Skrivet av: S/Y Mary | 6 juli, 2014

I väntan på Arthur

Lovis fångar is till drinken

Lovis fångar is till drinken

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Nu har vi hittat en säker hamn att gömma oss i tills orkanen Arthur har passerat, Mary’s Harbour heter den, passande nog. Fast nu är den där Arthur inte alls någon orkan längre, utan bara resterna av en sådan. Och det värsta ovädret verkar lägga sig söder om oss. Skönt, det har ändrat bana flera gånger under den gångna veckan och det har onekligen varit lite nervöst.

Än ska vi inte ropa hej, men nu ligger vi i alla fall tryggt förtöjda här på de stora räktrålarnas kaj och har det så bra man nu kan ha det en regnig dag på Labradorhalvön. Ute är bara åtta grader, och fem grader i vattnet. Men värmaren funkar fint; vi har över 20 grader i båten och ska just starta The Perfect Storm för att komma i rätt stämning. Barnen är bänkade, popcornen poppade och saften serverad med nyhuggen is från isbergen direkt utanför hamnen.

Ja, så har vi det. Vad gör du själv en dag som denna? För dig som vill ha tips så har vi tillsammans med några andra resebloggare bidragit till en lista över Sveriges Guldkorn. Inga isberg, men mycket annat fint. Och regnar det hos dig också, ja då kan du alltid stanna hemma i stugvärmen och titta på våra nyuppladdade bilder från Newfoundland.

Skrivet av: S/Y Mary | 2 juli, 2014

Vårt första isberg

Nu börjar det ...

Nu börjar det …

FLOWER’S COVE, NEWFOUNDLAND. ”Mamma, mamma. Vakna. Vi ser ett isberg. Mamma vakna!” Det var Otto som levererade den stora nyheten. Jag hade slumrat till på soffan. Jag reste mig upp, och gick ut. Och minsann. Långt där framme syntes något stort och vitt. Det såg onekligen ut som ett isberg. Vårt första.

Vi närmade oss Strait of Belle Isle, sundet mellan Newfoundland och Labrador. Det ska finnas 69 isberg i sundet just nu, enligt kanadensiska vädertjänstens senaste rapport. Och det är bara början, väl på andra sidan väntar betydligt fler. De förs söderut med den kalla Labradorströmmen.

Det flöt små isklumpar i vattenytan här och var. Bara några meter stora. Det hade troligen lossnat från det stora isberget. Ja, för det var onekligen rätt stort. Åtminstone med våra mått mätt. Kanske 70-80 meter långt. Ändå syntes det inte på radarn förrän vi kommer riktigt nära, och då bara ibland. Det gav sämre eko än väntat.

Det såg ut som vårt isberg hade gått på grund. Det låg alldeles stilla; vågorna bröt mot det som det vore en ö. Det sägs att det bara är en sjundedel som brukar sticka upp ovanför vattenytan. Den synliga delen var kanske 7-8 meter hög i det här fallet. Och det var 50 meter djupt.

Färgen var precis så där vackert isblå som jag har sett på bild. Det var en imponerande syn, men också skrämmande. Än så länge kan vi undvika att segla på nätterna, det finns gott om hamnar längs kusten. Men förr eller senare måste vi ut på havet. Där finns ingenstans att söka skydd när mörkret faller, eller dimman drar in.

Jag är glad att vi har en stålbåt.

Skrivet av: S/Y Mary | 29 juni, 2014

Den första snön

snögubbe

En efterlängtad snögubbe

GROS MORNE, NEWFOUNDLAND. Till skillnad från Otto så minns Lovis fortfarande sista vintern i Sverige. Men bara som något positivt, allt det kalla och blöta har hon helt förträngt. En bild hon också förmedlat till Otto, och båda har länge drömt om den dagen då de åter ska få se snö igen. Vi såg faktiskt snö redan på Nya Zeeland, på toppen av Mount Cook. Men inte tillräckligt nära. Lovis och Otto ville känna och smaka, leka i snön.

Vi har sagt till barnen att de nog får hålla sig till vintern, i Sverige. Och de hade någonstans accepterat detta faktum. Ända tills för en vecka sedan, när de upptäckte en kvarbliven snöfläck högt uppe på ett berg på Cape Breton Island. Ett nytt hopp tändes, något som förstärkts varje dag här i Newfoundland; här ligger det snö lite här och var på bergen. De har blivit mer ivriga för var dag som gått. Och frustrerade.

Lovis och Otto har inte kunnat förstå varför vi inte bara klättrar upp och gör en snögubbe på en gång. Problemet är naturligtvis att den där snön är lite svårtillgänglig. Men här på  finns en världsarvslistad nationalpark med massor av vandringsleder. En av dem leder upp till toppen av det väldiga Gros Morne Mountain, Newfoundlands näst högsta berg. Där borde vi väl ändå hitta lite snö ändå, någonstans.

Tidigt igår morse bar det av. Vandringsleden är 16 kilometer lång, sex upp och tio ner. Så vi räknade med en lång dag. Vår kondition är inte vad den borde vara, men barnen var på topp. Supermotiverade. Vi var uppe på mindre än fyra timmar. Med Lovis i täten. Utsikten var fantastisk, men någon snö såg vi inte. Bara en väldigt massa sten, och en älg, vilket i sig var rätt spännande.

Jag måste erkänna att det var frustrerande att se all den där snö på de närliggande bergen. Överallt var små bäckar, forsar och fall med smältvatten. Men inte på vårt berg, det var alldeles torrt. Men än var inte hoppet ute. Kanske skulle vi hitta lite snö på baksidan av berget. Och det gjorde vi faktiskt, alldeles för långt bort på en svårtillgänglig brant. Det var inte utan att vi kände oss rätt besvikna när vi inledde den långa vandringen ner.

Men så låg den plötsligt där, några hundra meter ner – en stor snöfläck bara ett femtiotal meter bort från leden. Mitt i solen. Helt otrampad, och oförstörd. Jag antar att kanadensarna inte blir lika uppspelta över lite snö som Lovis och Otto. För oj vilken fart de fick. Och Ludvig och jag gjorde dem snart sällskap. Vi hade snöbollskrig och mulade varandra. Och barnen halkade omkring och åkte kana. Det var länge sedan jag sett sådan lycka. Som kor på vårbete, och bambi på hal is. Samtidigt.

Och så byggde vi den där efterlängtade snögubben. Nåja, det var ju ingen nyfallen kramsnö direkt. Och vi hade inga vantar. Men en liten gubbe fick vi ändå till. Och prydde den med en morot från matsäcken. Barnen hade så roligt, att de helst hade stannat resten av dagen. Vi fick locka med snökyld snickers; för än hade vi lång väg att gå. En stund senare såg vi en kråka med en morot i näbben. Vår snögubbe hade redan blivit näslös.

10 timmar senare var vi tillbaka på parkeringen. Trötta, men mycket nöjda.

Skrivet av: S/Y Mary | 25 juni, 2014

Maken till blåshål

Kanske borde förankra huset bättre nästa gång ...

Kanske borde förankra huset bättre nästa gång …

BAY OF ISLANDS, NEWFOUNDLAND. Vi fick en fantastisk segling upp längs Newfoundlands västkust igår. Med stark vind i ryggen, strålande solsken och en sagolik utsikt. Vi nästan flög fram, sida vid sida med trutarna. Längs höga vackra berg, och där snön låg kvar bildade smältvattnet små vattenfall som forsade ner längs de branta klippväggarna. Ja, vi njöt av i fulla drag, på ett sätt som vi inte njutit av att segla på mycket länge.

Men underbart är kort. Vinden skulle öka ytterligare under kvällen och natten. Och solskenet ersättas av regn. Så vi bestämde oss för att söka skydd i Bay of Islands. Vi behövde runda en många hundra meter hög bergsudde för att komma in i viken. Och i samma stund som vi gjorde det, la sig sjön. Havet blev helt platt, och vinden dog ut. För att sedan, PANG, slå till med full kraft igen. Båten la sig ner, och vattnet forsade in över däck. Vi hade träffats av en kastvind.

Vi borde anat detta. För så är det ofta, i lä av höga berg. Att vinden accelererar, går från stilla till stormstyrka på ingen tid alls, fullkomligt rusar ner för bergen. Utanför Fjordland i Nya Zeeland förvandlades vårt försegel till trasor under liknande omständigheter. Den här gången hade vi tur. Vindbyn höll inte i sig särskilt länge, båten reste sig upp innan något han gå sönder eller sköljas över bord. Men vi såg till att få ner alla segel fort som attan. Nästa vindby kunde vara över oss när som helst.

Vi fortsatte in i viken för motor, Passerade berget som på kartan fått namnet ”Blow me down”, och vidare in mot Woods Island Harbour, som ligger på en liten ö mitt i viken – på behörigt avstånd från de brantaste bergen. Det blåste visserligen mycket där också. Men vinden var stabil, det var lättare att förhålla sig till. Men det kan blåsa betydligt mer än så, det var tydligt. För på land låg ett hus upp och ner, på taket. Det hade blåst omkull. Lyckligtvis var ingen hemma.

Idag la sig vinden och vi bestämde oss för att ta oss de fem sjömilen till Lark Harbour. Förhoppningsvis lättar även dimman imorgon, för hamnen har rykte om sig att vara mycket vacker. Den lär också vara en av de absolut blåsigaste. Inte bara i Newfoundland, utan hela Nordamerika. Även här är det kastvindarna som är problemet, men det sägs att de blir som värst i sydvästlig vind – som igår. Det kommande dygnet är det nordliga vindar som gäller. Det viner redan i riggen, och båten vrider sig oroligt. Men det borde vara ok. Hoppas det.

Skrivet av: S/Y Mary | 22 juni, 2014

Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötslig Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framm. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.

Skrivet av: S/Y Mary | 21 juni, 2014

Tre timmar sommar

En ovanlig syn nuförtiden

En ovanlig syn

BRAS D’OR LAKE, CAPE BRETON ISLAND. Den kalla vinden dog ut och molnen skingrades i samma stund som vi kastade vårt ankare. Plötsligt satt vi där i strålande solsken, och svettades i våra mössor och fleecejackor. Temperaturen steg från sedvanliga 12 till 25 på bara några minuter – i skuggan. Ja, det var så varmt att Lovis föreslog ett dopp efter sillen. En tanke som varit fullkomligt otänkbar i flera månader. När jag tänker efter så har vi faktiskt inte badat sedan vi lämnade Bahamas i april. Inte från båten i alla fall.

Det var otroligt kallt i vattnet, det kallaste jag upplevt sedan doppet vid Svartisen för sex år sedan. Ludvig fick så bråttom ombord igen att badbyxorna fortfarande var delvis torra när han kom upp på däck – hur nu det nu är möjligt. Men badade, det gjorde vi – alla fyra. Och firade med jordgubbar. Nyplockade, från Nova Scotia. Hur de lyckats få dem att mogna i kylan, det är för mig obegripligt. Antagligen växthus. Oavsett, mycket goda.

Allt var som i en dröm. Den perfekta midsommaren, till och med blommorna i kransen var rätt. Men lagom till ”små grodorna” såg jag hur mörka moln närmade sig från söder. Temperaturen sjönk lika snabbt som den steg några timmar tidigare, och snart kände jag de första regndropparna. Hög tid att uppsöka en säkrare natthamn.

Vi hann precis få upp ankaret innan kulingen var över oss. Men vi hade i alla fall fått tre timmar underbar sommarvärme, det var vi mycket glada för. Kanske de enda vi får uppleva i år. Det blir snabbt kallare nu. Åtta grader på norra Newfoundland, fyra grader på Grönland. Vad har vi gett oss i på?

Tidigare midsomrar med Mary af Rövarhamn:

  • Mauritius 2013: Det blåste så mycket på ankringen att vi inte kunde lämna båten. Barnen fick göra kransar av papper i stället, men sillen från Ikea i Singapore slank ner utan problem.
  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.
  • Rövarhamn 2010: Sista midsommaren i Sverige firades med familj och vänner på Rövarhamn i norra Stockholms skärgård. Strålande solsken och roddtur på fjärden.
Skrivet av: S/Y Mary | 18 juni, 2014

Här vill vi bo!

Mary af Rövarhamn vid bryggan i Prospect.

Mary af Rövarhamn vid bryggan i Prospect.

PROSPECT, NOVA SCOTIA. Vi har alltid pratat om att bo på en ö. Och det borde ju egentligen inte vara så svårt att få till, det finns ju många öar i världen. Men ganska få med jobb och skola runt knuten. Och än färre med en handfull trevliga och billiga små hus att välja på. Ja, faktum är att vi inte känner till en endaste sådan ö i Sverige. Men det finns säkert. Jag tror kanske Blekinge skärgård är vårt starkaste kort. Annars återstår alltid alternativet att emigrera, kanske till Kanada. Ja, för här har vi faktiskt hittat vad vi söker.

Mindre än en halvtimmes bilväg från storstaden Halifax, ligger det gamla fiskesamhället Prospect. Byn är uppbyggt på ett antal klippöar förbundna med små broar och i mitten ligger den sötaste lilla hamn omgiven av bryggor, båthus och enkla små boningshus på klipporna. Och högst upp står en söt liten kyrka. Huspriserna är överkomliga och skolbussen går ända fram till byn. Ja, här bor redan ett par barnfamiljer, och byborna ser gärna att fler flyttar in. Flera hus står tomma.

Prospect har hamnat lite i skuggan av grannbyn Peggys Cove, som för några år sedan hade turen, eller oturen, att listas som landets finaste och mest lättillgängliga fiskesamhälle. Och nu, några år senare räknas Peggys Cove som en av Nova Scotias största turistattraktioner. Till Prospect däremot, dit kommer inga turister. Inte ens på sommaren. Byn ligger olägligt till, längst ut på en smal udde dit ingen har vägarna förbi. Och det finns ingen fyr att fotografera. Inte ens ett café eller en restaurang.

Inte heller seglarna verkar ha upptäckt Prospects charm. De långväga brukar nöja sig med ett stopp i världsarvslistade Lunenburg några mil västerut. Och det lokala båtfolket går till den populära naturhamnen Rouges Roost tvärs över viken. Sån tur för oss. Både gamla och unga verkade nämligen tycka det var så roligt att vi hittat till just deras lilla hamn att de ställde till med fest. Mary fick ligga gratis vid byns brygga, och när vi skulle segla därifrån hjälptes byborna åt att lasta båten full med ägg, rabarber, brownies, hemmagjord lönnsirap och öl från det lokala bryggeriet. Ja, allt var så fantastiskt trevligt att jag redan längtar tillbaka.

Vi har förälskat oss i många platser, men få där vi faktiskt kan tänka oss att bo och leva. Prospect, Nova Scotia, är ett undantag. Nedan ytterligare några bubblare på listan.

- Sydney, Australien
– Hobart, Tasmanien
– Bluff, Sydön NZ
– Kaphalvön, Sydafrika
– Reunion, Indiska Oceanen
– St Helena, Sydatlanten
– Limhamn, Malmö

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juni, 2014

Vad varje svensk bör veta

DSC_2535

Barnens första lönnäsor

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Häromdagen berättade jag att Otto aldrig sett ett marsvin, men väl en massa andra betydligt konstigare djur. Det samma gäller växtvärlden. Våra barn kan allt om öknar, regnskogar och savanner. Skiljer lätt litchifrukt och rambutan från longan och langsat, eller banjanträd från acacia och baobab. Vanlig gran, lönn och björk däremot, det har de ingen aning om vad är. Inte heller syrén eller maskros.

Lovis och Otto kan inte ens skilja ett smultron från ett hallon. Inte nu, men snart. Naturen längs med Maines och Nova Scotias kust är slående lik skärgården på svenska ostkusten. Längs med stigarna blommar blåbär och smultron, på ängen smörblommor, lupiner och klöver. I trädgårdarna trängs äppelträd med gräslök, vallmo, prästkragar och röda tulpaner. Och överallt vi går doftar det starkt av granbarr och mossa, gräs och tång. För Ludvig och mig luktar det hemma. För Lovis och Otto spännande och nytt.

Barnen studsar fram mellan stenar och tuvor. Lär sig göra lönnäsor och skinna björkarna från bark. Blåser maskrosfrön på varandra och letar fembladiga lyckoblommor på syrénbuskarna.  De suger i sig av allt det nya, och studerar det med samma fascination som de befann sig i djungeln. Men den stora skillnaden att här behövs ingen guide som berättar om det vi ser. Här är det Ludvig och jag som är proffsen. Här kan vi lära ut samma saker som vi själva lärde oss som barn.

Lovis och Otto är mycket imponerade. Tänk att deras mamma och pappa vet så mycket om naturen, det hade de ingen aning om.

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juni, 2014

Vi har en vinnare

Många snäckor blir det ...

Många snäckor blir det …

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Tävlingen är avslutad, och beräkningsingenjören ombord har kommit fram till att vi har 759 snäckor i vår samling. Det är fler än de flesta gissat och närmast ett misslyckande för mig som innehar rollen som snäckkonstapel här på båten. Jag skyller på att vi snart är hemma.

Den fina Sony-kameran går till Dan Ahlberg i Örebro som gissade på 763 snäckor. Inte illa. Han verkar vara en riktig turknutte. Har vunnit allt möjligt genom åren, allt från klockor och väskor till tjusiga outfits och badbiljetter till äventyrsbadet i Södertälje.

Stort grattis till Dan från alla oss på Mary af Rövarhamn

Skrivet av: S/Y Mary | 10 juni, 2014

Konstiga djur

marsvin

Otto i sin nya skoluniform

SHELBURNE, NOVA SCOTIA. I morse hade Otto kommit till bokstaven M i sin skolbok. Uppgiften gick ut på att skriva namnet på tre olika djur som började på M. Det fanns bilder som stöd, och alla utom den första bokstaven var redan ifyllda. Inga konstigheter med andra ord. Men bekväm som han är så försökte han i första hand gissa vad det stod, istället för att läsa.

Det började bra. Mygga var lätt, mås likaså. Men det var värre med marsvin. Först chansade Otto på en vombat, ett pungdjur som bara finns i Australien och kan väga upp till 40 kilo. Sedan försökte han med dassie (klipphyrax på svenska) som är Sydafrikas motsvarighet till kaniner. Båda var bra gissningar, om man bortser från djurens storlek. Och den framgår ju inte av bilden. Men inget av dem börjar på M.

Agutiern som vi såg i Franska Guyana funkade inte heller, den har längre ben. Så till sist återstod inget annat än att faktiskt läsa själva ordet. Otto ljudade, M-A-R-S-V-I-N. Men hur han än vände och vred på det så fick han inte riktigt till det. Inte ens när han uttalade ordet rätt såg han övertygad ut. För något så konstigt djur hade han då aldrig hört talas om.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 817 andra följare

%d bloggers like this: