Le Volcan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen skiner här uppe, ovan molnen. Den värmer skönt, men det ligger fortfarande frost i skuggan av de största stenbumlingarna. Ibland sveper enstaka moln in över oss, och förvandlar omgivningen till spöklik fuktig dimma. Då känns det som temperaturen sjunker med tjugo grader.Vi ökar tempot, för att hålla värmen. Men det kostar på, luften här uppe är så mycket tunnare än vi är vana vid.

Vi är på väg upp mot Piton de la Fournaise, eller bara Le Volcan, som reunäserna själva kallar den.  Den 2631 meter höga vulkanen, en av världens mest aktiva. Man kan tydligt se lavaflödena från de senaste årens utbrott, hur de skiftar i olika färger och former. Den svarta lavan är nyast, dess yta är tunn och porös, som skare. Den knastrar under fötterna, som vi gick på kol. Och det gör vi ju också, på sätt och vis. Den äldre lite rödaktiga lavan är stabil som urberget i jämförelse.

Det har gått tre år sedan Le Volcans senaste stora utbrott, det pågick i tio dagar. Tittar man på statistiken borde det snart vara dags igen. Men idag är det lugnt, lite rök sipprar ut från kraterns botten. Det är allt. Inte särskilt imponerande skådespel i jämförelse den eldsprutande Yasur på Vanuatu. Närmast tråkigt. Men omgivningarna är värda varje steg. Sex timmars vandring, på hög höjd.

Réunion fortsätter fascinera oss. Jag är övertygad om, att här skulle man kunna finna en ny stig, uppleva något så vackert att man inte trodde det var möjligt – varje dag, i resten av sitt liv. Men det kommer inte att ske. Vågorna i hamninloppet har lagt sig, och det är dags att fortsätta vår resa över haven. Vi kan höra Madagaskars lemurer kalla.

Fler bilder från Le Volcan finns i vårt bildgalleri på Flickr.

 

Fångar vid drömmarnas kaj

Inloppet till hamnen här i St Pierre ligger granne med en av Réunions populäraste surfvågor. Jag hade läst någonstans att så länge vågsurfarna är ute anses inloppet säkert. Och det var med den lite ovanliga måttstocken i åtanke som vi förra söndagen under de mest gastkramande förhållanden lät vågorna föra Mary af Rövarhamn i hamn, med en knapp meter under kölen och mindre än femtio meter från närmsta surfare. När jag fick höra att vågorna den dagen ansågs ovanligt snälla, var det inte utan att jag undrade hur sjutton vi skulle komma ut igen. Det undrar jag fortfarande. Men nu förstår jag i alla fall varför alla i hamnen bara bor på sin båtar, istället för att segla dem.

Vi vandrar i nya skor

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gillar att vandra. Eller rättare sagt, vi tycker om att vara ute och gå i naturen. Och våra promenader tenderar att ta oss till allt högre höjder, längre och längre bort. Réunion lär erbjuda några av världens bästa vandringsleder, så vi tänkte oss en lite längre tur med övernattning den här gången. Men eftersom vi saknar alla de rätta prylarna – ryggsäck, tält, spritkök, liggunderlag, sovsäckar och allt det där – bokade vi in oss på vandrarhem. Och lika bra var nog det, för det är vinter här på Réunion. Dagarna är korta och nätterna uppe i bergen så kalla att det ryker ur munnen.

Men så hade vi det där dilemmat med skorna, vad sjutton skulle vi sätta på fötterna? Alla vi frågade var överrens, terrängen skulle kräva bra skor. Längst ner i skofacket hittade jag mina bortglömda löparskor, de fick duga. Men för Ludvig och barnen fanns inget annat än foppatofflor och gummistövlar att välja på – ingendera särskilt lämpliga för ändamålet. Det var vår bestigning av Le Pouce på Mauritius ett färskt bevis på. Men att ge sig ut i helt nya skor skulle onekligen vara att utmana ödet det också.

Tanken att få in Lovis och Ottos vildvuxna fötter i ett par riktiga skor kändes nästintill omöjlig. Det är allmänt känt bland långseglarfamiljer att just detta är ett av de svåraste stegen i återanpassningen till livet därhemma. Men förr eller senare måste det ju ske, även om en mjukstart hade varit att föredra. Sagt och gjort. Ludvig och barnen knallade iväg till sportaffären och köpte sig varsitt par kängor. De blankslitna tofflorna knöt vi på ryggsäcken, som ombyte – utifall att. Och så gav vi oss av.

Vi fick ett par riktigt fina dagar uppe i bergen, i det område som kallas Mafate och bara kan nås per fot. Solen strålade, och landskapet var sagolikt – tamarindskogen på 1800 meters höjd var magisk, något av det vackraste jag upplevt. Sista dagen vandrade vi mer än sju timmar, nästan uteslutande uppåt. Våra klena seglarben kändes som spagetti efteråt. Stackars Ludvig tog ut sig så hårt att han varit sängliggande halva dagen idag. Våra fötter däremot, de klarade sig fint. Inte en endaste blåsa, inte det minsta lilla skav. Foppatofflorna blev hängandes bak på ryggsäcken hela vägen. Fantastiskt.

Min dansande frisör

Min dansande frisör

Monsieur Scissorhands till vänster i bilden.

Salongen är liten och enkel, skyltarna handmålade och färgglada. Stället ser egentligen inte mycket ut för världen. Men det är något som får mig att gå över gatan, öppna dörren och gå in. Plötsligt sitter jag där, i fristörstolen. Och bakom mig står en storvuxen man i äldre medelåldern, med vänligt leende och rufsigt grått hår. Vi har kommit till det där ögonblicket när jag ska tala om varför jag är där, hur jag vill bli klippt. Men han talar bara franska. Och det gör inte jag.

Jag kommer att tänka på bilden. Den jag hittat på nätet, fotot på den söta tjejen med snygga frisyren som jag la ut här på bloggen förra veckan. Jag lånar hans mobiltelefon, och letar fram bilden. Så vill jag se ut, säger jag och pekar. ”Ah, un bob. Pas de probleme,” utbrister frisören och ler stort. Sedan sätter han igång. Nej, först byter han musik. Sätter på Introt från Pulp Fiction. Sen går det fort.

Saxen flyger genom mitt hår, rörelserna är stora och yviga. Hårtestarna flyger, flera meter bort. Jag stirrar förskräckt in i spegeln. Den anspråkslösa mannen bakom mig har förvandlats till en fransk version av Edwards Scissorhands, en dansande sådan. Han klipper med hela kroppen – i takt med musiken. I två  minuter, så länge musikstycket varar. Sedan stannar han upp, lika plötsligt som han började. Utbrister ett ”Voila!” och slår ut med armarna för att presenterar sitt verk.

Jag tittar chockad på mannen i spegeln, sedan på mig själv – drar försiktigt i testarna han lämnat här och var. Försöker förstå vad som just hänt. Jag tror knappt mina ögon. Håret är spretigt och rufsigt. Lite kortare än på bilden. Men precis som jag vill ha det. ”C’est bon?” frågar han och tittar forskande på mig. Mitt chockade uttryck övergår i ett brett leende.

Nyförälskade

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi såg redan på avstånd att vi skulle tycka om Reunion, det kändes i hela kroppen. Och efter gårdagens rekogniseringstur är förälskelsen total. Ja, frågan är om vi någonsin kan få nog av den här ön. Vi kanske måste flytta hit. Reunions dramatiska och varierande landskap får hormonerna att rusa runt i kroppen. Hjärtat fladdrar i bröstet. Vi känner oss alldeles rusiga av lycka. Levande och varma, trots att det egentligen är ganska kyligt. Har lite svårt att sätta ord öns storslagenhet just nu. Lägger upp några bilder så länge, så kanske orden kommer en annan dag.

Hajmat

Mauritius lokale segelmakare är ombord för att hämta upp två av våra segel som behöver lite omvårdnad. Han tittar på surfingbrädan som är surrad längs relingen, sedan tittar han på mig. Ska ni till Réunion? frågar han sedan allvarligt. Och så berättar han. Om hajattackerna på grannön. Elva på två år, fyra med dödlig utgång. Samtliga surfare. Den senaste för en dryg månad sedan. En ung fransman, vars nyblivna fru låg på stranden och solade. Det var deras smekmånad.

Tydligen är det en grupp tjurhajar som etablerat sig på Réunion på senare år. De håller gärna till på grunda vatten, och är en av de hajarter som tillsammans med tigerhajen och vithajen utgör störst fara för människor. Tjurhajen äter främst stora djur som sköldpaddor, saltvattenskrokodiler, flodhästar och andra hajar. Men då och då stryker en och en annan människa med. Nästan uteslutande surfare, som lätt kan förväxlas med en sköldpadda eller säl.

Svaret blir ja, vi hade nog tänk segla vidare till Reunion om en vecka eller två. Men det låter onekligen som brädorna får stanna ombord.  För även om jag i regel inte har något emot hajar, så finns det undantag. Tjurhajen är ett sådant. Då föredrar jag revhajarna på Chagos. Men som ni kan se i videoklippet ovan kan även de bli lite ivriga när det bjuds på något gott.