Landkänning

Land Ahoy!

Först ser jag den bara som ett ensamt ljus vid horisonten. Sedan en blågrå siluett, ett litet stycke land som växer fram i gryningen. Ur det mörka havet, mot den allt ljusare himlen. Ön, som sakta stiger och sjunker bakom den långa dyningen. Vars bergstoppar ser ut att födas ur den väldiga oceanen – om och om igen.

Snart uppenbar sig också de skummande reven, frodiga dalar och kustens kala klippor, några ensamma vindkraftverk på en slänt ut mot havet, hus och vägar. För oss som på sju veckor inte sett annat än blått hav och låga sandöar väcker ön framför oss något av en hänförelse. Stilla lugn ersätts av spänning och iver. Barnen står längst fram i fören och ser girigt mot land.

Sinnesrörelsen växer inom mig när vi närmar oss kusten. Oron och beredskapen stiger. Någonting avslutas här. Friheten till havs. Harmonin vi fann i lagunen på Chagos. Det okomplicerade livet bortom civilisationens frestelser. Långt från internet, byråkrati, avgifter, utgifter. En del av mig vill bara vända om, segla ut till havs igen. Men det är för sent. Vi dras mot ön som den vore en magnet.

Vid tiotiden styr vi in mot land, utmed reven och in i den smala kanalen som leder in till hamnen. Jag står bakom ratten, och för första gången på flera dagar, kanske flera veckor, är jag klädd. Redo att möta den väntande folkhopen. Vi glider in mot kaj, Ludvig gör fast linorna och vännerna på Ambika välkomnar med färskost och nybakad baguette. Mary af Rövarhamn ligger alldeles stilla. Vi är framme på Rodrigues.

Nu ska vi köpa glass!