Har du haft mycket motorproblem?” frågade läkaren och tittade medlidande på Ludvig. Han var tydligen inte den förste långseglaren som kom in på Papeetes sjukhus med trasiga knän.

Redan på Galapagos började kapten känna smärtor i vänster knä, särskilt när han låg på knä eller satt på huk. Med fyra egna knäoperationer i bagaget tog jag Ludvigs grimaser på allvar och uppmuntrade honom att uppsöka en läkare. Och mycket riktigt, något fel på minisken var det nog.  Men vad var svårt att säga utan en magnetröntgen. Och någon sådan utrustning fanns naturligtvis inte på Galapagos, inte heller på Marquesas eller Tuamotus.  Men här på Tahiti finns ett utmärkt sjukhus och den utrustning som behövs. Och igår var det äntligen dags – två månader och nästan fyra tusen sjömil senare. Under tiden har smärtorna har kommit och gått, men på sistone har de förvärrats och även höger knä har börjat krångla.

Magnetrötgenbilden visar en spricka i ena minisken.

Magnetrötgenbilderna bekräftade våra farhågor. Ludvig har en spricka i den inre minisken på vänster knä, sannolikt orsakad av tre havererade bränsle-insprutningspumpar och otaliga timmar på knä i det trånga motorrummet.

Någon skanning av höger knä ansåg läkaren inte nödvändig, allt tyder på samma skada. Men det finns fortfarande hopp om att Ludvigs knän kan självläka. Så vi håller tummarna för det. Annars får det bli operation i Australien eller Nya Zeeland.

Nåja, motorn går ju åtminstone fortfarande, och till skillnad från motorn så täcks Ludvig av en extremt bra försäkring : )