Skrivet av: S/Y Mary | 17 mars, 2014

Söndagsutflykt på Saint Martin

Here we go again ...

Here we go again …

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Vi har haft arbetsvecka på Mary af Rövarhamn. Vi har slipat, och målat och ägnat oss åt diverse underhållsarbete så som vi måste göra ibland för att hålla båten i skick. Men idag bestämde vi oss för att ta en paus i arbetet, för att göra en familjeutflykt. Vad gör man då en söndag, på Saint Martin? Jo, man packar picknick-korgen och åker till flygplatsen. Eller rättare sagt, den lilla badstranden Maho Beach precis bakom landningsbanan. Sedan är det bara att sätta sig och vänta.

Saint Martin är en av de öar i Karibien med flest internationella flygavgångar. Ön fungerar som en slags nav för vidare transport till de andra öarna, och söndagar är enligt ryktet den dagen i veckan då flest stora plan trafikerar ön. Det vill man ju inte missa. Ja, ärligt talat. Vi är inte ett dugg intresserade av flygplan. Men startlinjen går bara ett tiotal meter från stranden, och landningsbanan är mycket kort. Så man kommer ovanligt nära. Extremt nära.

Det dröjer inte länge innan det första flygplanet kommer in mot ön. Det styr rakt emot oss, och närmar sig med en enorm fart. Sådär så att man var som helst annanstans hade kastat sig åt sidan, för att rädda livhanken.  Men planet passerar några meter ovanför våra huvuden, och landar precis på andra sidan staketet. Det känns som jag står på själva landningsbanan. Hjärtat dunkar, och adrenalinet får mig att skratta högt. Men det är bara uppvärmningen.

Snart brummar det till bakom oss, det är dags för ett av de riktigt stora planen att lyfta. Kalle på svenska grannbåten Elin uppmanar oss att ta av glasögon och solhattar, och packa ner våra grejer i väskan. Han har varit här flera gånger, så han känner till alla nybörjarfällor. Vi ställer oss vid staketet, bara ett tiotal meter bakom flygplanet. Sedan håller vi i oss, för kung och fosterland. För när planet drar igång sina enorma jetmotorer, ja då bildas en luftström som är så kraftig att den skulle få den värsta orkan att blekna.

Skinnet fladdrar och håret piskar.  Armarna skakar av ansträngning, och det är omöjligt att hålla ögonen öppna. Folk skriker, och handdukar och glasögon far all världens väg. Det hela är över på nån minut. Men det räcker. Jag förstår varför varningsskyltarna finns där. Det här är en fullkomligt vansinnig sysselsättning, på alla tänkbara sätt. Något av det dummaste jag någonsin gjort. Men det är onekligen rätt kul.

Vi får uppleva många plan lyfta och landa den här eftermiddagen. Otto och jag tröttnar snart på att stå och skaka vid staketet, vi gillar landningarna bättre. Men Kalle, Ludvig och Lovis verkar inte kunna få nog. Min snart 8-åriga dotter står inklämd mellan staket och sin pappas ben, så hon inte ska flyga iväg, och ser lika lycklig ut varje gång ett plan lyfter. Det är många andra dårar som är där i samma syfte som oss, men Lovis är det enda barnet. Undra vad det ska bli av den ungen när hon blir stor?

(Kalle filmade galenskaperna med sin GoPro. Ligger en videosnutt på YouTube för den som vill kolla.)

Skrivet av: S/Y Mary | 13 mars, 2014

Det som inte får hända

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Kanske har ni redan läst om det i tidningarna. Om Niklas och Karin ombord på svenska segelbåten Bull. Hur de var på väg från Florida till Bermuda. När båten började ta in vatten i högre takt än de kunde pumpa ut. Samtidigt som vindarna bara ökade, och vågorna växte. Besättningen räddades under dramatiska förhållanden, men fick lämna båten till sitt öde.

Jag läste Niklas sakliga beskrivning av händelseförloppet på deras blogg tidigare idag. Och jag kan inte få saken ur huvudet. Tänk om något liknande skulle hända oss, med två barn ombord. Det spelar ingen roll hur bra rutiner eller säkerhetsutrustning vi har. Den tanken skrämmer mig, oerhört.

Skrivet av: S/Y Mary | 7 mars, 2014

Med hummer på schemat

BARBUDA, KARIBIEN. Ombord på Mary af Rövarhamn är det absolut rättvisa som gäller. Annars får man barnens egen fackförening på sig, med ordförande Lovis i täten. Och hon är inte att leka med vill jag lova. Så igår, när barnen lyckades charma till sig fem humrar från vår guide som passade på att kolla till sina tinor på väg hem från fregattfågelkolonin. Ja, då fick barnen ett matematiskt problem att lösa. För hur delar egentligen två vuxna och två barn på fem humrar? Ett utmärkt praktiskt exempel till dagens mattelektion i barnens båtskola.

Otto, som gillar både matte och hummer, tog sig an utmaningen med stor entusiasm, och väl godkänt resultat. Men ikväll, när det faktiskt var dags att sätta i oss humrarna. Då la vi allt kött i samma skål. Sedan åt vi tills vi storknade, alla fyra. Kanske den godaste hummer vi någonsin ätit. Inte ens det nitiska facket fann anledning att klaga. Livet på Barbuda är gott. Mycket gott.

Skrivet av: S/Y Mary | 6 mars, 2014

Den hungrige kameramannen

Har han inte lite stor näsa?

Har han inte lite stor näsa?

BARBUDA, KARIBIEN. Barbuda har 1800 invånare, alla mycket måna om att behålla sin ö som den alltid har varit. Utan turister. Och bortsett från öns två exklusiva all-inclusive hotell för de rika och berömda finns här inte mycket att hämta i form av service. Bara ett fåtal rum att hyra i den enda byn, och någon enstaka gubbe som kör taxi vid sidan om. Men inga restauranger, knappt en mataffär värd namnet och definitivt inget som är öppet på helgerna. Detta är inget vi på Mary af Rövarhamn lider av, tvärtom. Men det är svårare för de som kommer hit med flyg.

Tidigt i söndags morse landade ett litet svenskt filmteam som kommit för att samla material till en programserie som kanske kommer att visas på teve en dag. Jag erbjöd dem att äta hos oss under dagen. Vi har massor av mat ombord, och tyckte det vore trevligt med lite sällskap. Men nejdå. De var inte hungriga. Inte ens när jag berättade att det stod hemlagad potatissallad med grillad tonfisk på menyn. Det lät förståss gott. Det tyckte de alla. Men det vore alldeles för mycket. De skulle äta i byn, senare. De skulle ändå behöva en paus från sitt arbete. Tack i alla fall. Tusen tack.

Vid fyra-tiden åkte de tillbaka till byn för att ”ta sig något snabbt att äta”. Jag tror inte ordet snabbt existerar på Barbuda, men hade tröttnat på att truga. Så jag sa inget. Två timmar senare var de tillbaka på stranden där vi satt och grillade vår fisk. De hade kört runt hela ön, utan att få tag på något ätbart. Och fotografen, som blivit magsjuk på hitresan, berättade nu att han inte hade ätit på 24 timmar. Stackarn, han såg riktigt eländig ut. Så jo, om det gick för sig och verkligen inte var till något besvär skulle de gärna smaka lite på den där fisken trots allt. Om erbjudandet stod kvar. Och det gjorde det. Ludvig hämtade den extra potatissallad jag tillagat, utifall att. Och så fick vi alla en riktigt trevlig middag till sist.

Det verkar som om filmskaparna haft lite större framgång på matfronten de senaste dagarna, men ön är liten och rykten färdas snabbt. Igår kom en man gående på den annars så folktomma stranden. ”Which one of them is the hungry camera man? frågade han och titta nyfiket mot gänget som filmade en bit bort. Han hade kommit för att ta sig en titt på den hungrige fotografen. ”Everybody is talking about him in town.” Vi fick oss ett gott skratt. Men visst är det märkligt ändå, varför har de flesta svenskar så svårt att ta emot hjälp när någon erbjuder det? Alltid så måna om att aldrig vara till besvär.  Så förbaskat artiga och väluppfostrade. Trots att det ofta är både enklare och trevligare att tacka ja. I vissa kulturer kan det till och med uppfattas som en förolämpning att neka någons gästfrihet.

Vi är ofta i behov av folks hjälp eller välvilja på olika sätt, och möten med andra människor gör resan roligare. Vi har därför lärt oss av med den fula ovanan att tacka nej i tid och otid, och istället börjat ta folk på orden. Fråga bara familjen Kruger som hade vänligheten att låna ut sin fina till mercedes till oss när vi var i Sydafrika, vi behöll bilen i tre veckor. Så akta er ni där hemma, säg inget ni inte menar. Rätt vad det är så har vi flyttat in i ert vardagsrum : )

Skrivet av: S/Y Mary | 27 februari, 2014

Bästa reseblogg i år igen!

 

SAINT FRANCOIS, GUADELOUPE. Vi hade just ankrat upp här bakom revet på Guadeloupes östra vingspets, när jag lyckades koppla upp mig på ett trådlöst nätverk tillräckligt länge för att ladda ner några mejl. Och i ett av dem berättade en bekant att han läst i tidningen att vår blogg röstats fram till bästa reseblogg i Travel Blog Awards 2013. För andra året i rad. Så himla roligt, även om det där med ”bästa” är lite subjektivt. Jag skulle snarare vilja säga att vår blogg är den med flest lojala läsare. Vi har närmare 10 000 besök i veckan. Och det är vi väldigt glada för. Så många tack för det fortsatta förtroendet. Vi hoppas ni vill hänga med ett tag till.

Vi avseglar mot Barbuda redan ikväll. Men först måste vi nog försöka får tag på lite bättre internet så vi kan se vad står i den där tidningen, vilken det nu kan vara. Vi är nyfikna så klart.

Skrivet av: S/Y Mary | 26 februari, 2014

Med roddbåt genom kulisserna

Detta bildspel kräver JavaScript.

INDIAN RIVER, DOMINICA. Kolibrifåglarna flyger från blomma till blomma, med vingslag så snabba att vi nästan misstar dem för insekter. I strandbrynet letar vadarfåglarna efter något ätbart, och i trädtopparna sitter kungsfiskaren och sjunger sin vackraste sång – ackompanjerad av spelande syrsor och det knirkande ljudet från båtens åror. Annars bara tystnad, till och med Otto är tyst. 

Indian River är ingen stor flod, men fin. Kantad av träd med de mest fantastiska rotformationer. Och kronor som sluter sig över våra huvuden så att de bildar en tunnel, där det gröna bladverket silar solens strålar likt ett durkslag. Det är alldeles stilla. Inte en vindpust, inte en krusning. Nästan overkligt. Ja, vattnets yta är faktisk så klar att reflektionerna ibland överträffar verkligheten.

Indian River är den perfekta platsen för en stilla roddtur i gryningen. Men också för filminspelning. Flera scener från Pirates of the Caribbean utspelar sig här. Men det är svårt att föreställa sig, hur det såg ut när hela Hollywood-cirkusen intog den fridfulla floden. Vi måste se om de där filmerna. Kanske ska börja redan ikväll. Det passar bra. För nu regnar det igen, och blåser så att det knakar i ankarkättingen.

Vi har bara sett en bråkdel av det Domincas djupa skogar har att erbjuda. Men nu längtar vi efter strandliv. Har hört att det ska finnas vita, oändligt långa och närmast folktomma stränder på Barbuda. Så dit sätter vi kurs när vinden lättar. Kanske gör vi några korta stopp på vägen. Inte riktigt bestämt var ännu. Men som vanligt går det bra att följa oss på SPOT-kartan.

Har lagt till en hel del nya bilder i vårt bildgalleri på Flickr idag. Kolla gärna.

Skrivet av: S/Y Mary | 23 februari, 2014

Doften av Dominica

Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.

Skrivet av: S/Y Mary | 17 februari, 2014

BB, båt eller badkar

Badkarsbarn

Badkarsbarn

LE MARIN, MARTINIQE. Vi fick ett mejl från Sveriges Radio häromdagen, de undrade om vi inte ville vara i ett program som Stina Wollter håller i på söndagskvällarna. Hon skulle ha en gäst som fött sitt barn hemma i badkaret, med tända ljus och en sovande familj – utan sjukvårdspersonal närvarande. Jag hade först lite svårt att se kopplingen. Jag brukar visserligen lite slarvigt säga att Lovis och Otto är födda på båten, men det är inte sant. De är födda på BB, och flyttade ombord först när de var några dagar gamla. Och tur var nog det, för mina förlossningar var inte helt okomplicerade. Däremot har jag träffat en fransk kvinna som faktiskt fött två av sina fyra barn ombord på familjens segelbåt. Och det hade tydligen gått bra.

Men Stina ville inte prata om mina förlossningar, tack och lov. Hon ville istället höra hur vi ser på det här med tillit till sig själv och sin egen förmåga, med tanke på den resa vi gör. Och det är en rätt intressant fråga. För om det är något jag har lärt mig de senaste åren, så är det vilken enorm kraft jag har inom mig. När jag verkligen måste. När det inte finns någon återvändo, eller några alternativ. Och det är en rätt häftig känsla.

Lyssna på radioprogrammet här

(OBS: Vårt inslag kommer efter 1 timme och 10 minuter, i versionen utan musik.)

Skrivet av: S/Y Mary | 11 februari, 2014

I final. I år igen.

Mary af Rövarhamn är en av finalisterna i Travel Blog Awards.

Tjohoo. I final i år igen.

LE MARIN, MARTINIQUE. Medan vi har varit ute till havs har någon haft vänligheten att nominera vår blogg till Bästa Reseblogg i Travel Blog Awards 2013. Och igår upptäckte jag att vi är en av finalisterna. Kul överraskning, särskilt med tanke på att vi inte hade en aning om att tävlingen pågick. Men vi måste naturligtvis försvara vår titel från förra året. Så om någon av er läsare tycker att bloggen fortfarande håller måttet, så blir vi förståss jätteglada för varje röst vi får.

Klicka här för att rösta på Bästa Reseblogg 2013

OBS: Missa inte att kolla din e-post när du har röstat. Man måste bekräfta sin e-postadress för att rösten ska godkännas.

Skrivet av: S/Y Mary | 6 februari, 2014

Den som väntar på något gott



FORT-DE-FRANCE, MARTINIQUE. När vi lämnade Santa Helena skulle det dröja 25 dygn innan vi satte våra fötter på landsbacken igen. Och det var inte utan att förväntningarna var rätt höga när det var dags för landstigningen i Franska Guyana. Kourou är ingen stor metropol, men fruktmarknaden var fantastisk och barnen fick sin efterlängtade glass. Jag hoppades också på internet, för första gången sedan vi lämnade Namibia sex veckor tidigare. Men mina förhoppningar grusades snabbt. Det mobila nätverket i Franska Guyana är inte värt namnet, och något öppet wifi hittade vi aldrig.

Har man väntat så länge gör det ingen stor skillnad om man väntar lite till. Men jag måste medge att jag ändå var rätt desperat när vi närmade oss Martinique häromdagen. Så vi satte direkt kurs på viken utanför Bakoua Hotel där det enligt uppgift från Kalle på S/Y Elin skulle finnas utmärkt gratis wifi, åtminstone med karibiska mått mätt. Kalle hade rätt, och jag har äntligen kunnat ladda upp bilder igen. Ja, till och med några korta videoklipp. Jag har en hel del kvar, men ta gärna en titt redan nu.

Klicka här för att titta in i vårt bildgalleri på Flickr.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 336 andra följare

%d bloggers like this: