Det kan alltid bli värre

Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.

Rasrisk!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Kolla där, en till. Och där också.” Kapten och jag tittar allvarligt på varandra. Vi konstaterar förskräckt att flera trådar har gått av på de nästan åtta millimeter* tjocka stålvajrar som är det enda som förhindrar mesanmasten från att falla bakåt.

”Men gjorde de inte en rigginspektion innan de avseglande från Las Perlas, visst skrev de det på Twitter?” tänker den uppmärksamme nu. Och jo, visst är det så. I vanlig ordning kontrollerade kapten samtliga vajerinfästningarna innan avsegling. Men bara infästningarna, där vi hitintills trott att slitage visar sig först. Fram tills idag. Sjögången tillåter inte någon ny genomgång av hela riggen, men det verkar som om problemet är isolerat till mesanmasten.

Seglingen mot Galapagos har så här långt bjudit på stundtals hård kryss, och stampig sjö. Huruvida skadorna uppkommit nu, eller funnits där ett tag är omöjligt att säga. Hur som helst, vi måste göra något åt saken. Först stagar vi upp mesanmasten framåt genom att dra en lina mellan de båda masttopparna. Det är enkelt fixat genom att koppla samman stormastens dirk med mesanmastens stagfall. Sedan enas vi om att spänna upp två nödvant. Ett nytt reservfall i form av superstark tiomilimeters dyneemalina från LIROS borde funka. Kapten klättrar upp i mesanmasten och gör med visst besvär fast en lina på vardera spridare. Sedan drar vi ner linorna till varsitt block som vi har fäst i båtens relingslist. Och så spänner vi upp allt sammans med fockens skotvinchar. Klart! Jaja, det är naturligtvis en provisorisk lösning. Men vi är ändå ganska nöjda.

Nu återstår det att fundera ut hur sjutton vi ska få nya grejer levererade till Galapagosöarna för en vettig peng, och inom en rimlig tidsrymd. Livet är fullt av utmaningar

(Och för er som inte riktigt förstår alla termer ovan, så kan jag berätta att vi var nära på att tappa den lilla masten. Men bara nära.)

*Närmare bestämt 7.2 mm. Någon som vet vilken vajerdimension det motsvarar i tum? Jag får det till runt 9/32 men vet inte om det är en vajerdimension. /Ludvig