Efter ekvatordopet kan vi även titulera oss som Gäddan, Snäckan, Delfinen och Guldmakrillen. Gissa själv vem som är vem.

Så satt han plötsligt där. Vitklädd med guldcape, krona och treuddad spira. Havets konung. Med långt blött hår, och större delen av ansiktet täckt av ett stort cyklop – inte helt olikt Ludvigs eget när jag tänker efter. En märklig varelse. Till hälften människa, till hälften fisk. Vi mottog hans besök med skräckblandad förtjusning, Denne mytomspunne Neptunus.

Men kung Neptunus var inte oväntad. Vi hade just korsat ekvatorn, och många är de historier om hur havets konung stiger upp ur djupet och kräver att förstagångskorsare döps i hans rike. Ett ekvatorsdop kan enligt sägen vara en synnerligen oangenäm upplevelse. Några lär ha doppats i tjära, och rullats i fjärdrar. Andra kölhalats. Men det finns också berättelser där Kung Neptunus nöjt sig med mildare behandlingar. Vi kunde inget annat göra än att hälsa konungen välkommen ombord, och hoppas på det bästa.

Vi hade tur, Kung Neptunus var på ett synnerligen gott humör denna morgon. Han småpratade lite med barnen, och Lovis berättade stolt att hon minsann skulle segla hela jorden runt. Sedan la han sin blöta slemmiga hand på våra huvuden och önskade oss en efter en välkomna till hans rike under högtidliga former.

Efter dopet bjöds det till fest, som sig bör i anslutning till alla högtidliga ceremonier värda att minnas. Kung Neptunus halade upp ett nät ur havets djup, fyllt till bredden med bubbel och allehanda godsaker. Stämningen var på topp – ända tills Lovis upptäckte att pappa inte var med oss. Hon tittade in genom fönstret till akterhytten och såg att pappa inte låg kvar …

”Var är pappa? Han är borta.” Lovis tittade med en blandning av förtvivlan och misstänksamhet på Kung Neptunus. Osäker på om han rövat bort hennes älskade pappa, eller om det kunde vara så att … Nej, så kunde det naturligtvis inte vara. Jag avfärdade det hela med att säga att jag just sett pappa gå på toa. Men att han nog ville sova lite till, efter en tuff nattvakt.

Stämningen infann sig inte riktigt igen. Lovis och Otto drog sig in i båten för att se om pappa verkligen var kvar på toa, eller om han hunnit lägga sig igen. Och Kung Neptunus, ja han försvann lika plötsligt som han kommit. Ner i akterhyttens djup.