Den sista söderhavsön

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag känner hur det stänker till, för handen till toppen av huvudet och får min farhåga bekräftad. Fågelbajs. Lovis och Otto skrattar, så de kiknar. Jättekul. Jag tittar upp, för att identifiera boven. En stor lurvig booby-unge tittar skyldigt på mig från grenverket ovanför. Ännu en sitter på grenen bredvid. Några till lite längre bort. Mellan dem häckar en annan sorts fåglar. Svarta, lite mindre. De är överallt. I tiotusental. Jag har aldrig sett så många fåglar förut.

På stranden ser vi spår efter en sköldpadda som kravlat upp för att lägga sina ägg. Kanske var det samma sköldpadda som vi just såg i det lilla sundet. Tillsammans med mantorna. Stora vackra djävulsrockor, men många meter mellan vingspetsarna. Inox, vår guide, dök ner för att åka med en bit. Jag försökte också, men väl nere svek både mod och lungkapacitet. Det gör inget. Att få se dem är bra nog. Alldeles fantastiskt faktiskt. Sagolikt.

Mary af Rövarhamn ligger för ankar två öar bort. Vid atollens enda by. Hem för närmare 200 personer, ungefär. Ingen vet riktigt säkert. Det är inte heller viktigt. Vart vi än vänder oss möts vi av varma vänliga leenden. Många sticker åt Lovis och Otto en frukt eller två. Bananer, guava, mango, kokosnötter, lime och apelsin. Snart är hela väskan full. Igår bakade jag en tårta till Larisha, en liten flicka som fyllde två år. Som tack bjöds vi in att delta i den stora festen. Och vilken fest sen.

Vi befinner oss på Hermit Islands, bara en och en halv grad söder om ekvatorn. Ett paradis, 200 sjömil ut från fastlandet. Och vår resas sista söderhavsö. Imorgon seglar vi mot den lilla gränsstaden Vanimo, för att ansöka om visum till Indonesien. Sedan bär det vidare västerut. Över ekvatorn, mot ett nytt hav, en ny världsdel, ett nytt land. Och framförallt, ett nytt folk med en ny tro.

Vår resa går in i ett nytt skede. Spännande så klart. Men jag kan inte låta bli att sörja det som varit. Platser som den här. Söderhavet när det är som bäst. Med eller utan fågelbajs. Jag njuter in i det sista.

14 reaktioner på ”Den sista söderhavsön

  1. Er blogg är en fin tröst för vår hotellimbotillvaro i Oskarshamn i väntan på båten som fortfarande (utlovad en vecka har snart blivit tre) ligger på varv. Ett varv som liknar alltmer Galenskaparnas ”Macken” och där vår båt är motsvarigheten till den försvunna vita Opeln. Lite blir gjort och taxametern tickar…

    Min man Thomas gör gott skäl för sitt smeknamn ”Kapten Satan” (efter en okänd svensk skeppare) och har med sina osande eder skrämt slag på alla Roy och Roger i verkstan och äntligen har det blivit lite fart…
    När jobbet är klart och fakturan betald publicerar vi historien på bloggen, vi vågar inte förr…

    Desto roligare att följa er, ser att ni nu nästan är halvvägs till fastlandet (om man nu kan kalla en stor ö för fastland…). Fascinerande med Wallas Spot, det är nästintill magi att det går att se var ni är på andra sidan jorden. Hoppas allt går väl med visum o färd!

    Hälsningar,Marianne
    s/y Mah-Yann

    Gilla

    • Usch och fy. Det där låter inget roligt. Känner igen frustrationen, när ens öde ligger i någon annans händer. Det händer ju då och då tyvärr. Som idag, när vi kommit till Vanimo enkom för att skaffa vårt visum, och så har ”agenten” inte skickat det ”sponsor brev” som behövs för att vi ska få visumet. Inte nog med att vi har brännt massa diesel för att hinna hit innan helgen, vi riskerar också att bli kvar över helgen på en oskyddad ankring i en stad som inte heller anses helt säker av andra skäl. Vi får dessutom mindre tid i andra änden, eftersom vi ska ansluta ett rally 1000 sjömil bort om två veckor. Jaja, det ordnar sig nog, det brukar det göra. Och det får vi hoppas att det gör även för er. Kram, Linda

      Gilla

  2. Linda, vet du att det betyder väldig tur om en fågel bajsar på en!? Vad spännande det låter med kalas på en söderhavsö, hur firar man där? Vad bakade du för tårta? Finns det många mataffärer i Söderhavet som ni kan bunkra i? Fortsatt lycka till på färden och kramar från nyfiken-i-en-strut Josefin

    Gilla

    • Nej, det hade jag ingen aning om : ) Kalaset var inte helt annorlunda från en födelsedagskalas därhemma. Många barn, massor av mat och blommor. Men inga presenter. Jag bakade en hjärtformad kladdkaka med icing och strössel. Den gjorde stor succe, eftersom folket ute på öarna saknar såväl vanlig ugn som ingredienser för att göra en tårta. Mataffärer finns bara i städer, men då handlar det om en eller två enkla ”kinesaffärer”, ofta helt utan vare sig kyl- eller frysvaror. De få importerade varor som finns är tre gånger så dyra som i västvärlden. Vi bunkrade massor i Nya Zeeland, men nu börjar det eka tomt i vårt lilla kylskåp. Fördelen med det är att vi nu kan förvara grönsaker där istället. Vilket ger dem betydligt längre hållbarhet i värmen. Man vänjer sig : )

      Fortsätt fråga. Det är jättekul. Kram. Linda

      Gilla

  3. Hej!

    Vad roligt att höra om någon som varit vid Hermit Islands! Jag var där juli/augusti 2004 på en dykresa. Vi var också vid Niningo Islands. Dykning runt dessa atoller är den bästa dykning jag någonsin gjort och jag har dykt över 1300 dyk och jobbat som instruktör. Ha en trevlig resa!

    Mvh
    Janne

    Gilla

    • En öppen speed-boat kom just i kapp oss, ute på sin 12 timmar långa resa från Ninigo till Vanimo. Med hela båten full av sköldpaddor. Och på Hermit Islands berättade de att de brukade exportera hajfenor till Asien. Så sorgligt. Hoppas de snart kan hitta någon annan lite mer hållbar inkomstkälla. Kanske en dykresort … /Linda

      Gilla

  4. Hej igen,
    En efterkontroll visar att Ni inte bara är med Kvp utan även i papperstidningen Expressen idag och förmodligen också GT. Kul att Ni får uppmärksamhet.
    Varma hälsningar,
    Per-Arne Björk

    Gilla

  5. Helt underbart verkar ni ha haft det i Söderhavet, hoppas det blir lika bra det som kommer nu. Jag är förstås nyfiken på tårtan du bakade Linda, har du någon bild? : )

    Gilla

Lämna en kommentar