TOPPLISTAN: Världens skönaste öar

Chagos, Indiska Oceanen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Topp 5: Världens skönaste öar

Hösten har kommit till Malmö. Ute är grått och ruggigt, och regnet öser ner. Inte utan att man drömmer sig tillbaka till Söderhavet. Nej, kanske inte tvunget till Söderhavet. Men till en sådan där obebodd sandö omgiven av vita palmkantade stränder och varmt turkost vatten. I vissa områden finns det fler sådana öar än andra. Här listar vi fem favoriter, i nämnd ordning.

  • Chagos, Indiska Oceanen: Obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Enorma kokosnötkrabbor, fantastiskt fågelliv och obegränsat med fisk. Kan bara besökas med egen båt.
  • Tuamotos, Franska Polynesien: Ett enormt område med till synes oändligt antal turkosa laguner omgivna av palmklädda ringrev. Dykning och snorkling i världsklass.
  • Bahamas, Karibien: Aldrig trodde vi väl att det kunde finnas så många obebodda paradisöar så nära det amerikanska fastlandet. En av resans skönaste överraskningar.
  • San Blas, Panama: Resans kanske mest perfekta små Söderhavsöar hittade vi förvånande nog i Karibiska havet. Ingen större än man kunde gå runt den på tio minuter.
  • Los Roques, Venezuela: Det är något särskilt med långa vita sanduddar omgivna av det blåaste vatten. På Los Roques finns de i överflöd.

Hajmat

Mauritius lokale segelmakare är ombord för att hämta upp två av våra segel som behöver lite omvårdnad. Han tittar på surfingbrädan som är surrad längs relingen, sedan tittar han på mig. Ska ni till Réunion? frågar han sedan allvarligt. Och så berättar han. Om hajattackerna på grannön. Elva på två år, fyra med dödlig utgång. Samtliga surfare. Den senaste för en dryg månad sedan. En ung fransman, vars nyblivna fru låg på stranden och solade. Det var deras smekmånad.

Tydligen är det en grupp tjurhajar som etablerat sig på Réunion på senare år. De håller gärna till på grunda vatten, och är en av de hajarter som tillsammans med tigerhajen och vithajen utgör störst fara för människor. Tjurhajen äter främst stora djur som sköldpaddor, saltvattenskrokodiler, flodhästar och andra hajar. Men då och då stryker en och en annan människa med. Nästan uteslutande surfare, som lätt kan förväxlas med en sköldpadda eller säl.

Svaret blir ja, vi hade nog tänk segla vidare till Reunion om en vecka eller två. Men det låter onekligen som brädorna får stanna ombord.  För även om jag i regel inte har något emot hajar, så finns det undantag. Tjurhajen är ett sådant. Då föredrar jag revhajarna på Chagos. Men som ni kan se i videoklippet ovan kan även de bli lite ivriga när det bjuds på något gott.

 

Chagos sista åsna

50 år gammal åsna?

Bildbeviset

”Linda, kommer ni?” ropar Ludvig en från andra sidan buskaget. Otto och jag har just klättrat upp för en hög stentrappa för att utforska en ruin från vad som sannolikt varit plantageägarens stora residens här på Ile du Coin. Vi vill gärna titta lite mer på byggnaden.

”Kom nu. Det finns någonting här vi vill visa”, ropar Ludvig igen. Jag suckar lite, men blir lite nyfiken. Vad kan det vara, som inte kan vänta? Vi vänder om, och går mot det håll där jag hört Ludvig röst. Vi går genom högt gräs och mängder av spindelväv, mellan buskar och palmer. Över förmultnade kokosnötter och omkullfallna träd. Tills vi kommer fram till en liten glänta invid stranden. Där står Ludvig och Lovis. Båda ler stort.

Jag tittar frågande på Ludvig, som pekar på något en bit bort. Då ser jag den också. En åsna. Eller om det är en mula, det låter jag vara osagt. Men där står den i alla fall, och tittar rakt på mig. Jag gnuggar mig i ögonen, och nyper mig i armen. Men den är kvar. Jag ser den klart och tydligt.

Bortsett från en amerikansk militärbas på en atoll över 100 sjömil härifrån har det inte bott en människa på Chagos på över femtio år. Sedan den dagen då de brittiska kolonisatörerna tvångsförflyttade de forna plantagearbetarnas ättlingar till Mauritius. Kvar idag finns bara råttorna som springer runt bland ruinerna. Och en åsna.

I rimlighetens namn borde det väl finnas fler åsnor, för så länge lever de ju inte. Men det vore märkligt. Vi har träffat flera andra seglare som varit här före oss. Vi har massor av information om öarnas historia, natur och djurliv. Ile du Coin är ingen stor ö, bara några hundra meter bred och nån kilometer lång. Varför har ingen nämnt något om åsnor?

Jag tar några steg närmare, den flackar nervöst med sina stora öron. Vänder sig skyggt om, tar ett skutt in i buskarna och försvinner in i skogen. Åsnan är borta. Jag går en runda på ön, men ser den inte igen. Inte den och inte någon annan åsna. Kanske finns det inga fler. Kanske har vi just sett Chagos sista åsna.

Ja, hur det faktiskt står till med den eventuella åsnekolonin på Chagos lär vi nog aldrig få reda på. Vår tid här är över. Mat och vatten börjar sina, och vårt tillstånd löper ut. Imorgon seglar vi mot Rodriguez, eller möjligen Mauritius. Vi får se, vart vindarna bär.

En morgon jag aldrig vill glömma

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två vita tärnor passerar båten, de följer varandras rörelser i perfekt samspel. Flyger så nära vattnet att lagunens turkosblå färg speglar sig i deras vita fjäderdräkt. Det är en vacker morgon, och vi bestämmer oss redan vid frukostbordet för att försöka oss på en promenad runt ön. Innan högvattnet försätter stranden under vatten.

Utrustade med kamera, vhf-radio och machete ger vi oss av mot land, drar upp jollen och gör fast den i en palm, och vandrar söderut längs med stranden. Ön är bara någon kilometer lång. Men vi är inte särskilt snabba. Lovis och Otto fastnar var femte meter. För att balansera på en trädstam, sjösätta en strandad sjöstjärna och inspektera en ål som fastnat i en tidvattenpöl.

Eremitkräftorna, som vandrar kors och tvärs utan synbart mål, försvinner snabbt in i sina snäckor när vi närmar oss. På Chagos är alla fina snäckor upptagna. Det verkar till och med råda en viss brist. Många eremitkräftor får hålla till godo med ilandflutna plastkorkar och glasburkar i brist på mer värdiga hem. Medan några av de lite större har flyttat in i ett kokosnötskal.

I en skyddad liten vik upptäcker vi de mest bedårande små hajar. Ett helt hajdagis, som Otto uttrycker det. Vi står kvar och tittar på dem länge, inga vuxna syns till. En kokosnöt dunsar ner några meter från Ottos huvud. Jag tänker en tacksamhetens tanke, den här gången också. Fallande kokosnötter lär vara världens vanligaste dödsorsak. Men Otto verkar mer glad än förskräckt. Kokosnötter är utmärkta törstsläckare.

Ibland förvandlar omkullfallna palmer och knotiga gamla träd stranden till en svårforcerad hinderbana. Medan vi kryssar mellan lågt hängande grenar, trädstammar och spindelnät sträcker de häckande booby-fåglarna på sina långa halsar och tittar ner på oss från lövverket. Dessa stora nyfikna fåglar som vi ofta möter långt ute till havs. Som så ofta landat ombord, för att vila en stund.

Plötsligt försvinner min fot ner i en djup håla. Ett helt gäng krabbor rusar förskräckt ut i vattnet – skrämda av den oreda jag ställt till med i deras underjordiska gångsystem. Andra försvinner ner i de hålor som fortfarande är intakta. Några får vända i öppningen, blir utjagade av en illasinnad artfrände.

En bit bort ser vi några fiskar hoppa upp på land. Vi skyndar fram för att se vad som står på. En rovfisk simmar fram och tillbaka i vattenbrynet. Småfiskarna har strandat i flykten, det här är inte deras dag. Otto försöker rädda en av fiskarna, kastar tillbaka den i sjön. Men den är redan för svag, och slukas hel. Lovis passar på att kasta i en annan fisk, längre bort. Den här gången går det bättre, den simmar snabbt iväg och söker skydd bland korallerna.

Vi tar en paus, på den långa sandudden längst i söder. Ludvig öppnar Ottos kokosnöt, och några till. Barnen badar i det grunda sundet, åker snålskjuts med strömmen. Själv strövar jag runt och fotograferar på måfå. Spåren efter sköldpaddorna som grävt ner sina ägg i sanden. De perfekta små öarna som omger den fiskrika lagunen. Sandbankarna där tärnor och noddy’s häckar. De vackra tropikfåglarna som seglar högt där uppe. Fregattfåglarna längre ner.

Kamerans minneskort blir snart fullt. Men inga bilder kan göra denna morgon rättvisa. Ljudet från den mäktiga havsdyningen som bryter mot revet, vinden som smeker min hud, den söta doften av lågvattenland och guano, smaken av den färska kokosen, barnens skatt – allt detta bevarar jag djupt inne i mitt hjärta.

Barnbåtar emellan

Krabbrace på Chagos

Krabbrace på Chagos

Jag har just börjat måla på däck när Sophie och hennes femåriga dotter Mohea kommer förbi. På knagglig franskblandad engelska frågar de om Lovis och Otto vill följa med in till stranden för att leka. Det vill de. Ja, oj vad de vill. Innan jag vet ordet har de klättrat ner i Sophies gula kajak och är på väg in mot land.

Jag skänker Sophie en tacksamhetens tanke. Vi känner inte varandra. Träffades för första gången för mindre än en vecka sedan, när den lilla familjen kastade sitt ankar här i vår lagun. När de kom förbi och frågande om Lovis och Otto ville komma över och leka en stund. Det ville barnen gärna. Sedan dess har de träffats varje dag på stranden, och hälsat på hos varandra flera gånger.

Att hjälpas åt att ta hand om varandras barn, är en självklarhet långseglarfamiljer emellan. Oavsett om man känner varandra eller ej, eller ens talar samma språk. För vi vet alla, att man måste ta tillfällena i akt – inte bara för barnens skull, utan också vår egen. För även om det är lyxigt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med sina barn som vi gör, så behöver vi ibland en stund för oss själva.

Och barnen de tvekar aldrig en sekund, varken våra eller någon annans. De har alla lärt sig att man måste ta vara på varje möjlighet att leka med andra barn. Det finns inget utrymme att vara blyg, ingen tid att förlora. För snart seglar de vidare igen. Kanske ses de i nästa hamn igen, eller så ses de aldrig mer. Men barnen fäller inga tårar. För det är så det är. Det är så det alltid har varit. De känner inte till något annat.

Ett bättre sätt att börja dagen

Dagens frukost

Dagens frukost

I morse åt vi yoghurt med müsli, äpple och honung till frukost. Kanske inte särskilt anmärkningsvärt i dina ögon. Men med tanke på att det snart gått en månad sedan vi senast såg en kyldisk, och frukostmenyn så sent som i förgår bestod av knäckebröd med mjölbaggar och möglig ost tycker i alla fall vi att detta är ett mindre mirakel.

Det mest fantastiska av allt är att vi tillverkade yoghurten alldeles själva. Åtta deciliter vatten, två deciliter mjölkpulver och ett par matskedar yoghurtkultur blandas i en burk med lock. Burken placeras sedan inuti en termosliknande bunke med varmt vatten, där den får stå i ett dygn. Och simsalabim, det äckliga mjölkpulvret har förvandlats till ett helt kilo alldeles färsk och krämig yoghurt. Busenkelt, billigt och himmelskt gott .

Tänk om vi vetat detta tidigare, då hade vi besparat oss bra många torftiga och halväckliga frukostar. Så är det någon annan där ute som sitter på någon sådan här utdöende och nästintill magisk kunskap som kan förgylla vår vardag avsevärt, ja då är det hög tid att dela med sig av den nu. För längre bort från civilisationen är så här kommer vi nog aldrig mer.

Oro i lägret

Snart smäller det till igen ...

Lugnet före stormen

Efter många regniga och blåsiga dygn i den lilla lagunen inträffade en natt ett plötsligt väderomslag. Vinden kom med full kraft, nästan orkanstyrka. Från fel håll. Regnet vräkte ner och den kolsvarta natten lystes enbart upp av blixtarnas sken. Med full motorkraft försökte alla båtägare förtvivlat förhindra sina båtar att driva upp på revet. Alla utom en, vars motor inte startade. Vars båt snart tappade sitt ankarfäste, och krossades mot revet. Besättningen kunde räddas upp på en annan båt. Men båten fanns inte längre. Det som inte får hända, hade hänt.

Det har gått mindre än två år sedan den jättelika katamaranen Black Rose sjönk här i lagunen. Vraket ligger fortfarande kvar på stranden och påminner oss om hur utsatta vi är. I klorna på vädrets makter. På detta tänker jag denna natt, när jag sitter här i kajutan och inte kan sova. När jag hör vinden tjuta utanför, och regnet piska mot däck. När jag hör vågorna bryta mot land, bara femtio meter bakom båten.

Vädret har de senaste dagarna varit både oberäkneligt och instabilt här på Chagos. Vi är omgivna av lågtryck, och prognosen ändras för varje dag. Det ser inte bra ut. Starka vindar är att vänta. Mycket starka, enligt vissa källor. Och mer regn. Tunga regnmoln som skymmer månen om natten, och förvandlar sikten till noll.

Tio båtar är ankrade här i lagunen, och det är oro i lägret. Ingen fiskar eller snorklar, ingen grillar eller träffas för en drink i land. Alla förstärker sina förtöjningar, lägger ut extra ankare och bojar. Många samlas bakom datorskärmarna. Laddar ner väderkartor. Diskuterar och analyserar. Allt för att förhindra en ny katastrof på Chagos.

TIPS: Kolla gärna in vårt bildgalleri på Flickr, där finns massor av bilder på den strandade katamaranen på Chagos. 

Morgondopp

Dags för morgondoppet

I väntan på något gott …

Det är tidig morgon. Solen står fortfarande lågt över Salomonatollen, och solblänket sticker i mina nyvakna ögon när jag tittar ner i vattnet. Jag tänkte ta ett morgondopp, och börjar i vanlig ordning med att gå ett varv på däck, för att titta efter hajar. För även om de inte brukar visa mig något större intresse har jag ingen lust att dyka ner rakt framför gapet på en.

Ett stort antal hajar är ett tecken på ett friskt rev, ett balanserat ekosystem. Chagos är världens största marinreservat, allt kommersiellt fiske är förbjudet och reven här mår uppenbarligen helt förträffligt. För så här många hajar har vi bara sett en gång tidigare på vår resa. På Suwarrow mitt i Stilla Havet, också det en atoll tusentals sjömil från närmsta fastland.

För några år sedan hade den här situationen varit otänkbar. Att jag frivilligt skulle dyka rakt ner i en lagun full av hajar. Att jag skulle simma med dem, sida vid sida. Eller än värre, låta mina barn göra det. Men man lär sig att förhålla sig till dem, skilja på haj och haj. Lär sig tolka deras beteenden, undvika särskilda platser och situationer. Det viktigaste är att inte bada med ett öppet sår.

Hajar känner doften av blod på hundratals meter. De brukar vänta vid rensbordet inne på ön. När vi är klara simmar de samlad trupp runt den lilla piren, till platsen där vi brukar kasta renset. Och i samma stund som fisken når vattenytan förvandlas de fridfulla djuren till blodtörstiga monster. Uppenbarligen mycket läraktiga sådana. Därför rensar vi aldrig fisk på båten. Vi vill inte att hajarna ska förknippa den med mat.

Jag väntar ut en svartfenad revhaj som passerar nära båten. Sedan klättrar jag nerför badstegen, känner det ljumma vattnet omsluta min kropp. När en mörk skugga plötsligt närmar sig från ingenstans. Jag rycker instinktiv till, tar ett snabbt steg upp igen. De vanliga revhajarna är jag inte rädd för, men vi har vid ett par tillfällen sett en större art. Närmre tre meter lång. Den vill jag helst undvika.

Men skuggan löser sakta upp sig; det som skrämt mig visar sig vara ett stim med fisk. Jag skrattar åt mig själv, tar ett djupt andetag och dyker ner i det blå. Det finns inget bättre sätt att börja dagen.

Objudna middagsgäster

Innan mörkret lägger sig.

Innan mörkret lägger sig.

Mörkret lägger sig snabbt över den lilla ön, och det prasslar allt intensivare runt oss. Lasse tänder sin ficklampa, och lyser oroligt omkring sig. Marken ger ett intryck av att vakna till liv. Eremitkräftor kravlar ut ur sina snäckor och irrar iväg. Stora råttor kilar fram och tillbaka under bordet. Och jättelika kokosnötkrabbor närmar sig långsamt. Som gigantiska urtidsmonster. Omringar oss, från alla håll. Några uppemot en halvmeter breda. En del blå, andra röda. Alla med väldiga klor.

Det är vår första kväll iland, i Salomonatollen på Chagos. Ludvig och barnen har fångat en fisk som vi grillar tillsammans med vännerna på segelbåten Ambika. Vi sitter vid ett enkelt bord som någon ställt ut under palmerna vid ruinerna av ett gammalt hus. Genom en lucka i lövverket kan vi se ankarljusen från segelbåtarna i viken utanför. Av brasan finns bara lite glöd kvar, och bortsett från det lilla ljus som sprids av fotogenlampan på bordet är vi omgivna av ett kompakt mörker.

Det brakar till i buskarna en bit bort. Först en gång. Sedan en gång till. Vi tittar oroligt på varandra. Finns det fler invånare på ön? Det var nog bara en kokosnöt som föll, övertygar jag mig själv. När Lovis plötsligt ger ifrån sig ett skrämt skrik, drar upp fötterna och kryper ihop på stolen. Lasse är snabbt framme med ficklampan, och Lovis stirrar skräckslaget ner på en jättelik kokosnötkrabba som försöker ta sig upp för hennes stolsben.

En bit bort står en skylt om att man inte får övernatta iland. Ingen risk, tänker jag och skyndar på barnen att äta upp sin mat. För vi är tydligen inte de enda som är hungriga här ikväll. Som om öns invånare länge längtat efter lite variation i sin kost …

Den sista glassen

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Lovis och Otto äter sin sista glass på flera månader.

Vi gillar glass. Vilket rimmar ganska illa med våra liv. För vi har ingen frys ombord. Och ibland kan det bli plågsamt långt mellan glassarna. Som nu. Imorgon kastar vi loss mot Chagos, en numera obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Det lär garanterat inte finnas någon glass att köpa där. Ja, inte något annat heller för den delen.

Vi har fått tillstånd att stanna på Chagos i fyra veckor. Och lägger man till den dryga veckan det tar att segla dit från Sri Lanka, de två som behövs för den fortsatta färden mot Madagaskar och lite marginal i båda ändar. Ja, då kan man lätt räkna ut att vi inte kommer att äta någon glass på nästan två månader. Det blir resans längsta uppehåll. Såvida vi inte lyckas övertyga vännerna på segelbåten Ambika att ta med sig lite. Ambika ska nämligen också till Chagos, och de har frys ombord.

Ja, vi måste definitivt sätta lite press på Ambika. Men för säkerhets skull avslutade vi ändå dagens storbunkring med varsin jättestrut på Pedlar’s Inn Gelateria här i Galle. En glass vi sällan glömmer, den bästa sedan Bar Italia i Västra Hamnen hemma i Malmö. Fast till en femtedel av priset. Ännu en anledning att sakna denna underbara stad.

Vad tror du att du skulle sakna mest, om du precis som vi vore på väg till en öde ö? Internet ligger högt på min lista. Tänk, två månader utan internet. Kanske ännu längre. Det lär bli en avgiftning som heter duga. Jag kommer dock att försöka uppdatera bloggen och twitter som vanligt med hjälp av satellittelefonen.  Men eftersom bilder är orimligt dyra att ladda upp via satellit blir den ovanstående bilden på de glassätande smågastarna troligen den sista på väldigt väldigt länge.