Skrivet av: S/Y Mary | 16 juli, 2014

Liftarna

Liftarna

Liftarna

SAARLOQ, GRÖNLAND. Det var inte bara vi som hade råkat tajma världsmästerskapen i Grönlandspaddling som äger rum i Qaqortoq varje år, utan även svenskarna Karin och Martin som är här på paddelsemester, och häromdagen stod de där på kajen och sa hej. När vi hade pratat ett tag visade det sig att Martin och jag haft kontakt tidigare, via email i samband med att han och hans barn skulle mönstra på den svenska båten Journeyman över Atlanten. Och nu träffas vi här på Grönland.

Martin och Karin bjöd in oss till att grilla på vandrarhemmet med några av de internationella deltagarna i paddelmästerskapen. En kväll som slutade med att två kanadensiska guldmedaljörer satt och drack karibisk rom ombord på Mary af Rövarhamn halva natten. Och när vi frågade om Karin och Martin ville åka med en bit tackade de ja. Så kom det sig att vi fick två liftare ombord, med tillhörande kajaker på däck.

Idag var det dags för Karin och Martin att mönstra av igen, så de hinner paddla tillbaka västerut innan flyget går. Medan vi fortsätter vår färd österut tillsammans med de goa guttarna på norska Skruff. Vi trivs bra tillsammans, och det känns tryggt att ha lite sällskap. Man är rätt liten och utsatt här. Sjökorten är bristfälliga, vattnet kallt och isbergen många. Vissa stora som fotbollsplaner, andra höga som katedraler.

Isbergen är förrädiskt vackra. De kan snurra runt eller kalva, och täppa till farleder eller ankarvikar närsomhelst. Ändå är vi otroligt mycket mer skyddade än Karin och Martin i sina kajaker. Jag skulle inte vilja byta, det är skönt att kunna krypa in i en uppvärmd kajuta på kvällarna, istället för ett kallt tält. Men det var trevligt att ha Karin och Martin ombord i några dagar; man kanske borde ta upp liftare lite oftare.

Kolla in Karins bilder från Grönlandspaddlingen

Skrivet av: S/Y Mary | 14 juli, 2014

Möte med Grönlandsisen

Inte läge att gå på toa

Liten is, och stor is

Jag hade precis hunnit ut från toaletten när jag hörde ett enormt brak, följt av ett kraschande ljud. Fören reste sig, och båten bromsades upp. Det både lät och kändes precis som när vi körde på det där revet i Indonesien.”Jäklar, ett isberg. Var kom det ifrån?” tänkte jag och for ut i sittbrunnen, beredd på det värsta. Men jag såg ingenting. Bara hav, och siluetten av Grönlands höga berg i fjärran. Så hörde jag hur det dunkade till igen, och igen. Dunk, dunk, dunk. Något rörde sig bakåt längs skrovet.

Snart dök den minsta lilla isklump upp bakom oss. Mindre än två meter i diameter, max en decimeter ovanför vattenytan. Någon minut senare var den utom synhåll igen. Slukad av vågorna, kamouflerad av vågskum. Men det var väl ändå höjden av otur. Där hade jag suttit i kylan och stirrat ut på ett tomt hav hela morgonen. Utan att se någonting. Och just precis när jag skulle gå på toaletten kom denna löjliga lilla isklump från ingenstans. Helt utan förvarning.

Nåja, Stål-Mary verkar inte ha tagit någon större skada. Förlorat lite färg på sin höjd. För en plastbåt hade det kunnat gå riktigt illa. Men så rädd jag hade blivit. Jag blev nästan förbannad. Längs Newfoundlands och Labradors kust hade de små isklumparna bara visat sig i närheten av större isberg. Men på Grönland var det tydligen andra regler som gällde.

Först en halvtimma senare dök ett bälte med fler isklumpar upp framför oss. Och det tog ytterligare ett par timmar tills vi passerade det första isberget. Därefter kom de allt tätare, och vi fick köra slalom mellan strandade isberg och drivande isflak. Det var då vår styrning gick sönder. Både ratt och roder låste sig. Vi var manöverodugliga, och låg och drev utanför det fruktade Kap Farväl.

Men vinden hade vinden lagt sig, och havsytan var spegelblank. Ludvig kunde i lugn och ro montera ner inredningen för att komma åt och lokalisera felet medan jag stod uppe på däck och höll vakt, redo att putta bort förbidrivande isklumpar. Jag funderade på vad vi skulle göra om vi kom för nära det där stora isberget som hade strandat ett femtiotal meter bort.

Kanske borde jag sjösätta jollen och bogsera bort Mary en bit, tänkte jag. Men då rapporterade Ludvig att felet var hittat och skulle snart vara tillfälligt avhjälpt. En sliten vajer hade hoppat av sin trissa. Den enklaste typen av fel. Vi kunde sätta på samma vajer igen, tillfälligt. Och hade de rätta grejerna för att tillverka en ny när vi kommit in i hamn.

Nu ligger vi tryggt förtöjda vid kajen i Qaqortoq, och firar vår ankomst tillsammans med de norska vännerna på Skruff. Styrningen är redan fixad. Och drinken, ja den kyler vi med is som vi huggit loss från en förbiflytande isklump. Kanske flera tusen år gammal glaciäris. Det är en svindlande tanke. Vi skålar för en lyckad översegling, och en säker ankomst. Allt medan isbergen passerar utanför.

Skrivet av: S/Y Mary | 11 juli, 2014

Byteshandel på havet

En flotte kommer lastad

En flotte kommer lastad

LABRADOR – GRÖNLAND. Vi har seglat sida vid sida med den norska båten Skruff i mer än tre dygn nu. Imorse passerade de så nära att Lovis föreslog att vi skulle bjuda dem på några av de havrekakor vi bakade igår. Så vi frågade om de ville ha. Och jo, det ville de gärna. Frågan vara bara hur vi skulle få över dem till deras båt utan att segla in i varandra. Sjön var ganska stökig.

Vi bestämde oss för att stoppa ner kakorna i en vattentät väska, som jag fäste i en 50 meter lång flytlina som jag kastade överbord. Jag tänkte att väskan var fylld med luft och borde flyta. Men linan tog slut innan guttarna hann fiska upp leveransen. Och när motståndet steg drogs väskan ner under ytan och vattenfylldes. Skruff fick backa undan och snart såg vi en liten plastpåse flyta upp och försvinna i vågorna. Kakorna var förlorade. Femton goda havrekakor bortkastade. Men nu gällde det att rädda väskan, min nya ”drybag”.

Jag rullade in förseglet för att minska draget, och började ta in på linan. Motståndet var så stort att jag trodde linan skulle gå av. Men istället snodde den in sig och fastnade i vinschen. Vad som nyss varit en kul grej kändes plötslig mycket misslyckat. Kanske borde jag väcka Ludvig, och be om hjälp. Men han behövde sin sömn efter den långa nattvakten. Och jag skämdes lite över det dumma upptåget. Så jag tog på mig grovhandskarna, och började dra in linan för hand.

Väskan hade öppnat sig och var helt vattenfylld. 50 liter. Jag fick använda mina sista krafter för att få ombord den. Hjärtat dunkade, och armarna skakade. Men upp kom den, och jag sjönk utmattad ihop i sittbrunnen. ”Vad ska vi göra nu?” frågande Lovis bekymrat. Jag lyfte jag blicken och såg på de tre pojkarna som stod i akterna på Skruff och tittade på mig. Nä, så lätt kan man ju inte ge upp. Vi hade några kakor kvar, vi kunde baka fler. Jag kallade på Skruff, och frågande om de ville ge det ett försök till. Och jo, nu var de liksom inställda på kakor.

Guttarna föreslog att de skulle försöka segla upp på vår lovartsida, så jag kunde kasta över kakorna. Det var ingen dålig idé. Om det inte hade varit för att jag har rätt kass bollsinne. Att jag skulle lyckas träffa en seglande båt på havet kändes ganska otroligt. Men va 17, försöka duger ju. Så jag packade de sista kakorna i dubbla påsar, gick upp på däck, väntade på att Skruff skulle komma i position. Jag siktade och kastade. Om minsann, jag träffade. Guttarna fick sina kakor.

Några timmar senare kallade Skruff på radion och meddelade att de har gjort i ordning en flotte med en liten leverans på. Som tack för de goda kakorna. Fyllda av spänning närmade vi oss deras båt. I dimman framträdde snart en liten flotte med norska flaggan hissad. Tyvärr hann flotten kapsejsa innan vi hann fram. Men vi var snabbt där och fiskade upp väskan. Den väska som visade sig vara fylld med nybakade kanelbullar. Fortfarande ugnsvarma sådana, levererade lagom till eftermiddagskaffet.

Ja, en sak är då säker. Med dessa ädla norrmän idkar vi gärna byteshandel igen.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 juli, 2014

Sändningsuppehåll

Verkar som om en av sändarna funkar, nu ska vi bara lista ut vilken.

Verkar som om en av sändarna funkar, nu ska vi bara lista ut vilken.

LABRADOR-GRÖNLAND. Nej, vi har inte kört på ett isberg och sjunkit. Även om det funnits gott om chanser i dimman. Däremot har SPOTen, vår automatiska satellitsändare, börjat krångla. Vad vi har förstått så slutade den sända ut vår position strax efter vi lämnat hamn. Men nu verkar det ut som den kanske fungerar igen. Vi får se hur länge det håller. Tills vi vet säkert försöker vi minst en gång om dagen uppdatera vår position manuellt på JordenRuntSeglarKlubbens hemsida: http://jrsk.org/karta.php?id=255

Annars allt väl ombord. Vi har inte sett några isberg på snart ett dygn, det är bra. Igår hade vi en grupp småvalar på besök, troligen späckhuggare. Ludvig såg också något som liknade en beluga. Och så har vi ällskap av två andra segelbåtar som även de ska till Grönland. Norska Skruff som avseglade samtidigt som oss, och kanadensiska Pelorus Jack som startade lite längre söderut. Tillsammans bildar vi en liten karavan med bara några sjömil mellan båtarna. Rätt trevligt faktiskt, trots att vi nästan aldrig ser varandra annat än som en liten prick på radarn.

Nu varm choklad och nybakta havrekakor.

Skrivet av: S/Y Mary | 8 juli, 2014

Mot Grönland!

På väg mot Grönland!

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

Skrivet av: S/Y Mary | 6 juli, 2014

I väntan på Arthur

Lovis fångar is till drinken

Lovis fångar is till drinken

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Nu har vi hittat en säker hamn att gömma oss i tills orkanen Arthur har passerat, Mary’s Harbour heter den, passande nog. Fast nu är den där Arthur inte alls någon orkan längre, utan bara resterna av en sådan. Och det värsta ovädret verkar lägga sig söder om oss. Skönt, det har ändrat bana flera gånger under den gångna veckan och det har onekligen varit lite nervöst.

Än ska vi inte ropa hej, men nu ligger vi i alla fall tryggt förtöjda här på de stora räktrålarnas kaj och har det så bra man nu kan ha det en regnig dag på Labradorhalvön. Ute är bara åtta grader, och fem grader i vattnet. Men värmaren funkar fint; vi har över 20 grader i båten och ska just starta The Perfect Storm för att komma i rätt stämning. Barnen är bänkade, popcornen poppade och saften serverad med nyhuggen is från isbergen direkt utanför hamnen.

Ja, så har vi det. Vad gör du själv en dag som denna? För dig som vill ha tips så har vi tillsammans med några andra resebloggare bidragit till en lista över Sveriges Guldkorn. Inga isberg, men mycket annat fint. Och regnar det hos dig också, ja då kan du alltid stanna hemma i stugvärmen och titta på våra nyuppladdade bilder från Newfoundland.

Skrivet av: S/Y Mary | 2 juli, 2014

Vårt första isberg

Nu börjar det ...

Nu börjar det …

FLOWER’S COVE, NEWFOUNDLAND. ”Mamma, mamma. Vakna. Vi ser ett isberg. Mamma vakna!” Det var Otto som levererade den stora nyheten. Jag hade slumrat till på soffan. Jag reste mig upp, och gick ut. Och minsann. Långt där framme syntes något stort och vitt. Det såg onekligen ut som ett isberg. Vårt första.

Vi närmade oss Strait of Belle Isle, sundet mellan Newfoundland och Labrador. Det ska finnas 69 isberg i sundet just nu, enligt kanadensiska vädertjänstens senaste rapport. Och det är bara början, väl på andra sidan väntar betydligt fler. De förs söderut med den kalla Labradorströmmen.

Det flöt små isklumpar i vattenytan här och var. Bara några meter stora. Det hade troligen lossnat från det stora isberget. Ja, för det var onekligen rätt stort. Åtminstone med våra mått mätt. Kanske 70-80 meter långt. Ändå syntes det inte på radarn förrän vi kommer riktigt nära, och då bara ibland. Det gav sämre eko än väntat.

Det såg ut som vårt isberg hade gått på grund. Det låg alldeles stilla; vågorna bröt mot det som det vore en ö. Det sägs att det bara är en sjundedel som brukar sticka upp ovanför vattenytan. Den synliga delen var kanske 7-8 meter hög i det här fallet. Och det var 50 meter djupt.

Färgen var precis så där vackert isblå som jag har sett på bild. Det var en imponerande syn, men också skrämmande. Än så länge kan vi undvika att segla på nätterna, det finns gott om hamnar längs kusten. Men förr eller senare måste vi ut på havet. Där finns ingenstans att söka skydd när mörkret faller, eller dimman drar in.

Jag är glad att vi har en stålbåt.

Skrivet av: S/Y Mary | 29 juni, 2014

Den första snön

snögubbe

En efterlängtad snögubbe

GROS MORNE, NEWFOUNDLAND. Till skillnad från Otto så minns Lovis fortfarande sista vintern i Sverige. Men bara som något positivt, allt det kalla och blöta har hon helt förträngt. En bild hon också förmedlat till Otto, och båda har länge drömt om den dagen då de åter ska få se snö igen. Vi såg faktiskt snö redan på Nya Zeeland, på toppen av Mount Cook. Men inte tillräckligt nära. Lovis och Otto ville känna och smaka, leka i snön.

Vi har sagt till barnen att de nog får hålla sig till vintern, i Sverige. Och de hade någonstans accepterat detta faktum. Ända tills för en vecka sedan, när de upptäckte en kvarbliven snöfläck högt uppe på ett berg på Cape Breton Island. Ett nytt hopp tändes, något som förstärkts varje dag här i Newfoundland; här ligger det snö lite här och var på bergen. De har blivit mer ivriga för var dag som gått. Och frustrerade.

Lovis och Otto har inte kunnat förstå varför vi inte bara klättrar upp och gör en snögubbe på en gång. Problemet är naturligtvis att den där snön är lite svårtillgänglig. Men här på  finns en världsarvslistad nationalpark med massor av vandringsleder. En av dem leder upp till toppen av det väldiga Gros Morne Mountain, Newfoundlands näst högsta berg. Där borde vi väl ändå hitta lite snö ändå, någonstans.

Tidigt igår morse bar det av. Vandringsleden är 16 kilometer lång, sex upp och tio ner. Så vi räknade med en lång dag. Vår kondition är inte vad den borde vara, men barnen var på topp. Supermotiverade. Vi var uppe på mindre än fyra timmar. Med Lovis i täten. Utsikten var fantastisk, men någon snö såg vi inte. Bara en väldigt massa sten, och en älg, vilket i sig var rätt spännande.

Jag måste erkänna att det var frustrerande att se all den där snö på de närliggande bergen. Överallt var små bäckar, forsar och fall med smältvatten. Men inte på vårt berg, det var alldeles torrt. Men än var inte hoppet ute. Kanske skulle vi hitta lite snö på baksidan av berget. Och det gjorde vi faktiskt, alldeles för långt bort på en svårtillgänglig brant. Det var inte utan att vi kände oss rätt besvikna när vi inledde den långa vandringen ner.

Men så låg den plötsligt där, några hundra meter ner – en stor snöfläck bara ett femtiotal meter bort från leden. Mitt i solen. Helt otrampad, och oförstörd. Jag antar att kanadensarna inte blir lika uppspelta över lite snö som Lovis och Otto. För oj vilken fart de fick. Och Ludvig och jag gjorde dem snart sällskap. Vi hade snöbollskrig och mulade varandra. Och barnen halkade omkring och åkte kana. Det var länge sedan jag sett sådan lycka. Som kor på vårbete, och bambi på hal is. Samtidigt.

Och så byggde vi den där efterlängtade snögubben. Nåja, det var ju ingen nyfallen kramsnö direkt. Och vi hade inga vantar. Men en liten gubbe fick vi ändå till. Och prydde den med en morot från matsäcken. Barnen hade så roligt, att de helst hade stannat resten av dagen. Vi fick locka med snökyld snickers; för än hade vi lång väg att gå. En stund senare såg vi en kråka med en morot i näbben. Vår snögubbe hade redan blivit näslös.

10 timmar senare var vi tillbaka på parkeringen. Trötta, men mycket nöjda.

Skrivet av: S/Y Mary | 25 juni, 2014

Maken till blåshål

Kanske borde förankra huset bättre nästa gång ...

Kanske borde förankra huset bättre nästa gång …

BAY OF ISLANDS, NEWFOUNDLAND. Vi fick en fantastisk segling upp längs Newfoundlands västkust igår. Med stark vind i ryggen, strålande solsken och en sagolik utsikt. Vi nästan flög fram, sida vid sida med trutarna. Längs höga vackra berg, och där snön låg kvar bildade smältvattnet små vattenfall som forsade ner längs de branta klippväggarna. Ja, vi njöt av i fulla drag, på ett sätt som vi inte njutit av att segla på mycket länge.

Men underbart är kort. Vinden skulle öka ytterligare under kvällen och natten. Och solskenet ersättas av regn. Så vi bestämde oss för att söka skydd i Bay of Islands. Vi behövde runda en många hundra meter hög bergsudde för att komma in i viken. Och i samma stund som vi gjorde det, la sig sjön. Havet blev helt platt, och vinden dog ut. För att sedan, PANG, slå till med full kraft igen. Båten la sig ner, och vattnet forsade in över däck. Vi hade träffats av en kastvind.

Vi borde anat detta. För så är det ofta, i lä av höga berg. Att vinden accelererar, går från stilla till stormstyrka på ingen tid alls, fullkomligt rusar ner för bergen. Utanför Fjordland i Nya Zeeland förvandlades vårt försegel till trasor under liknande omständigheter. Den här gången hade vi tur. Vindbyn höll inte i sig särskilt länge, båten reste sig upp innan något han gå sönder eller sköljas över bord. Men vi såg till att få ner alla segel fort som attan. Nästa vindby kunde vara över oss när som helst.

Vi fortsatte in i viken för motor, Passerade berget som på kartan fått namnet ”Blow me down”, och vidare in mot Woods Island Harbour, som ligger på en liten ö mitt i viken – på behörigt avstånd från de brantaste bergen. Det blåste visserligen mycket där också. Men vinden var stabil, det var lättare att förhålla sig till. Men det kan blåsa betydligt mer än så, det var tydligt. För på land låg ett hus upp och ner, på taket. Det hade blåst omkull. Lyckligtvis var ingen hemma.

Idag la sig vinden och vi bestämde oss för att ta oss de fem sjömilen till Lark Harbour. Förhoppningsvis lättar även dimman imorgon, för hamnen har rykte om sig att vara mycket vacker. Den lär också vara en av de absolut blåsigaste. Inte bara i Newfoundland, utan hela Nordamerika. Även här är det kastvindarna som är problemet, men det sägs att de blir som värst i sydvästlig vind – som igår. Det kommande dygnet är det nordliga vindar som gäller. Det viner redan i riggen, och båten vrider sig oroligt. Men det borde vara ok. Hoppas det.

Skrivet av: S/Y Mary | 22 juni, 2014

Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötslig Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framm. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 852 andra följare

%d bloggers like this: