Jag väljer ut tre klasar bananer, av fem möjliga. De kostar en kina styck. Jag räcker fram en tia. Kvinnan som säljer bananerna tar emot sedeln med viss tvekan. Hon visar upp den för damen i marknadsståndet bredvid, samtidigt som de börjar diskutera något sinsemellan. Jag antar att hon frågar om växel. Denna eviga brist på växel. Tio kina motsvarar mindre än 35 kronor, ändå saknas växel.

Grannkvinnan sticker ner handen i fickan och får upp några skrynkliga sedlar. Jag ser att hon har en tvåa. Och damen med bananerna verkar ha hittat en femma. Det räcker. Men de fortsätter diskutera, kallar till sig fler kvinnor. De skakar alla bekymrat på huvudet, rotar i fickorna och får fram någon liten sedel eller några mynt.

Jag väntar tålmodigt. Och följer ordväxlingen intresserat. Men förstår inte mycket. Någon regelrätt växling kvinnorna emellan är det i alla fall inte fråga om.  Det brukar det inte heller vara, på något märkligt sätt brukar de olika försäljarna tillämpa någon slags gemensam kassa. Men vad är då bekymret? Tillsammans har de tillräckligt med växel, med råge.

Sex kvinnor står nu i ring, de räcker mynt och sedlar fram och tillbaka. Medan kvinnan med bananerna ser allt mer förvirrad ut. Min sexåriga dotter Lovis, som är med mig på marknaden, börjar bli rastlös. Jag berättar att jag väntar på vår växel. Att vi handlat för tre kina, och jag har lämnat tio.

Lovis konstaterar snart att vi borde få sju kina tillbaka. Och det har hon naturligtvis rätt i. Men jag vill inte störa kvinnornas diskussion. Inte rycka sedlarna ur händerna på dem. Kvinnan med bananerna har nu tillräckligt med växel i handel, och lite till. Hon tittar på sina pengar, och sedan på de andra. Vad ska hon göra nu?

Diskussionen har lockat några åhörare. En av dem en ung man, som berättar för kvinnan att hon ska ge mig sju kina tillbaka – en tvåa och en femma. Inget annat. Hon räcker över sedlarna till mig, osäkert. Medan den unge mannen nickar leende mot mig, ser mäkta stolt ut. För han kan minsann räkna. Så det så. Jag ler tillbaka, tackar för hjälpen och packar ner mina bananer. ”Kan vi gå vidare nu?” frågar Lovis otåligt. Det gör vi.

En bit bort hittar vi några mango-frukter vi vill köpa. Och karusellen är igång igen. Att handla på marknaden i Papua Nya Guinea kan vara äventyr. Av flera skäl. Dels på grund av den eviga diskussionen om växel, men också för att man aldrig hittar det man vill ha. Vissa dagar finns det mer att välja på, andra ingenting. Man får helt enkelt ta det som finns. Och man kan behöva leta en del. Det enda det alltid finns gott om är betelnötter, vars enda syfte är ruset man får när man tuggar på dem. De klarar vi oss utan.

Jag hittar en ananas undangömd bland lite rökt fisk. Några mango-frukter i klädståndet. Och två ynkliga små gurkor under ett berg av spenatliknade blad. Lovis spanar också in några jordnötter, och lite ingefära. Det var allt vi fick tag på idag. Lyckligtvis hittade Ludvig också några morötter i kinesaffären igår. Och vi har fortfarande en del apelsiner och citroner kvar från Hermit Islands. Det får räcka. Annars får vi odla groddar. Om två veckor räknar med att angöra Talaud i Indonesien. Kanske är utbudet bättre där. Eller också inte.

(Det här blir vårt sista inlägg från Papua Nya Guinea. I vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen finns mer att läsa om vår resas hitills mest spännande land. )