Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag frågar en förbipasserande vad klockan är. Vi har lämnat in tvätten hos Cynthia på tvätterian och vill gärna hämta den i tid; hon har det trångt i den lilla lokalen som också fungerar som fiskebutik och internetcafé. ”Halv ett, tisdag” blir svaret. Jag ler, en sådan upplysning är inte helt obefogad här på Tobago. Själv har jag slutat använda både klocka och mobiltelefon för länge sedan.

Tobago ligger lite vid sidan av det vanliga turiststråket och är fortfarande ganska oexploaterad. En av de öar där det sägs att man fortfarande kan uppleva det ”äkta Karibien”, vad det nu kan tänkas vara. Jag småpratar lite med mannen med armbandsuret, för så gör man här. Det har till och med ett eget verb: ”to lime”, att prata, umgås och göra så lite som möjligt. Ett vänligare och mer avslappnat folk är nog svårt att hitta. Här tar de flesta det lugnt, lever på det som naturen har att ge och verkar nöjda med det.

Jag tänker på Andy som fyllt sin ryggsäck med ett tiotal clementiner från trädgården för att sälja dem här i Charlotteville. ”We take all of them” sa Ludvig utan att fråga om priset. Det behöver man inte göra här, man betalar ”lagom” mycket. Inga fynd, men inga överpriser heller. Det är ingen mening att förhandla, det skulle troligen uppfattas som en förolämpning. Istället fick barnen varsitt armband som Andy tillverkat av bönor. Han bjöd också in oss till sitt hem, för att titta på hans fruktträdgård. Vi tackade naturligtvis ja, för vi vet att inbjudan var ärligt menad. Och vi ville gärna se hur han har det. Folk bor enkelt här, man behöver inte mycket när medeltemperaturen ligger runt 28 grader dygnet runt, året runt.

Andy är bara en i raden av fina människor vi har träffat här på Tobago. Regnskog, stränder och färgglada fiskar i all ära. Men det är mötena med lokalbefolkningen som verkligen sätter sina spår, som påverkar hur man uppfattar och minns en plats. Och Tobago kommer alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan.