Skrivet av: S/Y Mary | 12 augusti, 2014

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 augusti, 2014

Det exotiska landet i norr

Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 augusti, 2014

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Skrivet av: S/Y Mary | 1 augusti, 2014

Den stora dagen

På väg hem!

På väg hem!

GRÖNLAND – ISLAND. Det har idag gått fyra år sedan vi avseglade från Sverige. Vi har sedan dess seglat nästan 50 000 sjömil, passerat ekvatorn sex gånger och besökt ett femtiotal länder och öriken på vår resa runt jorden. Men nu är pengarna slut, och barnen ska börja skolan. Mary af Rövarhamn är på väg hem.

Vi räknar med att angöra Malmö sista helgen i augusti. Kom gärna förbi och säg hej. Men se datumet som preliminärt; vi hör av oss om vi får anledning att planera om.

VAR: Småbåtshamnen i Västra Hamnen (Turbinhamnen)
NÄR: Lördagen den 30 augusti klockan 15.00

Skrivet av: S/Y Mary | 29 juli, 2014

Allt eller inget

Mary och Skruff inför avsegling mot Island.

Mary och Skruff inför avsegling mot Island.

GRÖNLAND – ISLAND. Avseglingen kommer lite hastig och lustigt. Våra norska vänner och jag har varit uppe på väderstationen i Prins Christians Sund. Och när vi kommer tillbaka står Ludvig på däck och ser stressad ut. Vinden har vänt och massor av is har flutit in i den lilla hamnen. Nu är ett isberg på väg att gå på grund i hamninloppet, och tidvattnet på väg ner. Vi riskerar bli instängda. Snabbt som attan lossar vi alla förtöjningar och styr ut ur hamnen. Skrovsidan glider utmed isberget när vi passerar; det var i sista sekunden.

Dagen är kommen, då vi bestämt oss för att lämna det isiga Grönland för ett grönare Island. Men efter två veckor på skyddade vatten kommer havet som en chock. Dyningen möter tidvattnet från fjorden, och vågorna är hemska. Böckerna trillar ur den slarvigt stuvade bokhyllan, och tallrikarna flyger i en båge ur diskstället och landar på golvet. Vinden är först välkommen, den håller båten stabil i den stökiga sjön. Men när vi kommer längre ut accelererar vinden och träffar oss med full kulingstyrka. Då är tacksamheten långt borta.

Inte blir det bättre av att en plötslig vindby fyller storseglet från fel håll. Bombromsen gör sitt jobb, men linorna som håller kapellet slits av. Det blir kaos på däck. Linor, kapell och segel överallt. Det fladdrar och slår, och skymmer sikten framåt. Den sikt jag så väl behöver, för att styra mellan isbergen. Growlers, de som flyter precis vid vattenytan, är svårast att se. De försvinner bakom varje våg, och jag har svårt att skilja dem från det vita vågskummet. Det känns som en evighet innan Ludvig lyckas samla ihop och beslå det stora seglet.

Snart dör vinden ut, och båten kastas än hit än dit i den upprörda sjön. Vi går för motor hela kvällen och natten. Sedan börjar det blåsa från nord istället. Alldeles för hårt som vanligt. Jag tror inte det har blåst lagom mycket längre än en halvtimma sedan vi lämnade Newfoundland. Det verkar vara allt eller inget som gäller i dessa trakter. Enligt prognosen väntas mera bleke imorgon, och på torsdag starka nordliga vindar igen. Sedan lätt eller ingen vind ytterligare en dag eller två, innan veckan avrundas med en kuling från ost. Men då borde vi ligga tryggt i hamn, hoppas det.

För er som följer oss på SPOTen kan jag berätta att vi börjar få slut på batterier. Den kräver speciella Lithium-batterier, som inte fanns att köpa på Grönland. Så nu är det ransonering som gäller, bli inte oroliga om det är långt mellan sändningarna. Däremot verkar vi fått ordning på satellittelefonen igen, så fortsätt gärna skicka meddelanden och mejl. Det värmer i kylan. Och till er som läser bloggen för att ni vill veta hur det går för guttarna på S/Y Skruff kan vi berätta att de ligger två sjömil norr om oss och verkar vara vid god vigör. Det går bra att skicka hälsningar till dem också, så framför vi dem på radion.

Skrivet av: S/Y Mary | 28 juli, 2014

Finns det hjärterum …

Sju båtar på sex meter kaj

Sju båtar på sex meter kaj

APPILATTOQ, GRÖNLAND. I väntan på ett lämpligt väderfönster för att fortsätta mot Island har vi de senaste dagarna utforskat fjordsystemet kring Prins Christians Sund. Häromdagen tog vi båten upp i en fjord som slutade vid en 20 meter hög isvägg. Och i förgår ankrade vi i en dal där det fanns gott om både öring och svamp. Så det har inte gått någon nöd på oss. Men vädret har varit lite instabilt.

Ibland accelererar vindarna här inne bland fjordarna, på ett sätt som är mycket svårt att förutspå. Igår var det dags igen, så vi och vännerna på norska Skruff satte åter kurs mot den lilla byn Appilattoq som erbjuder den enda riktigt skyddade hamnen i området. Den ligger i en naturlig skreva i berget. Inloppet till hamnen är mindre än 20 meter brett, själva bassängen inte mer än det dubbla på dess bredaste punkt. Och kajen, ja den är bara sex meter lång. Men det räcker. Skruff kan förtöja utanpå oss.

Det blåste full kuling när vi styrde in i hamnen. Jag fick koncentrera mig å det yttersta för att hålla båten borta från klippväggarna. Väl inne upptäckte vi att det redan låg två lokala motorbåtar på kajen. Skit också, det hade vi inte räknat med. Var skulle vi ta vägen nu? Mary är för tung för att ens tillfälligt lägga till på den yttersta båten. Så vi fick vända om och styra ut igen, för att vinna betänketid. För in igen, det måste vi. Det fanns ingen annanstans att ta vägen.

Vi bestämde att Skruff fick gå in först, deras båt väger bara hälften av vad vår gör. Och när de väl fått iland en förtamp som håller upp båten mot vinden, kunde vi lägga till utanpå dem enligt samma princip. För att inte belasta småbåtarna drog vi linor kors och tvärs i hamnen, och till sist var vi ganska belåtna med vår förtöjning. En timme senare kom en segelbåt till. En amerikansk sådan, som seglat direkt från Island. Så klart vi måste göra plats till dem också. Så det gjorde vi.

Amerikanarna fick lägga sig utanpå oss – som femte båten i bredd. Men nu var det då verkligen fullt, amerikanarna hade mer eller mindre parkerat ovanpå den bojade lina som separerar den yttre hamnen från den inre småbåtshamnen. Då kom en båt till. En fransos, med en stor femtiofotare. Det gick inte, sa amerikanerna och föreslog att fransmännen skulle vända ut igen. Men det löser vi, tyckte vi skandinaver som är vana vid små hamnar. Frågan var bara hur.

Ludvig började leta efter möjliga förtöjningar i bergsskrevorna, och snart hade vi en plan. Men fransmän är svåra att kommunicera med, så Marius på Skruff gjorde en ritning som vi levererade ut med en jolle. Fransmannen fick lägga till bakom den första raden av båtar. Men en lina från aktern till både Mary och kajen. Och ett ankare i fören och en lina tvärs över hela hamnbassängen.  När vi stod där och beundrade vår spindelväv av tampar berättade fransmannen att ytterligare en båt var på väg. En norrman till. Inga problem, tyckte vi. Nu hade vi ångan uppe.

Snart var även den andra norrmannen tryggt förtöjd, och det låg nu sju båtar i den lilla hamnen. Det var fler än vi sett sammanlagt under hela vår tid här på Grönland. Och skulle det komma en till, ja då kunde vi nog kunna göra plats till även den. Men den kom aldrig. Istället samlades vi ombord på Skruff, drack whisky och åt ugnsbakad röding med kokt potatis och svampsås. Allt medan kulingen härjade, och regnet öste ner utanför. Det blev en oväntat trevlig lördagskväll.

Det är i skrivande stund söndag morgon, vinden har lagt sig och vi börjar bli redo att fortsätta vår färd österut genom Prins Christians Sund, mot Grönlands ostkust. Nu är bara frågan hur sjutton vi ska komma ut ur hamnen. Vi är helt instängda.

Skrivet av: S/Y Mary | 24 juli, 2014

Isbjörnsvarning

Inte var dag man ser en sån här på klädstrecket ...

Inte var dag man ser en sån här på klädstrecket …

APPILATTOQ, GRÖNLAND. För två veckor sedan simmade en isbjörn in här i
hamnen, och gick iland. Den sköts, då den utgjorde ett hot mot byborna. Skinnet hänger nu på tork på en gungställning mitt i byn. Sedan dess har man sett ytterligare sju isbjörnar i trakten. De kommer hit på isbergen, som flyter ner längs Grönlands ostkust. Och i år har det varit ovanligt många isberg, och därmed fler björnar än vanligt.

Isbjörnarna ska enligt lokalbefolkningen inte utgöra något hot så länge de simmar, de kan inte ta sig upp på båten. Häromdagen var det en liten sjuåring som hade böjt sig ner från en båt och faktiskt klappat en isbjörn i vattnet. Det låter fantastiskt, men jag skulle nog inte uppmuntra mina barn att prova om de fick chansen.

På land är isbjörnarna däremot farliga. Mycket farliga. Och skulle man mot förmodan möta en så gäller det att söka skydd så snabbt benen bär. Vi har blivit tipsade om att slänga av oss ett klädesplagg eller en sko i flykten för att vinna tid. Björnen brukar stanna upp för att sniffa på det man kastat.

Otto som är ganska fäst vid sina ägodelar gillar inte tanken på att offra något till björnen, och undrar om han inte kan få bära med sig en trasig eller urvuxen tröja i syftet. Jag antar att det skulle fungera om han bar den nära kroppen. Men att han som uppäten inte skulle ha någon större glädje av sina favoritplagg verkar svårt att ta in.

Ja, vi hoppas förståss att Otto slipper ställas inför detta dilemma. Men en isbjörnshona som kom simmandes med två ungar på ryggen, det hade vi bra gärna sett.

Skrivet av: S/Y Mary | 21 juli, 2014

Isbergens urmoder

Mot inlandsisen!

Mot inlandsisen!

TASERMUIT, GRÖNLAND. Havet förmår bara värma en smal liten kustremsa, där människor och växter kan leva och bo. Resten av Grönland ligger under is. Den väldiga inlandsisen täcker 80 procent av ön, och är ursprunget till nästan alla isberg i den här delen av Arktis. Den vill vi gärna se. Så vi sätter kurs mot den 40 sjömil djupa Tasermuit-fjorden, som ska föra oss ända fram till isen. Folk berättar att förr nådde glaciären hela vägen ner till vattnet. Men idag slutar den en bit upp. Den drar sig tillbaka femton meter per år.

National Geografic har listat Tasermuit-fjorden som en av världens tio vackraste platser, så själva resan är en upplevelse i sig. Vädret är klart, och vi ser isen växa sig allt större ju närmare vi kommer. Väl framme finns ingenstans att ankra. Men vi lyckas landsätta en expedition bestående av Lovis, Otto och mig själv för att vandra upp till glaciärkanten. Det passar ganska bra, Ludvigs har haft problem med ryggen senaste veckan och bör ändå inte ge sig ut på några längre turer.

Glaciären har fångat upp mängder av grus på sin väg ner från berget. Det gör det svårt att gå, fötterna glider iväg under oss, vi vurpar gång på gång. Gruset färgar också själva glaciärkanten svart och ful. Men undersidan är fin. Alldeles blå och blank med små grottor och hålrum där det droppar och porlar. Tillsammans mynnar alla små bäckar samman till en väldig fors. Fjorden har färgats tropiskt turkos av allt smältvatten. Isen är porös så här i ytterkanten. Då och då rasar det ner små isklumpar. Barnen slår sönder dem med stenar, och fyller fickorna. De vill visa pappa som inte kunde följa med.

Tillbaka ombord lägger barnen isbitarna i en skål med saltvatten, och leker att de är isberg. De kan genast konstatera, att det stämmer som man säger. Ungefär en sjundedel av isberget syns ovan ytan. Leken övergår snart till någon slags mamma-pappa-barn-lek. De två stora isbitarna är mamma Isberg, och pappa Isberg. De små är barn. Jag tycker lite synd om föräldrarna, som får se sina barn smälta bort och dö. Men se det är inga problem, menar Otto. ”När mamma Isberg kalvar, då blir det fler barn.”

Skrivet av: S/Y Mary | 18 juli, 2014

En ren fröjd

Grönlandsdusch

Grönlandsdusch

UNARTOQ, GRÖNLAND. Vi gräver små hålor i den varma sanden, och sänker ner våra kroppar så bara näsan sticker upp. Vattnet som bubblar upp ur jordens inre är härligt varmt, och runt omkring oss blommar smörblommor. Jag har aldrig sett så många blommor som här på Grönland. Trots att det bara är några grader varmt.

Bakom oss tornar flera tusen meter snöklädda bergstoppar upp sig, och där nere i fjorden flyter isbergen sakta förbi. En del är höga som trevåningshus, andra stora som fotbollsplaner. De flesta formade som fantastiska skulpturer med djupa grottor och valv. Det smäller som kanonskott, och mullrar som åskan när de kollapsar och rasar ner i havet. Då ska man inte vara i vägen.

Vi befinner oss i en varm källa på ön Unartoq på södra Grönland. Mary af Rövarhamn ligger tryggt förtöjd en bit bort – på grunt vatten dit isbergen inte når. Det finns ingen plats på jorden där jag hellre skulle vara än just precis här. Det är så vackert, och härligt varmt. I kontrast till luften runt omkring. Jag tror inte temperaturen har stigit över fem grader de senaste dagarna.

Hade det inte varit för att vi skulle äta middag tillsammans med våra kanadensiska grannar tror jag aldrig vi kommit upp ur källan. Men nu har vi något så ovanligt som en tid att passa. Kanadensarna har plockat svamp och gjort stuvning. Vi ska ta med oss nyplockade musslor, och vitt vin. Men först måste vi tvätta, både oss själva och våra kläder. Det gäller att passa på; det är inte ofta vi har tillgång till varmvatten.

Vi har tagit med oss en balja med smutsiga underställ och raggsockor. Vi tenderar att använda samma plagg hela tiden, de varmaste vi har. Så behovet är stort. Källan mynnar ut i en varm bäck som rinner ner mot havet, det är perfekt. Själva tvättandet är en ren fröjd tack vare det varma vattnet. Hur sjutton vi ska få tvätten att torka, det blir ett senare problem.

Skrivet av: S/Y Mary | 16 juli, 2014

Liftarna

Liftarna

Liftarna

SAARLOQ, GRÖNLAND. Det var inte bara vi som hade råkat tajma världsmästerskapen i Grönlandspaddling som äger rum i Qaqortoq varje år, utan även svenskarna Karin och Martin som är här på paddelsemester, och häromdagen stod de där på kajen och sa hej. När vi hade pratat ett tag visade det sig att Martin och jag haft kontakt tidigare, via email i samband med att han och hans barn skulle mönstra på den svenska båten Journeyman över Atlanten. Och nu träffas vi här på Grönland.

Martin och Karin bjöd in oss till att grilla på vandrarhemmet med några av de internationella deltagarna i paddelmästerskapen. En kväll som slutade med att två kanadensiska guldmedaljörer satt och drack karibisk rom ombord på Mary af Rövarhamn halva natten. Och när vi frågade om Karin och Martin ville åka med en bit tackade de ja. Så kom det sig att vi fick två liftare ombord, med tillhörande kajaker på däck.

Idag var det dags för Karin och Martin att mönstra av igen, så de hinner paddla tillbaka västerut innan flyget går. Medan vi fortsätter vår färd österut tillsammans med de goa guttarna på norska Skruff. Vi trivs bra tillsammans, och det känns tryggt att ha lite sällskap. Man är rätt liten och utsatt här. Sjökorten är bristfälliga, vattnet kallt och isbergen många. Vissa stora som fotbollsplaner, andra höga som katedraler.

Isbergen är förrädiskt vackra. De kan snurra runt eller kalva, och täppa till farleder eller ankarvikar närsomhelst. Ändå är vi otroligt mycket mer skyddade än Karin och Martin i sina kajaker. Jag skulle inte vilja byta, det är skönt att kunna krypa in i en uppvärmd kajuta på kvällarna, istället för ett kallt tält. Men det var trevligt att ha Karin och Martin ombord i några dagar; man kanske borde ta upp liftare lite oftare.

Kolla in Karins bilder från Grönlandspaddlingen

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 892 andra följare

%d bloggers like this: