Redo för nästa fas

På Rodrigues tar alla det lugnt.

På Rodrigues tar alla det lugnt.

Rodrigues har erbjudit precis den mjukstart i civilisationen som vi behövde efter Chagos. Hela ön har bara 40 000 invånare. Alla är avslappnade och trevliga, och ingen har bråttom. Ibland är tempot så lågt att jag undrar om folket här inte inspirerats av öns urinvånare, jättesköldpaddorna. Kanske är det något i luften, eller landskapet, som får både människor och djur att må bra. Efter snart tio sköna dygn här känner vi oss nu så pass återanpassade att vi är redo för nästa fas. Ikväll sätter vi kurs på miljonstaden Port Louis på Mauritius, tre dygn västerut.

Mer om vårt möte med Rodrigues jättesköldpaddor finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det. 

Det kan alltid bli värre

Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.

När katten är borta …

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …

Landkänning

Land Ahoy!

Först ser jag den bara som ett ensamt ljus vid horisonten. Sedan en blågrå siluett, ett litet stycke land som växer fram i gryningen. Ur det mörka havet, mot den allt ljusare himlen. Ön, som sakta stiger och sjunker bakom den långa dyningen. Vars bergstoppar ser ut att födas ur den väldiga oceanen – om och om igen.

Snart uppenbar sig också de skummande reven, frodiga dalar och kustens kala klippor, några ensamma vindkraftverk på en slänt ut mot havet, hus och vägar. För oss som på sju veckor inte sett annat än blått hav och låga sandöar väcker ön framför oss något av en hänförelse. Stilla lugn ersätts av spänning och iver. Barnen står längst fram i fören och ser girigt mot land.

Sinnesrörelsen växer inom mig när vi närmar oss kusten. Oron och beredskapen stiger. Någonting avslutas här. Friheten till havs. Harmonin vi fann i lagunen på Chagos. Det okomplicerade livet bortom civilisationens frestelser. Långt från internet, byråkrati, avgifter, utgifter. En del av mig vill bara vända om, segla ut till havs igen. Men det är för sent. Vi dras mot ön som den vore en magnet.

Vid tiotiden styr vi in mot land, utmed reven och in i den smala kanalen som leder in till hamnen. Jag står bakom ratten, och för första gången på flera dagar, kanske flera veckor, är jag klädd. Redo att möta den väntande folkhopen. Vi glider in mot kaj, Ludvig gör fast linorna och vännerna på Ambika välkomnar med färskost och nybakad baguette. Mary af Rövarhamn ligger alldeles stilla. Vi är framme på Rodrigues.

Nu ska vi köpa glass!