NORDATLANTEN. Jag sover oroligt, vaknar till, lyssnar, vrider mig, slumrar lite till. Båten rullar något alldeles obeskrivligt mycket. Det skramlar, knarrar, knakar. Men vad nu. Jag spetsar öronen, rullar vi inte lite mindre, känns som om vi går upp i vind. Seglena börjar fladdra. Vad gör Ludvig där ute, revar han? Jag hör honom inte, drar gardinen åt sidan, tittar ut. Jodå, båten har gått upp i vind, men ingen kapten i sikte. Jag går ut i salongen, slänger ett öga på GPSen. Vi har tappat kursen. Ludvig sover djupt i salongssoffan. Till skillnad från mig har han den goda egenskapen att kunna varva regelbunden utkik med korta effektiva sovpass. Men varför styr inte båten? Jag väcker Ludvig. Han sover med flytväst. På två röda är han ute, och kopplad.

”Nå?” säger jag. Väntar på en diagnos. Hoppas på att få höra något i stil med ”Det var bara vindroderkättingen som hoppat av från rorkulten” eller ”En styrlina har gått av”. Saker vi lätt kan fixa. Men istället hör jag ”Rodret har gått av”. Jag tror inte mina öron, sträcker ut handen och känner på ratten, den gör motstånd. Ludvig ber mig om båtshaken. Vad ska han med den om rodret har gått av, tänker jag. Jag räcker honom båtshaken. ”Du menade vindroderspateln, eller hur?”. Han bekräftar, jo så var det. Hade han sagt något annat? Jag känner hur paniken lägger sig. ”Den verkar ha gått av i brytleden, paddeln hänger kvar i sin lina” säger Ludvig och kryper bak för att fiska upp den. Jag andas ut, en extra brytled vet jag att vi har. Någon extra paddel har vi däremot inte, vilket vi pratat om att nästa besökare måste ta med sig.

Jag tar på mig fleece och sele, och går ut för att få båten på kurs. Det är tungt att handstyra. Sjön är grov, kommer från alla håll. Har det inte blåst upp lite också? Jag ser svarta moln i horisonten. Det har blåst upp. Vi borde reva. Men vad nu, kicken hänger och slänger. Ser ut att ha lossat från sitt fäste i stormasten. Vi låste ju det där blocket med Loctite så sent som igår. Det måste vara något annat. Ludvig kommer tillbaka till sittbrunnen med paddeln i handen. Jag informerar honom om min upptäckt. Det visar sig att hela fästet har slitits loss från masten, och lämnat ett fult hål efter sig. Jaha, det också. Men ett bekymmer i taget. Nu måste vi försöka få ording på vindrodret. Att byta ut leden borde inte vara något problem men hur sjutton ska vi få dit den i den grova sjön. Är det ens möjligt?

För dig som inte är så insatt kan jag berätta av vindrodret är en konstruktion som gör att båten kan styra sig själv. Man ställer in en vindflöjel i den vinkel mot vinden som man vill att båten ska gå. Flöjeln styr sedan en liten paddel som verkar på rorkulten som i sin tur styr själva rodret. En imponerande uppfinning. Stark och helt mekanisk. Till skillnad från en autopilot drar den ingen som helst ström. Vi har de senaste dagarna hyllat vårt vindroder (Aries), det har styrt fantastiskt bra under de svåraste tänkbara förutsättningar: grov sjö och aktlig vind. Själva vindrodet är placerat längst bak i aktern på båten, bakom rodret. I den grova sjön doppas det stundtals nästan helt ner i vattnet. Själva infästningen till spateln sitter en bra bit ner. Hur ska vi komma dit under rådanden omständigheter? Ja, det förstår vi inte själva. Men vi måste försöka.

I ett försök att hålla båten så stilla som möjligt revar vi storen och försöker dreja bi, med hjälp av mittskotat mesansegel. Det går sådär, vågorna slår oss ur kurs och vi dränks i återkommande saltvattensduschar från brytande sjö. Flaggkäppen hoppar ur sitt fäste och fiskelinan snor in sig i flaggan. Genuaskotet fastnar i en zinkanod under kölen. Det är stökigt och tumult. Men på något sätt lyckas Ludvig slutligen ta sig till en position där han når spatelns infästning genom att hänga uppochner i båtens pushpit. En synnerligen obekväm arbetsställning. Jag agerar hantlangare men kan inte göra mycket mer än att titta på när vågorna om vartannat sänker ner Ludvigs överkropp under vattnet för att sedan hissa upp honom igen. Påminner mig om någon tortyrmetod jag sett på film. Jag vet inte hur lång tid det tar, men det känns som en evighet. Jag kryper ihop för att hålla värmen. Så händer det, Ludvig ber mig skicka sprinten som låser spateln till vindrodret. Det kan bara betyda en sak, spateln är på plats!

När Ludvig monterade spateln upptäckte han tyvärr att en av de två bultar, som han för nån vecka sedan skruvat rakt igenom spatelns led för att minska ett tidigare glapp, hade gängat ur sig. Utrustad med spärrskaft intar han tappert samma obekväma position igen och försöker få bulten på plats. Den här gången utan framgång. Bulten går inte att skruva i under rådande omständigheter. Risken är därmed att vindrodret inom kort kommer att börja glappa, att styra sämre igen. Förhoppningsvis får vi uppleva stiljte eller en skyddad natthamn innan dess. Men nu har vi i alla fall ett vindrodret som styr igen, och jag kan återgå till min oroliga sömn i några timmar innan barnen vaknar lyckligt ovetandes om nattens dramatik.

Igår klagade vi på hur händelselös Atlantseglingen varit så här långt. Det kommer vi inte att göra igen.