Detta bildspel kräver JavaScript.

TANNA, VANUATU. Det dova mullret övergår i en öronbedövande explosion, och marken vibrerar när brinnande lava och glödande stenar slungas upp mot himmeln. Flera hundra meter upp. Högt över våra huvuden. Och följs av ett stort svavelstinkande rökmoln som färgas rött i skenet från de brinnande massorna.

Jag följer några av de glödande stenarna med blicken. Ser dem falla ner längs kraterns branta innerväggar. Där de sakta stelnar och blir till block stora som kylskåp. Några blir liggandes där de landar, medan andra rullar tillbaka ner mot kraterns mitt, där de täpper till öppningen in mot jordens inre. I väntan på nästa utbrott. Några minuter senare.

Vi befinner oss på toppen av Mount Yasur. På ön Tanna, i öriket Vanuatu. Vår båt ligger för ankar utanför den lilla byn Port Resolution, där resan upp mot vulkanens topp startade på flaket av byns enda fungerande pickup: en silverfärgad Toyota med sprucken framruta. Den skakiga färden gick genom tät djungel, förbi traditionella byar och över vida lavafält. För att mindre än en timme senare parkera bara 150 meter från kraterns kant. Yasur är en av världens mest lättillgängliga vulkaner.

Jag håller hårt i Ottos hand. En meter framför oss stupar kraterns branta inneväggar ner mot vulkanens hjärta. Det här är Vanuatu, här finns inga skyddande staket. Inget minsta tillåtna avstånd. Inte ens en varningsskylt. Runt omkring oss ligger stora stelnade lavablock, som påminner oss om Yasurs skiftande humör. Enligt gammal legend lär Yasur vara Tannas egen gud, som styr över allt som händer på ön. Det känns rimligt. Och namnet Yasur, det betyder just gud på folkets eget språk.

Vi sätter oss ner på kraterkanten, tar fram vår lilla matsäck och småpratar lite. Själva kratern är ett par hundra meter bred. Otto hade nog inte riktigt förstått att en vulkan kunde vara så stor. Han hade snarare föreställt sig en lagom stor brasa för att grilla en korv eller två. Medan Lovis hade trott att det skulle vara varmare. Det hade jag också gissat. Men solen är på väg ner och det börjar faktiskt bli riktigt kyligt, så här på fyrahundra meters höjd.

Utan konkurrens från solen blir vulkanens skådespel allt mäktigare. Snart ser vi inte längre branten framför oss, och vi drar barnen tätare intill oss. Lovis och Otto startar en stundtals ganska het diskussion kring vad som egentligen orsakar ett vulkanutbrott. Lovis berättar självsäkert att den kommer från jordens inre. Medan Otto menar att det faktiskt kan vara en eldsprutande drake som ligger bakom alltsammans. En riktigt arg drake. Som i historien om Bamse och vulkanen.

Barnen når inte konsensus i frågan om lavans ursprung. Men båda är helt överens om att det är riktigt häftigt att de faktiskt har fått se en riktig vulkan, något som de också hoppas ska imponera rejält på dagiskompisarna där hemma. Efter en stunds funderande kommer vår biltokige Otto fram till att själva vulkanen till och med är häftigare än bilfärden dit. Och det säger inte lite det .

Nedan ett videoklipp från Yasur. Visst är det ofattbart ändå, att jordens inre brinner …