Båtsman i Nangijala

Hejdå, min älskade katt. Vi ses i Nangijala.

Plötsligt finns han inte mer, vår älskade skeppskatt

I lördags insjuknade vår Båtsman hastigt. Idag gick han sin sista vila till mötes. Samma katt som för bara en vecka sedan var så full av liv är nu borta för alltid. Den katt som vi de senaste månaderna känt en så otrolig glädje över att äntligen få återförenas med. Plötsligt finns han inte mer. Aldrig mer kommer han att segla på havet, aldrig mer kommer vi höra ljudet av hans tassar som trummar mot däck.

Så fort det gick, och så ont det gör.

Båtsman mönstrar på!

båtsman

Skeppskatten är hemma igen.

Jag vaknar av en duns, följd av tassar som trummar mot däck. Sen en ny duns, en jamande hälsning och lite skrammel och knaprande från matskålen. Det är Båtsman som kommer hem, hoppar in genom sin kattlucka och ner på durken. Jag ler för mig själv, jag älskar de där ljuden. Snart kommer han gå bak till oss i akterhytten, gå fram och tillbaka på täcket och trampa och spinna. Han vill bli kliad på magen. Det vill han alltid. Och gör vi inte som han vill, då kanske han biter oss i tårna.

Båtsman gillar varken nattseglingar eller svajankring – båda vanligt förekommande på en världsomsegling. Nej, han vill kunna gå iland och jaga om nätterna, och har därför bott hos min pappa i Blekinge de senaste fyra åren. Men i söndags var det äntligen dags för Båtsman att mönstra på igen. Vi var lite oroliga, för att han inte skulle vilja komma tillbaka. Kanske inte känna igen sig.  Men så snart katten hämtat sig från tågresan var han precis som vanligt. Klöste lite på sin gamla bräda, kliade sig mot min fot och gick sedan och la sig för att sova. Han verkade inte ens sur.

Vilken lättnad. Skeppskatten är hemma, och besättningen är komplett. Allt gick bra. Nu ska det bli spännande att se vad Båtsman gör när han upptäcker att det har flyttat in två små tamråttor på en av grannbåtarna …

Läs mer:

När katten är borta …

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …

Båtsman mönstrar av

Båtsman

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Steg just ut ur bilen efter att varit uppe hos familjen i Blekinge i helgen. Lyssnade som vanligt instinktivt efter Båtsmans jamande. Han brukar komma springandes och berätta om allt som hänt när vi har varit borta. Ena saltstänkta skepparhistorien värre än den andra. Men den här gången kom det ingen katt. Tyst och tomt. Kaninerna skuttade istället omkring helt obekymrat en bit bort på gräset. Jag tyckte mig ana något hånfullt i deras uppsyn.

Båtsman har mönstrat av efter 10 000 sjömil och åtta år av trogen tjänst som skeppskatt ombord på Mary af Rövarhamn. För honom väntar nu livet som bondkatt på den blekingska vischan. Han har nämligen vissa krav på sin arbetsmiljö som vi inte kommer att kunna tillgodose på de sju haven: nattseglingar gillar han inte alls, än mindre att ligga på svaj. För Båtsman ligger hela tjusningen i livet som skeppskatt i att utforska nya hamnkvarter och med dem nya jaktmarker. En sisådär 300 hamnar har han hunnit med genom åren.

Men nu är det alltså slut med det ljuva båtlivet för Båtsmans del, i alla fall för ett tag framöver. Han verkar inte helt nöjd med situationen men jaktmarkerna i Blekinge kan han i alla fall inte klaga på. Bara under senaste dygnet lyckades han fånga både en mus och en liten fågelunge, vad vi såg. Och min gamle far har nog inget emot att få lite extra sällskap på gamla dar. Men vi på båten kommer att sakna honom något alldeles förfärligt. Något alldeles förfärligt.

Artikel om Båtsman i Praktiskt Båtägande, maj 2006 (pdf))