Kvällens doldisar

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kvällens avsnitt av Familjer på äventyr är filmat i de isbergstäta vattnen i nordöstra Canada och södra Grönland. De här trakterna är svårtillgängliga för den som inte har en egen båt eller helikopter. Det mesta materialet har vi därför filmat själva. Men den uppmärksamme noterar också att det förekommer en hel del bilder där båten är filmad på lite avstånd. Dessa klipp har vi doldisarna på den norska segelbåten Skruff att tacka för.

Ja, i programmet framställs vi ofta som ensamma och utsatta, men faktum är att långseglarlivet är ganska socialt. Särskilt i hamn, och det är ju där vi har tillbringat ungefär tre fjärdedelar av tiden under de här åren. Framförallt har vi umgåtts mycket med andra seglande familjer. Men vi har också lärt känna en massa fina bofasta människor på många av de olika platser vi besökt – ofta tack vare barnen. De har agerat bästa tänkbara dörröppnare ute i världen.

Just guttarna på S/Y Skruff träffade vi första gången redan på Newfoundland. Kapten Marius och hans trevliga besättning fick snart en av våra filmkameror ombord. Sedan hängde vi ihop i stort sett hela vägen till Island, där de också fick agera följebåt när det svenska filmteamet kom på besök igen. Den enmastade norska båten som bara skymtar förbi som hastigast här och var i programmet spelade alltså en avgörande roll under inspelningen av avsnitt fem.

Under sommaren hann vi även ta en hel del stillbilder på S/Y Skruff. Det är några av dessa bilder som du kan se i bildspelet ovan. Bilderna på de sanna hjältarna i avsnitt fem.

Bloggen i ny kostym

Så här såg bloggen ut tidigare.

Så här såg bloggen ut tidigare.

Jo då, du har kommit rätt. Det här är fortfarande www.symary.com, bloggen om familjen Hammarberg som har seglat jorden runt i fyra år. Den har bara bytt utseende, bloggen alltså. Jag tyckte den förra började kännas lite tråkig efter mer än fem år i samma kläder. Hade egentligen tänkt sluta blogga, men så har det ju inte riktigt blivit. Så det fick bli en liten uppfräschning istället. Inga stora skillnader, bara lite större och luftigare. Annars ska det mesta vara precis som innan.

Det som inte hanns med

Detta bildspel kräver JavaScript.

 VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Ibland tycker vi det är rätt jobbigt att titta på Familjer på äventyr. Vi har upplevt så mycket, och det är så lite som ryms i själva programmet. I det fjärde avsnittet förflyttade vi oss hela vägen från Newport till Labrador på mindre än fem minuter. En glimt av en säl, och ett midsommardopp i Lake Bras d’Or. Det är allt som visas. Medan vi i själva verket tillbringade sex veckor i området.

Vi trivdes så bra längs kusten i Maine, Nova Scotia, Newfoundland och Labrador att vi på allvar har övervägt att flytta dit. Här nedan listar vi blogginläggen från sträckan, om någon vill veta mer. Fler bilder från området finns i vårt bildgalleri på Flickr.

Nästa avsnitt utspelar sig på Grönland, ett av våra absoluta favoritresmål. Då utlovas massor av isberg, och ännu fler mygg. Ha det så gott till dess.

Med smak av sol och värme

Otto sköljer den färska frukten på bryggan i Malaysia för att bli av med alla insekter. De ljusrosa runda är färska passionsfrukter.

Otto sköljer frukten på bryggan efter ett besök på marknaden i Malaysia. De ljusrosa är färska passionsfrukter.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”När jag handlade frukt idag såg jag dessa och tänkte på er. En sådan kylig och blåsig dag är det kanske skönt att minnas varmare dagar. Från Anja” Så stod det på en liten lapp som låg intill tre gyllene ljuvligt doftande passionsfrukter i vår sittbrunn när vi kom hem igår kväll.

Anja är vår granne. Hon hade hittat frukterna på Möllevångstorget och tänkt på oss. En så underbar överraskning. Vi har inte sett dem i Sverige förut, bara de skrumpna brunsvarta som finns på Ica. Ute i världen är den färska passionsfrukten allt från gul till djupt violett. Lovis sken upp som en sol när hon fick syn på dem. Hennes absoluta favoritfrukt. Smaken är himmelsk. Smaken av sol och värme.

Passionsfrukt, eller maracuja som den också kallas, växer bara i tropikerna. De första hittade vi på Kap Verde för drygt fyra år sedan. Det var fortfarande tidigt på säsongen, och vi blev så förtjusta att vi köpte alla vi kunde få tag på. Doften spred sig som ett moln runt båten när vi styrde ut över Atlanten. Jag trodde då att vi hittat den perfekta frukten för långa överfarter, att frukterna i vårt nät skulle bli som de i affären i Sverige när de torkade. Men det hände aldrig, de blev dåliga på bara några dagar och vi fick äta dem i raketfart.

Sedan dess har jag alltid undrat vad passionsfrukterna här hemma behandlas med för att hålla så länge, men jag antar att jag inte vill veta. Nu vet jag i alla fall var man kan få tag på färska. På Möllevångstorget så klart, landets bästa torgmarknad. Det är bra, för Lovis önskar sig fler till sin födelsedag om några veckor. Vi får hoppas de går att få tag på då.

Att få strosa runt på lokala marknaden än en av de saker vi saknar mest från vår resa. De nya dofterna, smakerna, folklivet. Det finns inget bättre sätt att upptäcka en ny plats efter många veckor till havs. Vi fick snart för vana att smaka all lokal frukt. Många sorter var helt nya för oss, en del hade vi bara sett i konserverat eller torkat tillstånd förut. Alla var inte lika goda. Men det var alltid lika roligt att prova.

Mest spännande var fruktutbudet i Sydostasien. Jag gästbloggade för försäkringsbolaget ERV på den tiden, och skrev ett inlägg om jackfruit, langsat, mangostan, rambutan och roseapple –  fem nya favoritfrukter vi tidigare aldrig hört talas om. Hur många av dem känner du till?

 ERV-bloggen: Fem frukter vi inte visste fanns

Veckans cliffhanger

Egentid i New York

Egentid i New York

Första gången filmteamet besökte oss fick jag frågan vad jag saknade mest med Sverige. Utöver familj, vänner, katten och mataffären råkade jag nämna att jag längtade efter min frisör. Det skulle jag aldrig ha gjort. För nu går mitt hår som en röd tråd genom hela tv-serien.

I förra avsnittet fick en sisådär 800 000 tv-tittare följa med mig till frisören i New York. Det kändes lite konstigt. Jag är egentligen inte särskilt fåfäng, och brukar inte ägna mitt hår någon större uppmärksamhet – utöver en klippning då och då. Men visst, det är sant. Jag erkänner. Jag har haft en enorm ångest inför varje frisörbesök under den här resan.

Det mest intressanta i sammanhanget är ändå hur mycket något så banalt som mitt hår faktiskt engagerar. I besöksstatistiken på bloggen kan man se att de inlägg jag tidigare skrivit på temat har seglat raka vägen in på topp tio – i konkurrens med mer än 500 andra inlägg.

Mitt hår har alltså lockat fler läsare än när vi ankom självaste Kurrekurreduttön. Fler än när vi blev rammade av ett mindre kryssningsfartyg, och fler än de inlägg där vi berättar om de enorma sopbälten som flyter runt på haven. Ja, till och med fler än när Ludvig såg ett UFO.

Vad intresset beror på kan jag ju bara spekulera kring. Men programmets producent gjorde nog rätt när hon valde att låta mitt hår få ta plats i tv-rutan under bästa sändningstid. Detta blev om inte annat bekräftat efter förra avsnittet när flera tittare hörde av sig för att fråga hur det gick hos frisören.

I nästa avsnitt får ni svaret. Tisdag klockan åtta alltså, i SVT1. Ett klassiskt tv-trick. Cliffhanger kallas det.

Se tidigare avsnitt av tv-serien Familjer på äventyr

Ge dig till känna!

Det här är vi. Men vem är du?

Det här är vi, och det är oftast mamma Linda som skriver. Men vem är du som läser?

De första avsnitten av tv-serien Familjer på äventyr har haft nästan 850 000 tittare vardera. Det är tydligen många för att vara tisdagskvällar. En del av dessa tittare verkar också hitta hit till vår blogg.  Vi snittar drygt 50 000 visningar i veckan nu, jämfört med tidigare 10 000.  Det är kul. Ni är hjärtligt välkomna. Det intressanta är att vi inte får fler kommentarer, mejl eller delningar än tidigare. Snarare tvärtom.

Vi är så klart nyfikna på vilka ni är som smyger omkring här på bloggen. Det bästa sättet att stilla sin nyfikenhet brukar vara att fråga, så det gör vi nu. Vem är du? Välj så många alternativ du vill i listan nedan, och skriv gärna en kommentar om vem du är och hur du hamnade här. Tusen tack.

Mellan Barbuda och New York

Klicka på bilden för att se avsnitt 2:6 i tv-serien Familjer på äventyr.

Klicka på bilden för att se avsnitt 2:6 i tv-serien Familjer på äventyr.

I det andra avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr lämnar vi Barbuda bakom oss, för att fortsätta vår resa hem mot Sverige. I cliffhangern inför nästa avsnitt ser man hur vi angör New York. Men vad hände egentligen där emellan? Ja, ni som följt oss på bloggen vet att vi upplevde en hel del på vägen.

Här kommer en lista på alla blogginlägg mellan Barbuda och New York, för nytillkomna läsare som vill läsa ikapp inför nästa avsnitt. I vårt bildgalleri på Flickr kan ni också titta på några av de bilder vi tog under samma sträcka.

Filmteamet simmade till jobbet


Hela första och stora delar av det andra avsnittet av vår medverkan i tv-serien Familjer på äventyr spelades in i Karibien, på en sömnig liten ö som heter Barbuda. Filmteamet hyrde ett rum i den enda byn, och vi låg för ankar utanför den milslånga stranden som går längs med hela öns västkust.

På Barbuda rullar en konstant dyning in från Karibiska sjön. Båten hissades upp och ner på ankringen, och de brytande sjöarna gjorde varje landstigning till ett äventyr i sig. Ibland var det närmast omöjligt att dra upp eller sjösätta jollen utan att den vattenfylldes helt, eller åtminstone delvis.

Säkraste sättet att ta sig iland var att packa sina grejer i en vattentät säck, ankra jollen några meter ut och vada eller simma sista biten. För att sedan göra tvärtom när det var dags att åka ut till båten igen. Detta går väl an när det är bara vi. Men det hela blev lite mer komplicerat med ett filmteam i hasorna.

För så var det ju förstås. Att varje gång vi skulle iland eller ut till båten skulle också filmteamet med. De var ju där för att följa vår vardag. Själva teamet bestod av tre personer. Visserligen osedvanligt trevliga sådana, men väl tre vuxna människor. Och med sig hade de en herrans massa utrustning. Ömtålig teknik, som tål varken saltvatten eller sand.

Vår jolle kan inte bära fler än tre personer åt gången. Vi var sju. Och motorn visade sig tyvärr från sin sämsta sida just den här veckan.  Så varje gång vi skulle någonstans fick Ludvig ro fram och tillbaka flera gånger. Det kunde bli ganska många vändor på en dag. En sisådär 15-20 stycken. Ibland hände det att vi prioriterade prylarna, och lät filmteamet simma till jobbet istället. Det hade de aldrig gjort förut.

Detta är sånt som inte syns i programmet, men som kan vara kul att tänka på när ni tittar på nästa avsnitt. Nu på tisdag klockan 20 alltså, på SVT1.

Klicka här för att se första avsnittet på SVT Play

TV: Så känns det att komma hem

Klicka på bilden för att se inslaget.

Klicka på bilden för att se inslaget.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Vi har främst levat på sparade pengar under de fyra åren vi har seglat runt jorden. Vi har levt billigt, nästan alltid legat för ankar och lagat all mat ombord. Men jag har också drygat ut skeppskassan genom att skriva artiklar, som jag sålt till olika tidningar. En av tidningarna heter Praktiskt Båtägande, de gör mycket webb-tv också. Så någon månad efter hemkomsten skickade de hit en reporter med en filmkamera – för att summera och runda av det hela. Vi pratade mycket om hur det känns att komma hem efter att ha gjort en så lång resa.

Nu är materialet klippt och klart – och resultatet finns publicerats på Livetombord.se. En trevlig liten filmsnutt, knappt sex minuter lång. Kolla gärna.

Visst ska vi skydda de våra …

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?