och tittar forskande på mig. Mitt chockade uttryck övergår i ett brett leende.