Detta bildspel kräver JavaScript.

Första dagen i Panamakanalen gick över förväntan, med ett viktigt undantag: motorn ville inte starta när vi skulle ge oss av. Vilket var minst sagt illavarslande. En gång är ingen gång. Men det här var faktiskt andra gången. Det hade inte gått mer än några dagar sedan vi fick segla in i hamn på Islas Naranja för att motorn inte ville starta. Någon orsak till detta hittade vi aldrig, och vi övertygade oss själva om att stoppknappen måste hängt sig. För en halvtimme senare startade motorn som om ingenting hade hänt. Men nu hände det alltså igen. Det knöt sig i magen.

Men efter upprepade försök startade faktiskt motorn, och vi kunde ge oss av till mötesplatsen för att hämta upp lotsen. Vi väntade, och väntade. Precis som dagen innan; då kom aldrig någon lots, och vår kanalfärd fick skjutas upp ännu en dag. Inte utan att vi oroade oss för att samma sak skulle hända igen. Vi kallade upp kontrolltornet som meddelande att han skulle bli en dryg timme sen. Ok, än fanns det alltså gott om hopp. Och två timmar senare kom han faktiskt. Inkallad i sista sekund. Ordinarie lots hade fått förhinder. Igen. Lotsbristen i kanalen är ett känt problem, och har orsakat flera veckor långa väntetider på sistone. Vår egen tid hade bokats om fem gånger vid det här laget. Men nu var alltså lotsen ombord och vi gjorde god fart mot de tre slussarna som skulle ta oss de 26 metrarna upp till Gatun Lake. Vi pustade ut. Någon sjätte ombokning skulle det inte bli, såvida inte …

Men motorn gick, lugnt och stabilt. Hela kvällen. Det enda som inte var som det skulle var känslan i magen, och när vi förtöjde Mary vid bojen i Gatun Lake sent den kvällen var det inte utan att vi undrade om motorn verkligen skulle starta nästa morgon. Här, mitt emellan två hav ville vi inte bli fast. Vi hade tre inhyrda lindragare ombord, och ett motorhaveri i kanalen skulle innebära dryga böter från kanalbolaget. Dessutom hade vi min systers packning ombord. Hon och hennes väninna var på San Blas i några dagar. Just snyggt om vi inte hann fram innan de skulle flyga hem. Vi hade bara en dag att spela på.  Den kvällen provade vi att starta och stänga av motorn några gånger för att lugna oss själva. Jodå, den startade fint. Just då.

Samtidigt som vrålaporna höll morgonserenad i Gatun Lake anlände vår lots. En rundlätt man med stort varmt leende och vidbrättad stråhatt. Klockan var ett par minuter över sex och det var vår andra dag i Panamakanalen. ”Vi ska vara vid slussarna klockan 10.30” säger han. ”Så det är lika bra att sätta fart”. Ludvig och jag utbytte oroliga blickar. Med rätta. De tio sekunder som passerade innan motorn slutligen beslöts sig för att starta denna vackra morgon var några av de längsta i mitt liv. Men jo, efter ett tag gick det faktiskt. Vi andades ut. För stunden. För snart hörde vi hur varvtalet gick ner. Jäklar.

Dieseltankarna var nyss rengjorda. Och dieseln nyfiltrerad och kryddad med både biocider mot algbeväxning och Marwells Mystery Oil för smörjning.  Så felet måste bero på något annat. Ludvig tog ett par tag på matarpumpen och såg hur det kom luft i filtret. Han pumpade lite till. Och varvatalet gick upp till det normala igen. Fler blickar utbyttes, men lotsen gjorde inte en min. Och vi sa ingenting, ville inte riskera ett körförbud.

Kanske hade vi en läcka någonstans som gjorde att motorn sög luft. Desto högre varvtal, desto mer luft. Vad skulle hända under ännu högre belastning? Ja, vi kunde inte göra mycket annat än att vänta och se. Och gå ner och ta några tag på matarpumpen var femte minut. Det blev ett väldigt spring. Under tystnad. Lotsen sa fortfarande ingenting. Och det gjorde inte vi heller. Men klumpen i magen växte sig allt större. 

 Inte blev situationen bättre av att vi upptäckte att vårt laddningsrelä hade slutat att fungera. Förbrukningsbatterierna var nästan helt urladdade. Bara några ynka procent kvar. Detta löstes tillfälligt med en enkel omkoppling, ungefär samtidigt som ett halvt badkar sjövatten vällde in genom förpiksluckan och gav våra sovande barn ett abrupt uppvaknande. Vågen orsakades av svall från ett mötande fartyg. Jag fick inte igen luckan, jollen var i vägen och nästa våg var på ingång. Ludvig rusade fram på fördäck för att slita bort jollen. Lite väl fort, en av hasparna gick av och for all världens väg. Så gick motorn ner i varv igen, och jag rusade tillbaka till matarpumpen. Jag tog några djupa andetag . In genom näsan, ut genom munnen – för att kunna konstatera att jag inte kände mig ett dugg lugnare.

Ja, så fortsatte det. Storheten i att befinna sig på världens viktigaste vattenväg skänkte vi inte en tanke. Inte heller lyckade vi njuta fullt ut av den regnskogsklädda arkipelag som vi färdades genom.  Det var knappt att vi orkade lyfta ett ögonbryn för den krokodil som låg och vilade sig i strandkanten längs kanalen. Det enda som spelade någon roll för stunden var att nå ända fram. Vi bockade av sjömil, efter sjömil. Utbytte blickar och pumpade, var femte minut. Ibland oftare. Under fortsatt tystnad. Tiden kröp fram.

Ja, vår resa genom Panamakanalen var en riktig rysare, men av helt andra skäl än väntat. Själva slussningen gick nämligen som på räls. Visst var det enorma krafter, men vi var i trygga händer. Vår lots och våra lindragare hade tillsammans flera tusen kanalfärder i bagaget. Men ingen av dem kunde ana den lättnad vi kände när de sista slussportarna öppnades och Mary af Rövarhamn gled ut i Stilla Havet. Eller så kunde de det …

(Kaptens kommentar på ovanstående text: ”Usch, vi råkar verkligen ut för väldigt mycket grejer. Det ser kanske inte så bra ut. Äh, vi gör ju i alla fall så gott vi kan.”)