Vassa tänder ...

Från vår ankring längst söderut i Port Pegasus går en stig till andra sidan. Den oskyddade utsidan. Där skulle man enligt rykte skulle kunna se gulögda pingviner, med lite tur. Den ovanligaste arten av dem alla. Den chansen ville vi inte missa, drog på oss gummistövlarna och gav oss ut i bushen. Stigen var svår att hitta, tidvis lite brant och framförallt väldigt lerig. Och det var inte utan att det kändes som en lättnad när vi slutligen anade stranden på andra sidan genom den täta vegetationen.

Men när vi tittade ut mellan buskarna, ivrigt hyschande på barnen för att de inte skulle skrämma iväg pingvinerna, möttes vi av enorma sjölejon som låg och vräkte sig i sanden (se videoklipp). Som tjocka korvar. Några stora som kor. Det kändes overkligt. Tänk att vi fick uppleva detta. Det närmsta sjölejonet reste sig upp och blängde på oss. Innan det trött föll till marken igen. Pingviner däremot, det såg vi inte en endaste. Och vi vågade inte gå förbi sjölejonen för att undersöka den bortre delen av stranden.

Åt andra hållet fanns ännu en strand. Men mellan den och oss låg ett klipputsprång kantat av stora stenblock som inte såg helt omöjliga ut att forcera. Vi beslöt oss för att försöka, och det gick bra. Men även här, precis i början av den andra stranden låg en stor bamsesäl och vaktade – så långt upp att man inte kunde gå bakom den. Och mellan ett sjölejon och stranden, där ska man aldrig gå eftersom man då blockerar dess flyktväg. Så mycket visste vi.

Verkade som det inte skulle bli några pingviner idag. Istället klättrade vi så tyst och försiktigt vi kunde upp på ett högt klippblock, bara några meter ovanför det stora sjölejonet. Där vi slog vi oss ner, packade upp vår fika och betraktade bjässen nedanför oss. Den viftade med skärtfenan då och då, men låtsades inte om oss. Inte på en lång stund, sedan lyfte sjölejonet sitt trötta huvud, tittade på oss och gäspade stort för att tungt sjunka ihop i sanden igen.

Otto var visserligen så tyst han kunde, vilket inte är det enklaste för en pratmakare som honom. Alla som träffat honom på senare år förstår vad jag menar. Och någonstans går gränsen även för ett mycket tålmodigt sjölejon. Kanske gillade han inte heller den där stora varelsen som stod upp på klippan med en stor svart apparat framför nyllet. Ja, ett sådant här fototillfälle får man ju inte missa. Hur som helst, till slut reste sjölejonet irriterat på överkroppen, öppnade sitt gigantiska gap, gjorde ett utkast mot oss brölade hotfullt. Vi fattade vinken, bad om ursäkt för att vi störde, packade ihop vårt pick och pack och lämnade bjässen i fred.

Några pingviner blev det inte idag, men vi kände oss ändå mer än belåtna när vi inledde vandringen tillbaka till båten. Vi lovar att påminna oss själva om den här upplevelsen när vi ger oss ut på havet nästa gång igen, för att segla upp mot Fiordland på västkusten. Att runda Nya Zeelands sydvästra udde kan bli tufft …