När katten är borta …

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …

I blixtens kölvatten

Foto: Jazan Urizza

Skador från blixtnedslag kan visa sig långt senare …

En dryg månad har gått sedan Mary af Rövarhamn träffades av blixten på Malacka-sundet, 300 sjömil söder om Langkawi där vi befinner oss nu. Förbrukningsbatterierna tog värsta smällen och fick bytas ut omgående. I övrigt klarade sig både båt och besättning förvånansvärt bra. Kanske tack vare att Mary af Rövarhamn är byggd i stål, och därmed leder strömmen raka vägen ner i vattnet utan att ställa till mer skada än nödvändigt på vägen. Men ett blixtnedslag kan ge  skador som visar sig långt senare. Vi har därför gått lite som på nålar och bara väntat på att allting ska braka samman. Den stunden kan vara kommen nu.

För ett par dagar sedan upptäckte vi att de nya batterierna inte längre tog emot någon laddning från motorns generator. Det visade sig att det skiljerelä som reglerar strömmen dem emellan hade gått sönder. Inatt var det kylens tur att sluta fungera. Och för några timmar senare drog ekolodet sin sista suck.

Vad ska hända härnäst?

Nykaklat och nylackat!

För sju år sedan tog vi beslutet att kakla vår toalett i båten, en hyfsat enkel och billig lösning som håller sig fräsch länge – om den håller vill säga. Det är många som rynkar på näsan för kakel i båt, men vi tyckte det var värt ett försök.

Vi grundande väl och ersatte fix med kakellim. Slutligen sammanfogade vi alla anslutningar mellan olika kaklade plywoodytor med silikon så att konstruktionen pallar för lite rörelse. Och det har den gjort, tiotusen sjömil utan en endaste liten spricka. Låt oss hoppas att det förblir så för nu har vi tagit modet till oss för att testa kakel även i köket. Nedan ser du resultatet.

De nylackade köksluckorna monterades häromdagen och vinterns lilla ”inredningsprojekt” förklaras härmed avslutat.  Nu återstår bara att hålla tummarna för att det nyuppsatta kaklet ska hålla hela varvet runt jorden. Fint och fräscht blev det i alla fall också denna gång, tycker åtminstone vi. Vad tycker du?

Nykaklat och nylackat

Kärlek vid första ögonkastet

Att lätta ankar. Smaka på orden. Det låter så enkelt, vackert. Men det här är inget spontanprojekt. Elva år har passerat sedan planerna först kom på tal. Ett drygt decennium. Ett annat millennium. I slutet av nittiotalet.

Vi gick hand i hand längs piren i Pasito Blanco, en liten hamn på Gran Canarias sydkust. Ludvig hade seglat dit i en liten sexmetersbåt tillsammans med en kompis. Jag hade tagit flyget för att leva långseglarliv några veckor under jullovet. Vi pratade om framtiden. Ludvig ville köpa större båt, flytta ombord. Segla jorden runt. Upptäcka världen i sakta mak, för egen köl. Det var svårt att föreställa sig för en landkrabba som mig. Några soliga dagsturer i skärgården var allt som fanns i bagaget. Men ja, varför inte.  Jag var sällan sen att tacka nej till ett äventyr.  Jag minns hur jag stannade till vid en tvåmastad skönhet och sa:
”Okej, vi gör det. Vi köper en båt och seglar jorden runt. Men då vill ha en sån här.” Och en så fick det bli!

Ludvig såg nöjd ut. Mitt val av båttyp visade sig vara synnerligen lämpligt. En Joshua, en klassiker i långseglingssammanhang. Bekväm och säker, byggd för de stora haven. Kanske var det ingen slump att han tog upp frågan just där. Eller så hade jag helt enkelt näsa för lämpliga långfärdsbåtar.

Båten vi såg den där dagen i Pasito Blanco blev långt senare till salu och köptes av en god vän som är bosatt på Gran Canaria. I höst ser vi framemot att segla tillsammans i de kanariska vattnen.

Här är hon, båten vi såg på Gran Canaria den där dagen för elva år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jakten efter en egen Joshua kunde börja. Men det är en annan historia. Foto: Giovanni Ramunno