Skrivet av: S/Y Mary | 23 augusti, 2014

Snart seglar vi in i ditt vardagsrum

Tagning pågår!

Tagning pågår!

NORDSJÖN. Hemkomsten närmar sig med stormsteg, idag är det bara en vecka kvar. Om någon där ute känner att de kommer sakna våra berättelser från fjärran länder kan jag avslöja att delar av våra resa kommer skildras i en TV-serie till vintern. Vi har haft ett filmteam från SVT på besök några gånger, och så har vi filmat en del själva. Filmteamet kommer finnas på plats när vi kommer hem nästa lördag. Det kan hända att de ställer en fråga eller två till några av er som möter oss på bryggan. Men oroa er inte, de är snälla.

Ses snart!

Skrivet av: S/Y Mary | 22 augusti, 2014

Tredje gången gillt

North Haven, Fair Isle

North Haven, Fair Isle

NORDSJÖN. Fair Isle. Säg det högt för dig själv. Lyssna på namnet, smaka på det. Hur låter det, hur föreställer du dig en ö med ett sådant namn? Själv tycker jag att det låter förtrollat, som en plats hämtad direkt ur sagorna. Jag har alltid velat dit, ända sedan den dagen jag hittade den lilla ön på kartan. Ensam och vindpinad, på den blåsiga Nordatlanten. Mitt emellan Orkney och Shetland. Med en hamn så utsatt att den bara kan angöras i lugnt väder.

Vi försökte segla till Fair Isle redan för tio år sedan, på väg till Shetlandsöarna. Men väder och vind gjorde det omöjligt att angöra ön. Fem år senare försökte vi igen, på väg hem från Orkney. Men inte heller då var turen på vår sida. Så när vi bestämde oss för att ta den nordliga vägen hem från Karibien, då var det också självklart att försöka göra ett stopp på Fair Isle.

Men tankarna på Fair Isle har varit som bortblåsta de senaste veckorna. Den eviga ostanvinden har stramat åt vårt tidsschema å det grövsta, och när nordan väl kom så drog den med sig så höga vågor att en angöring på Fair Isle skulle bli omöjlig av den anledningen. Det uteslöts utan diskussion, kom aldrig ens upp på agendan. Nu skulle vi hem, innan vinden vände igen. Men så händer något, när vi närmar oss Shetlands västkust. Det slutar blåsa.

Jag laddar ner en ny vind- och vågprognos. Och minsann, där var luckan. Ett knappt dygn med lätta vindar, närmast bleke. Innan nordan skulle slå till med full kraft igen. Fair Isle ligger tolv timmar bort, kanske tillräckligt för att sjön ska lägga sig. Kanske tillräckligt för att göra ett kort stopp. Försiktigt presenterar jag idén för Ludvig, rädd för att han inte är beredd att riskera den lilla tidsmarginal vi har för att hinna korsa Nordsjön innan vinden vrider emot.

Men Ludvig är positiv. Vi har kraftiga vindar att vänta, det kommer bli en snabb passage. Och skulle det börja blåsa innan vi når Fair Isle, då är det ju inte värre än att vi seglar vidare. Tidigt nästa morgon lägger vi till i den lilla hamnen. Ludvig som varit uppe hela natten lägger sig för att få ett par timmar sömn. Jag tar en första rekognoseringstur på ön. När jag når fyren längst i norr märker jag att vinden ökat igen. Det går gäss där ute. Jag går tillbaka i rask takt, gör frukost och väcker familjen.

Vågorna har börjat bygga upp i hamninloppet; Ludvig vill avsegla på en gång. Jag är den enda som varit i land, men säger inte emot. Han har rätt, vi kan inte riskera att bli instängda. Då kommer Neil. Han är kapten på öns färja, och har bott nästan hela sitt 60-åriga liv på Fair Isle. Han vet hur länge inloppet är farbart, vet hur vågorna beter sig. Neil ger oss ytterligare två timmar. Två timmar att vandra över Fair Isles fårbeströdda kullar, två timmar att njuta av fåglarna som häckar på dess branta klippor.

Vid tolvtiden styr vi ut ur hamnen, det går bra. Men molnen hänger redan mörka över ön. Snart öser regnet ner och vinden ökar till 10 sekundmeter. Det gör inget. Vi fick sex timmar på Fair Isle, som också blev vårt sista planerade stopp på resan. Jag känner mig lycklig, nöjd. Nu kan vi segla hem.

Klicka här för att se fler bilder från Fair Isle

Skrivet av: S/Y Mary | 18 augusti, 2014

Slutspurten

Ruggigt väder

Ruggigt väder

ISLAND – SVERIGE. Vi har mindre än tusen sjömil kvar till Malmö. Åtta dagars segling under gynnsamma förhållanden. Det gungar visserligen förfärligt, stänker och blåser kallt. Men den värsta stormen har dragit förbi, och vi gör sex knop i rätt riktning. I den här farten passerar vi söder om Färöarna redan imorgon kväll, och fortsätter sedan österut så långt och så länge vindarna bär. Kanske hela vägen till Sverige.

Vi räknar alltså fortfarande med att segla in i småbåtshamnen i Västra Hamnen lördagen den 30 augusti klockan 15.00. Så fortsätt putsa förtöjningsringarna och sopa vår bryggplats, så ses vi förhoppningsvis snart. Vi är dock fullt medvetna om att Sverige är landet där helgerna är fullbokade flera månader i förväg, så bekymra dig inte om du inte kan komma. Det går alldeles utmärkt att titta förbi en annan dag; vi tänker ändå inte segla någonstans på ett tag.

Skrivet av: S/Y Mary | 12 augusti, 2014

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 augusti, 2014

Det exotiska landet i norr

Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 augusti, 2014

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Skrivet av: S/Y Mary | 1 augusti, 2014

Den stora dagen

På väg hem!

På väg hem!

GRÖNLAND – ISLAND. Det har idag gått fyra år sedan vi avseglade från Sverige. Vi har sedan dess seglat nästan 50 000 sjömil, passerat ekvatorn sex gånger och besökt ett femtiotal länder och öriken på vår resa runt jorden. Men nu är pengarna slut, och barnen ska börja skolan. Mary af Rövarhamn är på väg hem.

Vi räknar med att angöra Malmö sista helgen i augusti. Kom gärna förbi och säg hej. Men se datumet som preliminärt; vi hör av oss om vi får anledning att planera om.

VAR: Småbåtshamnen i Västra Hamnen (Turbinhamnen)
NÄR: Lördagen den 30 augusti klockan 15.00

Skrivet av: S/Y Mary | 29 juli, 2014

Allt eller inget

Mary och Skruff inför avsegling mot Island.

Mary och Skruff inför avsegling mot Island.

GRÖNLAND – ISLAND. Avseglingen kommer lite hastig och lustigt. Våra norska vänner och jag har varit uppe på väderstationen i Prins Christians Sund. Och när vi kommer tillbaka står Ludvig på däck och ser stressad ut. Vinden har vänt och massor av is har flutit in i den lilla hamnen. Nu är ett isberg på väg att gå på grund i hamninloppet, och tidvattnet på väg ner. Vi riskerar bli instängda. Snabbt som attan lossar vi alla förtöjningar och styr ut ur hamnen. Skrovsidan glider utmed isberget när vi passerar; det var i sista sekunden.

Dagen är kommen, då vi bestämt oss för att lämna det isiga Grönland för ett grönare Island. Men efter två veckor på skyddade vatten kommer havet som en chock. Dyningen möter tidvattnet från fjorden, och vågorna är hemska. Böckerna trillar ur den slarvigt stuvade bokhyllan, och tallrikarna flyger i en båge ur diskstället och landar på golvet. Vinden är först välkommen, den håller båten stabil i den stökiga sjön. Men när vi kommer längre ut accelererar vinden och träffar oss med full kulingstyrka. Då är tacksamheten långt borta.

Inte blir det bättre av att en plötslig vindby fyller storseglet från fel håll. Bombromsen gör sitt jobb, men linorna som håller kapellet slits av. Det blir kaos på däck. Linor, kapell och segel överallt. Det fladdrar och slår, och skymmer sikten framåt. Den sikt jag så väl behöver, för att styra mellan isbergen. Growlers, de som flyter precis vid vattenytan, är svårast att se. De försvinner bakom varje våg, och jag har svårt att skilja dem från det vita vågskummet. Det känns som en evighet innan Ludvig lyckas samla ihop och beslå det stora seglet.

Snart dör vinden ut, och båten kastas än hit än dit i den upprörda sjön. Vi går för motor hela kvällen och natten. Sedan börjar det blåsa från nord istället. Alldeles för hårt som vanligt. Jag tror inte det har blåst lagom mycket längre än en halvtimma sedan vi lämnade Newfoundland. Det verkar vara allt eller inget som gäller i dessa trakter. Enligt prognosen väntas mera bleke imorgon, och på torsdag starka nordliga vindar igen. Sedan lätt eller ingen vind ytterligare en dag eller två, innan veckan avrundas med en kuling från ost. Men då borde vi ligga tryggt i hamn, hoppas det.

För er som följer oss på SPOTen kan jag berätta att vi börjar få slut på batterier. Den kräver speciella Lithium-batterier, som inte fanns att köpa på Grönland. Så nu är det ransonering som gäller, bli inte oroliga om det är långt mellan sändningarna. Däremot verkar vi fått ordning på satellittelefonen igen, så fortsätt gärna skicka meddelanden och mejl. Det värmer i kylan. Och till er som läser bloggen för att ni vill veta hur det går för guttarna på S/Y Skruff kan vi berätta att de ligger två sjömil norr om oss och verkar vara vid god vigör. Det går bra att skicka hälsningar till dem också, så framför vi dem på radion.

Skrivet av: S/Y Mary | 28 juli, 2014

Finns det hjärterum …

Sju båtar på sex meter kaj

Sju båtar på sex meter kaj

APPILATTOQ, GRÖNLAND. I väntan på ett lämpligt väderfönster för att fortsätta mot Island har vi de senaste dagarna utforskat fjordsystemet kring Prins Christians Sund. Häromdagen tog vi båten upp i en fjord som slutade vid en 20 meter hög isvägg. Och i förgår ankrade vi i en dal där det fanns gott om både öring och svamp. Så det har inte gått någon nöd på oss. Men vädret har varit lite instabilt.

Ibland accelererar vindarna här inne bland fjordarna, på ett sätt som är mycket svårt att förutspå. Igår var det dags igen, så vi och vännerna på norska Skruff satte åter kurs mot den lilla byn Appilattoq som erbjuder den enda riktigt skyddade hamnen i området. Den ligger i en naturlig skreva i berget. Inloppet till hamnen är mindre än 20 meter brett, själva bassängen inte mer än det dubbla på dess bredaste punkt. Och kajen, ja den är bara sex meter lång. Men det räcker. Skruff kan förtöja utanpå oss.

Det blåste full kuling när vi styrde in i hamnen. Jag fick koncentrera mig å det yttersta för att hålla båten borta från klippväggarna. Väl inne upptäckte vi att det redan låg två lokala motorbåtar på kajen. Skit också, det hade vi inte räknat med. Var skulle vi ta vägen nu? Mary är för tung för att ens tillfälligt lägga till på den yttersta båten. Så vi fick vända om och styra ut igen, för att vinna betänketid. För in igen, det måste vi. Det fanns ingen annanstans att ta vägen.

Vi bestämde att Skruff fick gå in först, deras båt väger bara hälften av vad vår gör. Och när de väl fått iland en förtamp som håller upp båten mot vinden, kunde vi lägga till utanpå dem enligt samma princip. För att inte belasta småbåtarna drog vi linor kors och tvärs i hamnen, och till sist var vi ganska belåtna med vår förtöjning. En timme senare kom en segelbåt till. En amerikansk sådan, som seglat direkt från Island. Så klart vi måste göra plats till dem också. Så det gjorde vi.

Amerikanarna fick lägga sig utanpå oss – som femte båten i bredd. Men nu var det då verkligen fullt, amerikanarna hade mer eller mindre parkerat ovanpå den bojade lina som separerar den yttre hamnen från den inre småbåtshamnen. Då kom en båt till. En fransos, med en stor femtiofotare. Det gick inte, sa amerikanerna och föreslog att fransmännen skulle vända ut igen. Men det löser vi, tyckte vi skandinaver som är vana vid små hamnar. Frågan var bara hur.

Ludvig började leta efter möjliga förtöjningar i bergsskrevorna, och snart hade vi en plan. Men fransmän är svåra att kommunicera med, så Marius på Skruff gjorde en ritning som vi levererade ut med en jolle. Fransmannen fick lägga till bakom den första raden av båtar. Men en lina från aktern till både Mary och kajen. Och ett ankare i fören och en lina tvärs över hela hamnbassängen.  När vi stod där och beundrade vår spindelväv av tampar berättade fransmannen att ytterligare en båt var på väg. En norrman till. Inga problem, tyckte vi. Nu hade vi ångan uppe.

Snart var även den andra norrmannen tryggt förtöjd, och det låg nu sju båtar i den lilla hamnen. Det var fler än vi sett sammanlagt under hela vår tid här på Grönland. Och skulle det komma en till, ja då kunde vi nog kunna göra plats till även den. Men den kom aldrig. Istället samlades vi ombord på Skruff, drack whisky och åt ugnsbakad röding med kokt potatis och svampsås. Allt medan kulingen härjade, och regnet öste ner utanför. Det blev en oväntat trevlig lördagskväll.

Det är i skrivande stund söndag morgon, vinden har lagt sig och vi börjar bli redo att fortsätta vår färd österut genom Prins Christians Sund, mot Grönlands ostkust. Nu är bara frågan hur sjutton vi ska komma ut ur hamnen. Vi är helt instängda.

Skrivet av: S/Y Mary | 24 juli, 2014

Isbjörnsvarning

Inte var dag man ser en sån här på klädstrecket ...

Inte var dag man ser en sån här på klädstrecket …

APPILATTOQ, GRÖNLAND. För två veckor sedan simmade en isbjörn in här i
hamnen, och gick iland. Den sköts, då den utgjorde ett hot mot byborna. Skinnet hänger nu på tork på en gungställning mitt i byn. Sedan dess har man sett ytterligare sju isbjörnar i trakten. De kommer hit på isbergen, som flyter ner längs Grönlands ostkust. Och i år har det varit ovanligt många isberg, och därmed fler björnar än vanligt.

Isbjörnarna ska enligt lokalbefolkningen inte utgöra något hot så länge de simmar, de kan inte ta sig upp på båten. Häromdagen var det en liten sjuåring som hade böjt sig ner från en båt och faktiskt klappat en isbjörn i vattnet. Det låter fantastiskt, men jag skulle nog inte uppmuntra mina barn att prova om de fick chansen.

På land är isbjörnarna däremot farliga. Mycket farliga. Och skulle man mot förmodan möta en så gäller det att söka skydd så snabbt benen bär. Vi har blivit tipsade om att slänga av oss ett klädesplagg eller en sko i flykten för att vinna tid. Björnen brukar stanna upp för att sniffa på det man kastat.

Otto som är ganska fäst vid sina ägodelar gillar inte tanken på att offra något till björnen, och undrar om han inte kan få bära med sig en trasig eller urvuxen tröja i syftet. Jag antar att det skulle fungera om han bar den nära kroppen. Men att han som uppäten inte skulle ha någon större glädje av sina favoritplagg verkar svårt att ta in.

Ja, vi hoppas förståss att Otto slipper ställas inför detta dilemma. Men en isbjörnshona som kom simmandes med två ungar på ryggen, det hade vi bra gärna sett.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 809 andra följare

%d bloggers like this: