Detta bildspel kräver JavaScript.

SALOMONATOLLEN, CHAGOS. Två vita tärnor passerar båten, de följer varandras rörelser i perfekt samspel. Flyger så nära vattnet att lagunens turkosblå färg speglar sig i deras vita fjäderdräkt. Det är en vacker morgon och vi bestämmer oss redan vid frukostbordet för att försöka oss på en promenad runt ön. Innan högvattnet försätter stranden under vatten.

Utrustade med kamera, vhf-radio och machete ger vi oss av mot land, drar upp jollen, gör fast den i en palm och vandrar söderut längs med stranden. Ön är bara någon kilometer lång. Men vi är inte särskilt snabba. Lovis och Otto fastnar var femte meter. För att balansera på en trädstam, sjösätta en strandad sjöstjärna och inspektera en ål som fastnat i en tidvattenpöl.

Eremitkräftorna, som vandrar kors och tvärs utan synbart mål, försvinner snabbt in i sina snäckor när vi närmar oss. På Chagos är alla fina snäckor upptagna. Det verkar till och med råda en viss brist. Många eremitkräftor får hålla till godo med ilandflutna plastkorkar och glasburkar i brist på mer värdiga hem. Medan några av de lite större har flyttat in i ett kokosnötskal.

I en skyddad liten vik upptäcker vi de mest bedårande små hajar. Ett helt hajdagis, som Otto uttrycker det. Vi står kvar och tittar på dem länge, inga vuxna syns till. En kokosnöt dunsar ner några meter från Ottos huvud. Jag tänker en tacksamhetens tanke, den här gången också. Fallande kokosnötter lär vara världens vanligaste dödsorsak. Men Otto verkar mer glad än förskräckt. Kokosnötter är utmärkta törstsläckare.

Ibland förvandlar omkullfallna palmer och knotiga gamla träd stranden till en svårforcerad hinderbana. Medan vi kryssar mellan lågt hängande grenar, trädstammar och spindelnät sträcker de häckande booby-fåglarna på sina långa halsar och tittar ner på oss från lövverket. Dessa stora nyfikna fåglar som vi ofta möter långt ute till havs. Som så ofta landat ombord för att vila en stund.

Plötsligt försvinner min fot ner i en djup håla. Ett helt gäng krabbor rusar förskräckt ut i vattnet – skrämda av den oreda jag ställt till med i deras underjordiska gångsystem. Andra försvinner ner i de hålor som fortfarande är intakta. Några får vända i öppningen, blir utjagade av en illasinnad artfrände.

En bit bort ser vi några fiskar hoppa upp på land. Vi skyndar fram för att se vad som står på. En rovfisk simmar fram och tillbaka i vattenbrynet. Småfiskarna har strandat i flykten, det här är inte deras dag. Otto försöker rädda en av fiskarna, kastar tillbaka den i sjön. Men den är redan för svag, och slukas hel. Lovis passar på att kasta i en annan fisk, längre bort. Den här gången går det bättre, den simmar snabbt iväg och söker skydd bland korallerna.

Vi tar en paus, på den långa sandudden längst i söder. Ludvig öppnar Ottos kokosnöt, sedan några till. Barnen badar i det grunda sundet, åker snålskjuts med strömmen. Själv strövar jag runt och fotograferar på måfå. Spåren efter sköldpaddorna som grävt ner sina ägg i sanden. De perfekta små öarna som omger den fiskrika lagunen. Sandbankarna där tärnor och noddys häckar. De vackra tropikfåglarna som seglar högt där uppe. Fregattfåglarna längre ner.

Kamerans minneskort blir snart fullt. Men inga bilder kan göra denna morgon rättvisa. Ljudet från den mäktiga havsdyningen som bryter mot revet, vinden som smeker min hud, den söta doften av lågvattenland och guano, smaken av den färska kokosen, barnens skatt – allt detta bevarar jag djupt inne i mitt hjärta.