Nattens gäst
Den kom igår kväll, när solen gick ner. Och landade med stort besvär och mycket flaxande på Mary’s peke. En booby. Brunvit med rosa fötter och blå näbb. Stor som en mindre gås. Kanske var den trött, och behövde vila en stund. Det fick den gärna göra. Men hade den valt den bästa platsen?
Sjön hade växt till sig under eftermiddagen och var nu så grov att den stoppade upp varje försök att göra fart genom vattnet. Så fort Mary kämpat sig upp på en vågtopp, trillade hennes 17 ton ner i nästa vågdal med ett brak som fick hela båten att skaka, för att genast dyka rakt in i nästa våg.
Boobyn insåg snart sitt misstag, flaxade iväg för att uppsöka en stillsammare plats. Men det finns inte så många flotta natthärbärgen att välja på här ute, så snart var den tillbaka på Mary. Den här gången för att sätta sig på däck, lovart om sittbrunnen. Där satt den bättre, ända tills det var dags att slå och den stackars fågeln hamnade nere på läsidan där vattnet nu forsade fram över däck.
Medan regnet öste ner, och Ludvig kämpade för att hålla båten på någorlunda kurs i de ständigt varierande vindarna, fortsatte boobyn jakten på en plats där den äntligen kunde få lite ro. Överbyggnaden var för hal. Ludvigs huvud för oskyddat. Skotvinchhandtaget var visserligen inte så dumt, om inte Ludvig envisats med att använda det hela tiden.
Till sist insåg den stackars fågeln det vi vetat länge, att sittbrunnen är båtens mest skyddade plats i dåligt väder. För både fågel och människa. Och där i en hörna på durken kurade boobyn ihop sig, stack in huvudet under vingen och sov fram tills det blev morgon. Så gott det nu går under sådana här stökiga förhållanden.
Inte helt olikt fågeln flyttade jag själv runt inne i båten, från förpik till akterhytt. Från styrbords koj till babord. Slumrade några minuter. Gick upp för att titta till barnen, kissa eller dricka vatten. Stack i öronpropparna, tog ur öronpropparna. Lyssnade på ovädret utanför, grubblade och slumrade lite till. Så där höll jag på. Allt mer bekymrad över det faktum att det snart skulle det vara morgon igen, och min tur att ta hand om både båt och barn.
Ja, där låg jag vaken. Och önskade så hett och så innerligt, att vinden skulle vrida till vår fördel och sjön lägga sig under natten. Men det gjorde den inte. Ibland önskar jag att jag kunde göra som fågeln, bara sprida ut mina vingar och flyga härifrån.
Mary af Rövarhamn 
Hej!
Följer era äventyr varje vecka ända sedan Panama.
Det verkar ju faktiskt som Kung Neptunus vill att ni skall ta en annan väg 🙂
GillaGilla
Sådärja, nu ser er kurs betydligt bättre ut och ni är snart framme vid Helens Reef. Kan bara föreställa mig hur härligt det måste vara att få komma iland efter en sån kämpig segling som ni haft. Er blogg är rena nagelbitaren…:) Ha det så härligt på ön!/Marianne s/y Mah-Yann
GillaGilla
Hej,
Äntligen fick jag tid att lyssna på inslaget i P4 Extra, Kul! Skönt att det inte blev någon tsunami.
Varma hälsningar,
Per-Arne Björk
GillaGilla
Harlig historia! Hoppas inte Mary af Rovarhamn blir till en riktig ”Booby-trap” i det besvarliga vadret…
GillaGilla
Tack o lov att ni är framme! Vilka enastående barn ni har! Men alltså, hur reder man ut en sådan knepig seglats? Är ni sjösjuka hela tiden? Har ni matlust? Vad gör ni om dagarna? Är ni aldrig rädda när det gungar (säger man så på sjöspråk)? ÅÅ jag tycker ni är modiga, ser fram emot nästa äventyrliga anhalt på er resa!
Många kramar från alltid lika nyfikna
Josefin
GillaGilla
Hej Josefin. Jo, om det är någon gång vi är sjösjuka så är det under sådana här förhållanden. När vi går mot vinden, och båten stampar obekvämt i vågorna. Men efter några dagar vänjer sig kroppen vid båtens rörelser. Och man lär sig hantera det, det brukar hjälpa att vara ute mycket. Och att ligga ner inne i båten. Vissa dagar får det bli några extra ljudsagor. Men vi är ganska tåliga alla fyra. Seglingen från Papua Nya Guinea till Indonesien har varit en av de tuffaste vi varit med om under resan, men barnen har varit fantastiska. Otto har förmågan att se något positivt i nästan alla situationer och det smittar av sig. Rädda är vi nästan aldrig, i alla fall inte barnen. Mary är världens starkaste båt, i deras ögon. Och att hon då och då förvandlas till en torktumlare verkar vara det mest naturliga i världen. Det här är ju deras vardag, de vet inget annat. Jag kan däremot bli lite nojig ibland … /Linda
GillaGilla
Jag tog farval i Fredags av en van som atervander med flyg fran Melbourne til vantande Katamaran (och partner) i Tonga och med vaskan full med reservdelar. Hon och hennes man har seglat fyra ar i Indonesien. Hon sager – talamod talamod tolamod med alla tjansteman. Manga har en ”chip on their sholders” (mmm, rasister…) nar det galler europeer etc. sa glom inte att le och vara glada vad som an hander. Ocksa, ta med dricksvatten, smargasar frukt snask och bocker/tidningar nar ni besoker stadsanstallda tjansteman, poliser t.ex. Om ni verkar ha brottom – shit happens…
GillaGilla
Boobyn var nog rätt nöjd ändå. För ryktet gick, och nästa kväll var det inte mindre än tre boobys och en annan fågel som konkurrerande om bästa platsen. Trevligt med sällskap! /Linda
GillaGilla