Skrivet av: S/Y Mary | 25 juni, 2014

Maken till blåshål

Kanske borde förankra huset bättre nästa gång ...

Kanske borde förankra huset bättre nästa gång …

BAY OF ISLANDS, NEWFOUNDLAND. Vi fick en fantastisk segling upp längs Newfoundlands västkust igår. Med stark vind i ryggen, strålande solsken och en sagolik utsikt. Vi nästan flög fram, sida vid sida med trutarna. Längs höga vackra berg, och där snön låg kvar bildade smältvattnet små vattenfall som forsade ner längs de branta klippväggarna. Ja, vi njöt av i fulla drag, på ett sätt som vi inte njutit av att segla på mycket länge.

Men underbart är kort. Vinden skulle öka ytterligare under kvällen och natten. Och solskenet ersättas av regn. Så vi bestämde oss för att söka skydd i Bay of Islands. Vi behövde runda en många hundra meter hög bergsudde för att komma in i viken. Och i samma stund som vi gjorde det, la sig sjön. Havet blev helt platt, och vinden dog ut. För att sedan, PANG, slå till med full kraft igen. Båten la sig ner, och vattnet forsade in över däck. Vi hade träffats av en kastvind.

Vi borde anat detta. För så är det ofta, i lä av höga berg. Att vinden accelererar, går från stilla till stormstyrka på ingen tid alls, fullkomligt rusar ner för bergen. Utanför Fjordland i Nya Zeeland förvandlades vårt försegel till trasor under liknande omständigheter. Den här gången hade vi tur. Vindbyn höll inte i sig särskilt länge, båten reste sig upp innan något han gå sönder eller sköljas över bord. Men vi såg till att få ner alla segel fort som attan. Nästa vindby kunde vara över oss när som helst.

Vi fortsatte in i viken för motor, Passerade berget som på kartan fått namnet ”Blow me down”, och vidare in mot Woods Island Harbour, som ligger på en liten ö mitt i viken – på behörigt avstånd från de brantaste bergen. Det blåste visserligen mycket där också. Men vinden var stabil, det var lättare att förhålla sig till. Men det kan blåsa betydligt mer än så, det var tydligt. För på land låg ett hus upp och ner, på taket. Det hade blåst omkull. Lyckligtvis var ingen hemma.

Idag la sig vinden och vi bestämde oss för att ta oss de fem sjömilen till Lark Harbour. Förhoppningsvis lättar även dimman imorgon, för hamnen har rykte om sig att vara mycket vacker. Den lär också vara en av de absolut blåsigaste. Inte bara i Newfoundland, utan hela Nordamerika. Även här är det kastvindarna som är problemet, men det sägs att de blir som värst i sydvästlig vind – som igår. Det kommande dygnet är det nordliga vindar som gäller. Det viner redan i riggen, och båten vrider sig oroligt. Men det borde vara ok. Hoppas det.

Skrivet av: S/Y Mary | 22 juni, 2014

Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötslig Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framm. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.

Skrivet av: S/Y Mary | 21 juni, 2014

Tre timmar sommar

En ovanlig syn nuförtiden

En ovanlig syn

BRAS D’OR LAKE, CAPE BRETON ISLAND. Den kalla vinden dog ut och molnen skingrades i samma stund som vi kastade vårt ankare. Plötsligt satt vi där i strålande solsken, och svettades i våra mössor och fleecejackor. Temperaturen steg från sedvanliga 12 till 25 på bara några minuter – i skuggan. Ja, det var så varmt att Lovis föreslog ett dopp efter sillen. En tanke som varit fullkomligt otänkbar i flera månader. När jag tänker efter så har vi faktiskt inte badat sedan vi lämnade Bahamas i april. Inte från båten i alla fall.

Det var otroligt kallt i vattnet, det kallaste jag upplevt sedan doppet vid Svartisen för sex år sedan. Ludvig fick så bråttom ombord igen att badbyxorna fortfarande var delvis torra när han kom upp på däck – hur nu det nu är möjligt. Men badade, det gjorde vi – alla fyra. Och firade med jordgubbar. Nyplockade, från Nova Scotia. Hur de lyckats få dem att mogna i kylan, det är för mig obegripligt. Antagligen växthus. Oavsett, mycket goda.

Allt var som i en dröm. Den perfekta midsommaren, till och med blommorna i kransen var rätt. Men lagom till ”små grodorna” såg jag hur mörka moln närmade sig från söder. Temperaturen sjönk lika snabbt som den steg några timmar tidigare, och snart kände jag de första regndropparna. Hög tid att uppsöka en säkrare natthamn.

Vi hann precis få upp ankaret innan kulingen var över oss. Men vi hade i alla fall fått tre timmar underbar sommarvärme, det var vi mycket glada för. Kanske de enda vi får uppleva i år. Det blir snabbt kallare nu. Åtta grader på norra Newfoundland, fyra grader på Grönland. Vad har vi gett oss i på?

Tidigare midsomrar med Mary af Rövarhamn:

  • Mauritius 2013: Det blåste så mycket på ankringen att vi inte kunde lämna båten. Barnen fick göra kransar av papper i stället, men sillen från Ikea i Singapore slank ner utan problem.
  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.
  • Rövarhamn 2010: Sista midsommaren i Sverige firades med familj och vänner på Rövarhamn i norra Stockholms skärgård. Strålande solsken och roddtur på fjärden.
Skrivet av: S/Y Mary | 18 juni, 2014

Här vill vi bo!

Mary af Rövarhamn vid bryggan i Prospect.

Mary af Rövarhamn vid bryggan i Prospect.

PROSPECT, NOVA SCOTIA. Vi har alltid pratat om att bo på en ö. Och det borde ju egentligen inte vara så svårt att få till, det finns ju många öar i världen. Men ganska få med jobb och skola runt knuten. Och än färre med en handfull trevliga och billiga små hus att välja på. Ja, faktum är att vi inte känner till en endaste sådan ö i Sverige. Men det finns säkert. Jag tror kanske Blekinge skärgård är vårt starkaste kort. Annars återstår alltid alternativet att emigrera, kanske till Kanada. Ja, för här har vi faktiskt hittat vad vi söker.

Mindre än en halvtimmes bilväg från storstaden Halifax, ligger det gamla fiskesamhället Prospect. Byn är uppbyggt på ett antal klippöar förbundna med små broar och i mitten ligger den sötaste lilla hamn omgiven av bryggor, båthus och enkla små boningshus på klipporna. Och högst upp står en söt liten kyrka. Huspriserna är överkomliga och skolbussen går ända fram till byn. Ja, här bor redan ett par barnfamiljer, och byborna ser gärna att fler flyttar in. Flera hus står tomma.

Prospect har hamnat lite i skuggan av grannbyn Peggys Cove, som för några år sedan hade turen, eller oturen, att listas som landets finaste och mest lättillgängliga fiskesamhälle. Och nu, några år senare räknas Peggys Cove som en av Nova Scotias största turistattraktioner. Till Prospect däremot, dit kommer inga turister. Inte ens på sommaren. Byn ligger olägligt till, längst ut på en smal udde dit ingen har vägarna förbi. Och det finns ingen fyr att fotografera. Inte ens ett café eller en restaurang.

Inte heller seglarna verkar ha upptäckt Prospects charm. De långväga brukar nöja sig med ett stopp i världsarvslistade Lunenburg några mil västerut. Och det lokala båtfolket går till den populära naturhamnen Rouges Roost tvärs över viken. Sån tur för oss. Både gamla och unga verkade nämligen tycka det var så roligt att vi hittat till just deras lilla hamn att de ställde till med fest. Mary fick ligga gratis vid byns brygga, och när vi skulle segla därifrån hjälptes byborna åt att lasta båten full med ägg, rabarber, brownies, hemmagjord lönnsirap och öl från det lokala bryggeriet. Ja, allt var så fantastiskt trevligt att jag redan längtar tillbaka.

Vi har förälskat oss i många platser, men få där vi faktiskt kan tänka oss att bo och leva. Prospect, Nova Scotia, är ett undantag. Nedan ytterligare några bubblare på listan.

- Sydney, Australien
- Hobart, Tasmanien
- Bluff, Sydön NZ
- Kaphalvön, Sydafrika
- Reunion, Indiska Oceanen
- St Helena, Sydatlanten
- Limhamn, Malmö

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juni, 2014

Vad varje svensk bör veta

DSC_2535

Barnens första lönnäsor

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Häromdagen berättade jag att Otto aldrig sett ett marsvin, men väl en massa andra betydligt konstigare djur. Det samma gäller växtvärlden. Våra barn kan allt om öknar, regnskogar och savanner. Skiljer lätt litchifrukt och rambutan från longan och langsat, eller banjanträd från acacia och baobab. Vanlig gran, lönn och björk däremot, det har de ingen aning om vad är. Inte heller syrén eller maskros.

Lovis och Otto kan inte ens skilja ett smultron från ett hallon. Inte nu, men snart. Naturen längs med Maines och Nova Scotias kust är slående lik skärgården på svenska ostkusten. Längs med stigarna blommar blåbär och smultron, på ängen smörblommor, lupiner och klöver. I trädgårdarna trängs äppelträd med gräslök, vallmo, prästkragar och röda tulpaner. Och överallt vi går doftar det starkt av granbarr och mossa, gräs och tång. För Ludvig och mig luktar det hemma. För Lovis och Otto spännande och nytt.

Barnen studsar fram mellan stenar och tuvor. Lär sig göra lönnäsor och skinna björkarna från bark. Blåser maskrosfrön på varandra och letar fembladiga lyckoblommor på syrénbuskarna.  De suger i sig av allt det nya, och studerar det med samma fascination som de befann sig i djungeln. Men den stora skillnaden att här behövs ingen guide som berättar om det vi ser. Här är det Ludvig och jag som är proffsen. Här kan vi lära ut samma saker som vi själva lärde oss som barn.

Lovis och Otto är mycket imponerade. Tänk att deras mamma och pappa vet så mycket om naturen, det hade de ingen aning om.

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juni, 2014

Vi har en vinnare

Många snäckor blir det ...

Många snäckor blir det …

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Tävlingen är avslutad, och beräkningsingenjören ombord har kommit fram till att vi har 759 snäckor i vår samling. Det är fler än de flesta gissat och närmast ett misslyckande för mig som innehar rollen som snäckkonstapel här på båten. Jag skyller på att vi snart är hemma.

Den fina Sony-kameran går till Dan Ahlberg i Örebro som gissade på 763 snäckor. Inte illa. Han verkar vara en riktig turknutte. Har vunnit allt möjligt genom åren, allt från klockor och väskor till tjusiga outfits och badbiljetter till äventyrsbadet i Södertälje.

Stort grattis till Dan från alla oss på Mary af Rövarhamn

Skrivet av: S/Y Mary | 10 juni, 2014

Konstiga djur

marsvin

Otto i sin nya skoluniform

SHELBURNE, NOVA SCOTIA. I morse hade Otto kommit till bokstaven M i sin skolbok. Uppgiften gick ut på att skriva namnet på tre olika djur som började på M. Det fanns bilder som stöd, och alla utom den första bokstaven var redan ifyllda. Inga konstigheter med andra ord. Men bekväm som han är så försökte han i första hand gissa vad det stod, istället för att läsa.

Det började bra. Mygga var lätt, mås likaså. Men det var värre med marsvin. Först chansade Otto på en vombat, ett pungdjur som bara finns i Australien och kan väga upp till 40 kilo. Sedan försökte han med dassie (klipphyrax på svenska) som är Sydafrikas motsvarighet till kaniner. Båda var bra gissningar, om man bortser från djurens storlek. Och den framgår ju inte av bilden. Men inget av dem börjar på M.

Agutiern som vi såg i Franska Guyana funkade inte heller, den har längre ben. Så till sist återstod inget annat än att faktiskt läsa själva ordet. Otto ljudade, M-A-R-S-V-I-N. Men hur han än vände och vred på det så fick han inte riktigt till det. Inte ens när han uttalade ordet rätt såg han övertygad ut. För något så konstigt djur hade han då aldrig hört talas om.

Skrivet av: S/Y Mary | 9 juni, 2014

Kampen för överlevnad

Lovis och Otto utökade antalet elever på Frenchboro-skolan med nästan 30 procent.

Lovis och Otto utökade antalet elever på Frenchboro-skolan med nästan 30 procent.

FRENCHBORO, MAINE. Det var skolavslutning den där dagen vi besökte Matinicus. Det brukar vara en dag full av glädje och förväntan. Men så var det inte den här gången. Skolan skulle stängas. Kanske för gott. En av de två eleverna skulle flytta. Då flyttade den andra också, för föräldrarna ville inte deras dotter skulle bli kvar som enda barnet. Det var en sorgens dag.

Utan barn har skärgårdssamhällena ingen framtid. Detta var något som man förstod tidigt här på grannön Frenchboro, 30 sjömil öster om Matinicus. Befolkningen hade sjunkit drastiskt under några år när man på 60-talet bestämde sig för att ta emot fosterbarn – i hopp om att de skulle förälska sig i ön och bli kvar. 13 barn flyttade hit, men det var svåra år. Barnen såg detta, och valde som vuxna det enklare livet på fastlandet.

Men Frenchboro-borna gav inte upp. De hade sett många grannöar gå samma öde till mötes, sett skolorna stänga och husen köpas upp av sommargäster. Så öborna gick samman, gick emot traditionen, byggde nya hus och bjöd in fiskarfamiljer från fastlandet att fiska på deras vatten. Villkoret var att de slog sig ner på ön, och de tog med sin sina barn. Husen fick de hyra husen för halva priset jämfört med fastlandet.

De nyinflyttade männen fick hjälp att komma igång med sitt fiske. Och barnen gick i skolan om dagarna. Men fruarna kände sig isolerade och ensamma. Och är inte frun lycklig. Ja, då är ingen i familjen lycklig. Så kom det sig att fyra av de fem familjerna flyttade tillbaka till fastlandet inom några år. Men nu var öborna varma i kläderna. De hade vant sig vid tanken på att dela med sig. Ryktet gick, och snart kom det nya familjer.

Den här gången gick det bättre, man hade lärt av sina misstag och satsade hårt på att integrera hela familjen. Folk fick fler barn, och det firades varje gång. För ett par år sedan bodde det 68 personer på ön, varav 22 var barn. Ölivet blomstrade, och man öppnade förskola i kyrkan. Men livet är sårbart här ute. Allt som krävs är några dåliga fiskeår.  Finns ingen försörjning, då försvinner också barnen.

Vi besökte skolan här på Frenchboro idag. Antalet barn har börjat sjunka igen. Det satt sju elever i klassrummet, men till hösten är de bara två. En familj med tre barn har bestämt sig för att flytta. Då blir det bara fyra kvar, och två av dem är gamla nog för att gå vidare High School på fastlandet. Men ytterligare fyra små barn är på tillväxt på ön, så än finns det hopp för det lilla skärgårdssamhället.

Vi önskar dem lycka till. De kommer behöva det. Men om någon ska klara det, så är det Frenchboro-borna. De har den rätta inställningen. Själva seglar vi vidare mot Nova Scotia idag. Nytt land, nya äventyr.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 juni, 2014

Vilda Östern

Detta bildspel kräver JavaScript.

MATINICUS ISLAND, MAINE. På vintern kommer färjan en gång i månaden, på sommaren en gång i veckan. Det finns inga restauranger, och inga hotell. Inte ens en affär. Och absolut inga turister. Bara hårt arbetande hummerfiskare, och ett fåtal sommargäster. Ja, ungefär så beskrevs Matinicus Island i vår guidebok. Och så stod det en sak till. Att ön länge haft rykte om sig att vara fientlig mot fritidsseglare, men att det numera fanns några bojar för uthyrning.

Vi brukar dras till isolerade platser. Så vi blev lite nyfikna. Men vad menade de egentligen med fientlig – på vilket sätt? Ankarbotten skulle antagligen vara dålig. Bara berg och sten. Men var det också något annat som avsågs – var hamnen för grund, trång eller oskyddad? Eller hade det något med invånarna att göra? Vi frågade våra nyfunna vänner på grannön. Men de svarade undvikande, sa att de aldrig varit där. Trots att den bara ligger några timmars båtresa bort.

Vi bestämde oss för att undersöka saken på egen hand, och satte kurs mot ön. Väl där blev vi hänvisade till en boj i den oskyddade ytterhamnen; innehamnen ville fiskarna tydligen ha för sig själva. Natten blev obekväm; det regnade och blåste friskt från nord. Men när vi vaknade nästa morgon hade vinden vänt och solen strålade från en klarblå himmel. Hamnen var omringad av båthus och bryggor på höga pålar. Det låg berg med tinor, flöten och rep överallt. Och det rådde full aktivitet på bryggorna; vattnen runt Matinicus lär vara de hummerrikaste i världen.

Vi rodde in till något som såg ut som en allmän brygga, knöt fast vår jolle och klättrade de sex metrarna uppför en slemmig stege. Det var lågvatten. På bryggan mötte vi Craig och hans vuxne son Sam. Båda med varsin öl i handen, trots att klockan bara var tio på förmiddagen. Vi såg oss omkring. Här fanns inget av det där klämkäcka eller tillrättalagda som man ofta möter i andra amerikanska små hamnar och kustsamhällen. Stället hade visserligen sin charm – en äkta sådan. Men husen såg slitna eller övergivna ut, alla verkade ha minst två stora hundar och det stod bilvrak och gamla brandbilar överallt.

Vi fick intrycket av att folk kröp in och gömde sig när vi närmade oss. I sina hus, bodar eller bilar – vad som nu fanns till hands. Kanske var det så att de som valt att bo kvar här ute och de som flyttat dit hade gjort det för att de ville vara i fred. Desto mer pratglada var de unga män som kommit ut över sommaren i hopp om att tjäna lite pengar på hummerfisket. Men vi anade ett stort missnöje. De arbetade på provision, och det var bara början av säsongen. Belöningen kommer först till hösten, för den som står ut. Arbetet är hårt, och vädret likaså. De var långt borta från familj och vänner, det finns nästan inga tjejer på ön och ingenting att göra om kvällarna.

Vi slog oss ner vid grillen. Ja, att kalla det grill är kanske en överdrift. Men det fanns något att förtära, och det var intressant att sitta där och prata med öborna som kom för att kolla in öns enda lokal som just öppnat för säsongen. Det stod allt klarare att det rådde en konflikt på ön – mellan de inflyttade och de infödda vars familjer bott och fiskat på ön i generationer. Men också de som flyttat iland, men fortfarande kommer ut till ön för att fiska. Konkurrensen är stor, och klimatet hårt. Det finns ingen polis på ön. Folk följer sin egen lag. Skjuter ett par varningshål genom fören på båten om någon förtjänar det, eller kapar linorna till varandras tinor.

Tillbaka på bryggan träffade vi Craig igen. Han bekräftade våra intryck. Berättade att han har bott på Matinicus i tolv år, men har fortfarande inte accepterats fullt ut av de infödda. Han är en utböling och en konkurrent som möts med misstänksamhet, men vinner allt mer respekt för varje vinter han tillbringar på ön. De som bara är där under sommaren förkastar man, som krakar och ynkryggar. De som bara tar, och ingenting ger. Ungefär på samma sätt som man ser ner på de på sommargästerna som bara är där några veckor om året. Eller än värre, nöjesseglarna som ibland besöker hamnen. De där som seglar ut från fastlandet över helgen, och beter sig som de ägde stället.

Craig berättade att fiskebåtarna brukar köra så nära de gästande fritidsbåtarna de kan, särskilt tidigt på morgonen. En gång hade några öbor skjutit prick på masttoppslanternan på en gästande båt. Jag började förstå vad som menades med att ön var fientlig. Oss verkade de dock acceptera. Vi hade gått igenom mycket för att komma dit. Rykten färdas snabbt på ön, och det faktum att vi tagit omvägen runt jorden innan vi angjorde Maine gjorde stort intryck. Havet verkar vara det enda man verkligen hyser respekt för här ute.

Läs mer i en intressant artikel om det hårda livet på Matinicus

Skrivet av: S/Y Mary | 5 juni, 2014

TÄVLING: Vinn en kamera!

Sony's nya kompaktkamera DSC-HX60V har inbyggd Wi-Fi, gps och 30 x optisk zoom.

Tävla om Sony’s nya kompaktkamera DSC-HX60V

TÄVLING: Vi har samlat på oss många snäckor under vår resa runt jorden. Frågan är hur många, vad tror du? Klicka här för en ledtråd. Den som gissar bäst vinner Sony’s nya kompaktkamera DSC-HX60V med inbyggd Wi-Fi, GPS och 30 x optisk zoom.

Så här gör du för att tävla.

  1. Gilla Mary af Rövarhamns sida på Facebook
  2. Dela detta inlägget på din tidslinje på Facebook
  3. Gissa hur många snäckor vi har i vår samling

Skriv antal snäckor nedan, i en kommentar till det här blogginlägget. Närmast vinner. Tävlingen är sponsrad av Sony, och pågår till och med torsdagen den 12 juni 2014. Vinnaren annonseras här på bloggen, och kontaktas på den e-postadress som du anger i samband med din kommentar.

Lycka till!

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 797 andra följare

%d bloggers like this: