Idag hämtade jag ut Ludvigs vigselring hos juveleraren. Och tillbaks kom minnena från den där rysliga morgonen mitt ute på Nordsjön i somras.

Jag vaknar av ett fruktansvärt brak och hela båten skakar till. Det bekanta ljudet av en ofrivillig gipp. Och så blir det tyst. Jag lyssnar intensivt efter ljud på däck. Jag vill ha tecken på att allt är ok. Det går några sekunder. Känns som en evighet. Och så hör jag hur Ludvig lämnar sittbrunnen, kopplar om säkerhetsselen, går bak och kopplar ur vindrodret. Jag drar en lättnandes suck.

Men så kommer de tre bestämda knackningarna. Jag vet vad de betyder. Kastar mig ut i salongen och tittar upp mot riggen. Jo då, allt verkar sitta där det ska. Ludvig handstyr. Frågande möter jag hans blick. ”Vad har hänt?”

”Jag har skadat handen”, säger han försiktigt. Mina ögon glider över på hans vänstra hand. Jag ryggar tillbaka. Ingen vacker syn. Öppna sår, skinnslamsor, blod. Det ser illa ut. Riktigt illa. Inte få panik nu, tänker jag och slänger ett öga på sjökortet och AISen. Drygt 200 sjömil till närmsta land, Norge. Visserligen bara 150 tillbaka till Orkney, men det är knappast läge att vända om mot den hårda vinden. AISen visar att det finns fartyg i närheten. Vi skulle kunna kalla på hjälp …

”Hur illa är det?” frågar jag.  ”Jag vet inte” blir svaret. ”Tummen verkar i alla fall ok”. Adrenalinet skyddar honom fortfarande från den värsta smärtan.

Ludvig hade hållit handen runt storskotsblocket när gippen kom. Preventen gick rakt av. Och de fyra fingrarna klämdes/krossades mellan storskotsblocket och skotvagnen.  Jag ber till gudarna att barnen ska sova länge den här morgonen.

Drar på mig flytoverallen och ger mig ut i sittbrunnen för att få ordning på styrningen. När båten väl är under kontroll var det dags för en djupare inspektion av skadan och situationen.  Fortfarande svårt att avgöra hur illa läget är. Något brutet? Troligen inte. Sprickor? Sannolikt. Kan han röra fingrarna? Nja. Lillfingret är det nog ingen fara med. Men de andra är det värre med. Ringfingret är riktigt illa. Nu gör det ont också. Och svullnar. Ringen! Shit, ringen! Vi konstaterar snabbt att vigselringen inte går att få av. Snart kommer den att ställa till rejält med bekymmer.  Den måste bort. Och avbitartången är lösningen. Det tar ett tag, men det går.

Jag ger Ludvig ett provisoriskt förband, några smärtstillande och skickar honom i säng.  Han har varit vaken hela natten. Vi får göra en ny bedömning om ett par timmar. Röjer upp röran bland förband och medicin medan jag funderar över hur jag ska kunna hantera båt, två små barn och en skadad man de kommande dygnen. Känner mig plötsligt väldigt ensam därute på havet.

På eftermiddagen tvättar och tejpar vi handen ordentligt. Ludvig menar att han än så länge inte är värre däran än att han ska kunna ta sin vakt. Vi fortsätter. Och det går förhållandevis bra.

Men vad hade hänt om olyckan hade varit ännu allvarligare? Och om barnen vaknat mitt i kaoset? Dagarna efter olyckan följs av riktigt bra samtal kring prioriteringar och säkerhet. Vi behöver en pålitlig autopilot som kan ta över styrningen med en enkel knapptryckning. Och vi behöver en satellittelefon för att kunna konsultera läkare eller kalla på hjälp oavsett var vi befinner oss. Och så var vinterns prioriteringar satta.

Den avklippta ringen har under hela hösten hängt framme i salongen och påmint om vad som är viktigt ombord, och väntat på att svullnaden i Ludvigs finger ska gå tillbaka. Förgäves. Så idag, ett halvår senare, är ringen lappad och lagad. Ser ut som ny, bara 5 mm större i omkrets. Kvar finns bara minnena,  och lite värk i handen …