Skrivet av: S/Y Mary | 3 september, 2014

Vad händer nu?

Nu börjar det nya livet

Nu börjar det nya livet

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Det är många som undrar om vi ska fortsätta blogga nu när vi kommit hem. Och svaret på den frågan är: Ja, jag hoppas det. Om tiden räcker till. För än finns det mycket att berätta. Hur det känns att komma tillbaka igen, när resan är slut och bankkontot tomt. Om svårigheterna att börja om från början, men också de möjligheter som en nystart faktiskt kan innebära. Själv är jag väldig spänd på hur allting ska lösa sig.

Det är så mycket vi inte vet. Var vi ska bo, om vi ska köpa ett litet hus eller en större båt. Hur det ska gå för barnen att gå i en riktig skola, om Ludvig kan finna sig tillrätta på ett kontor igen och vad jag ska hitta på om dagarna. Hur vi kommer uppleva Sverige efter att ha varit borta så länge. Ska rastlösheten rinna till, eller kommer vi tycka det känns skönt att slå oss till ro? Det är sånt jag vill skriva om. Kanske blir det också en och en annan topplista, med höjdpunkter från resan.

Skrivet av: S/Y Mary | 2 september, 2014

Hemma!

Detta bildspel kräver JavaScript.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Tre dygn har gått sedan hemkomsten, och lugnet börjar lägga sig över båtplats B10 i Västra Hamnen.  Jag måste erkänna, att det känns lite skönt. Vi är inte så vana vid så här mycket folk. För vilket mottagare vi har fått. Så fantastiskt.

En timme innan ankomst upphörde regnet, och himlen sprack upp. Sjöräddningen kom ut från både Lomma och Falsterbo för att eskortera oss in i hamnen. Överallt stod folk och vinkade med flaggor och skyltar. Det tutades och visslades som under värsta fotbollsmatchen. Och Lovis och Otto stod på bommen och tutade tillbaka, det var deras jobb. Ja, det var sånt ståhej, så mycket folk och så mycket känslor att jag höll helt på att glömma bort att styra båten.

På bryggan väntade partytält, grill, levande musik. Ett överflöd av mat, bullar och allehanda dryck i stora mängder. Och massor av folk. Syskon, mor- och farföräldrar, kusiner. Vänner, grannar, förskolepersonal, sponsorer, kolleger och bloggföljare. Tillresta från när och fjärran. Nervositeten inför hemkomsten var plötsligt som bortblåst, det jag kände där och då var ren och skär glädje. Både jag och barnen glömde helt bort att både äta och dricka. Vi bara kramades och skrattade.

Nya barn har satts till världen, och barnens gamla vänner hade blivit både två, tre och fyra gånger så gamla. Men snart lekte de allesammans ner i båten igen. Som om de aldrig varit ifrån varandra mer än någon dag. Det var så roligt att se. Tänk att få möta familj och vänner efter alla dessa år, det går ju bara inte att beskriva den känslan. Underbart, men också splittrat. Så många människor, och så lite tid. Men nu stannar vi här, vi kan träffas om och om igen.

Det kanske mest rörande av alltsammans är ändå att denna fest arrangerades av folket här i hamnen, våra grannar. Båda nya och gamla. Mest båtägare, men också vanliga landkrabbor har hjälp till. I veckor har de spånat, putsat, fejat och donat. Fixat sponsorer*, fyrverkerier och tillstånd till kalaset.  Målat skyltar, satt upp tält och bord. Handlat och bakat. Jag vågar knappt tänka på hur mycket jobb det måste ha varit, eller vad det kan ha kostat.

”Det är vårt sätt välkomna er hem, till era nygamla kvarter”. Ungefär så uttryckte sig vår nya båtgranne Fredrik och log sitt allra varmaste leende. Och det må jag säga, det lyckades de verkligen med. Stort tack allesammans, för ett fantastiskt välkomnade. Och tack till alla er som skickat bilder från kalaset. Vi publicerar några av dem i bildspelet ovan, hoppas det är ok.

Nu tänkte vi försöka gå vidare med livet, mer om det en annan dag.

*Hamnföreningen Turbinen, Hamel SailsIca Maxi Västra Hamnen, Kapell & Annat, Marinteknik Syd, Monica Design och InredningVetro, Watski

Skrivet av: S/Y Mary | 29 augusti, 2014

I väntan på festen

Makrill-lunch i vårt nya sommarhus på Ven.

Makrill-lunch i vårt nya sommarhus på Ven.

VEN, SVERIGE. Vi har angjort Sverige, och den lilla ön Ven mitt i Öresund. Fina mysiga Ven, bara 20 sjömil norr om hemmahamnen i Malmö. En perfekt plats att tillbringa resans sista dagar på. Vi har mest tagit det lugnt. Barnen har byggt ett litet hus vid stranden, vi har grillat korv, ätit svensk glass och njutit av rökt makrill. Precis som vi brukar göra när vi är här. Igår levererade dessutom en av våra bloggföljare 3½ kilo smågodis med färjan från Landskrona. Så oss går det verkligen ingen nöd på.

Men imorgon är det lördagen den 30 augusti, och då vankas det välkomstfest i Västra Hamnen hemma i Malmö. Den vill vi inte missa. Alla som vill och kan är välkomna. Ta gärna med kameran. Det vore roligt med lite bilder från hemkomsten, och jag misstänker att vi själva kommer att vara alldeles för upptagna med att kramas för att ta några egna. Bilderna får ni gärna lägga upp på vår Facebook-sida, eller mejla direkt till oss. Jag skulle gärna vilja ladda upp några av dem här på bloggen, för de som inte kan komma.

Ses snart!

Skrivet av: S/Y Mary | 26 augusti, 2014

Sista natten med gänget

Vår sista solnedgång till sjöss

Vår sista solnedgång till sjöss

KATTEGATT. Vi har just tittat på solnedgången tillsammans, så som vi brukar göra till sjöss. Seglen är spirade och kursen är satt på Öresund. Det är dags för resans sista nattsegling. Och ärligt talat, det känns något alldeles förfärligt vemodigt. För hur spännande det än ska bli att komma hem, så är detta också slutet på en mycket speciell tid som Ludvig och jag har fått uppleva tillsammans med våra barn. En tid som aldrig kan komma tillbaka igen.

På måndag går Ludvig till jobbet, och jag ska lämna barnen på skolan. Familjen splittras, och friheten att ta dagen som den kommer är över. Blotta tanken får stora tårar att rulla ner för mina kinder. Jag går ut för att ta ett djupt andetag, torkar tårarna och fyller mina lungor med frisk luft. Då får jag syn på Ludvig och barnen, som sitter där och läser kvällssaga i skenet av en pannlampa. Då börjar tårarna flöda igen.

Jag kommer sakna det här livet.

Skrivet av: S/Y Mary | 26 augusti, 2014

Havnens Special

En efterlängtad glass

En efterlängtad glass

SKAGEN, DANMARK. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi älskar glass, hela familjen. Och inte har förtjusningen, och längtan, blivit mindre under alla dessa år i tropikerna – oändligt långt från alla frysdiskar och glassbarer. Och ja, jag måste erkänna. Att det har hänt mer än en gång, att vi köpt ett tvåliterspaket och delat på till lunch när möjligheten äntligen getts. Det har faktiskt funnits perioder då detta har varit mer regel än undantag. Och när vi inte haft någon glass, då har vi pratat om den istället. Precis som man så ofta gör när man längtar efter något riktigt mycket.

Det finns en glass vi har pratat mer om än alla andra. Och det är den danska. Inte så mycket för dess höga kvalitet, utan snarare för dess storlek och det sätt som den brukar serveras på. Det är som om barnen inte kunnat få nog av att höra oss berätta om de jättelika våfflor som säljs i vårt grannland. I flera år har de sett framemot den dagen då de ska få smaka en sådan i det verkliga livet. Igår var det äntligen dags. Vi beställde den största de hade. En Havnens Special. Fyra stora kulor glass, toppat med lika mycket mjukglass, flödeskum, guf och syltetöj. Och en stor flödeboll på toppen. Alltsammans serverat i en enorm våffla. Jag har sällan sett två så lyckliga barn.

Senare gick vi upp på byn, för att köpa kläder till Ludvig som ska börja jobba på måndag. Då gick vi förbi ett ställe där de sålde en likadan glass, fast med 13 kulor. Tur vi inte gick dit först.

Skrivet av: S/Y Mary | 23 augusti, 2014

Snart seglar vi in i ditt vardagsrum

Tagning pågår!

Tagning pågår!

NORDSJÖN. Hemkomsten närmar sig med stormsteg, idag är det bara en vecka kvar. Om någon där ute känner att de kommer sakna våra berättelser från fjärran länder kan jag avslöja att delar av våra resa kommer skildras i en TV-serie till vintern. Vi har haft ett filmteam från SVT på besök några gånger, och så har vi filmat en del själva. Filmteamet kommer finnas på plats när vi kommer hem nästa lördag. Det kan hända att de ställer en fråga eller två till några av er som möter oss på bryggan. Men oroa er inte, de är snälla.

Ses snart!

Skrivet av: S/Y Mary | 22 augusti, 2014

Tredje gången gillt

North Haven, Fair Isle

North Haven, Fair Isle

NORDSJÖN. Fair Isle. Säg det högt för dig själv. Lyssna på namnet, smaka på det. Hur låter det, hur föreställer du dig en ö med ett sådant namn? Själv tycker jag att det låter förtrollat, som en plats hämtad direkt ur sagorna. Jag har alltid velat dit, ända sedan den dagen jag hittade den lilla ön på kartan. Ensam och vindpinad, på den blåsiga Nordatlanten. Mitt emellan Orkney och Shetland. Med en hamn så utsatt att den bara kan angöras i lugnt väder.

Vi försökte segla till Fair Isle redan för tio år sedan, på väg till Shetlandsöarna. Men väder och vind gjorde det omöjligt att angöra ön. Fem år senare försökte vi igen, på väg hem från Orkney. Men inte heller då var turen på vår sida. Så när vi bestämde oss för att ta den nordliga vägen hem från Karibien, då var det också självklart att försöka göra ett stopp på Fair Isle.

Men tankarna på Fair Isle har varit som bortblåsta de senaste veckorna. Den eviga ostanvinden har stramat åt vårt tidsschema å det grövsta, och när nordan väl kom så drog den med sig så höga vågor att en angöring på Fair Isle skulle bli omöjlig av den anledningen. Det uteslöts utan diskussion, kom aldrig ens upp på agendan. Nu skulle vi hem, innan vinden vände igen. Men så händer något, när vi närmar oss Shetlands västkust. Det slutar blåsa.

Jag laddar ner en ny vind- och vågprognos. Och minsann, där var luckan. Ett knappt dygn med lätta vindar, närmast bleke. Innan nordan skulle slå till med full kraft igen. Fair Isle ligger tolv timmar bort, kanske tillräckligt för att sjön ska lägga sig. Kanske tillräckligt för att göra ett kort stopp. Försiktigt presenterar jag idén för Ludvig, rädd för att han inte är beredd att riskera den lilla tidsmarginal vi har för att hinna korsa Nordsjön innan vinden vrider emot.

Men Ludvig är positiv. Vi har kraftiga vindar att vänta, det kommer bli en snabb passage. Och skulle det börja blåsa innan vi når Fair Isle, då är det ju inte värre än att vi seglar vidare. Tidigt nästa morgon lägger vi till i den lilla hamnen. Ludvig som varit uppe hela natten lägger sig för att få ett par timmar sömn. Jag tar en första rekognoseringstur på ön. När jag når fyren längst i norr märker jag att vinden ökat igen. Det går gäss där ute. Jag går tillbaka i rask takt, gör frukost och väcker familjen.

Vågorna har börjat bygga upp i hamninloppet; Ludvig vill avsegla på en gång. Jag är den enda som varit i land, men säger inte emot. Han har rätt, vi kan inte riskera att bli instängda. Då kommer Neil. Han är kapten på öns färja, och har bott nästan hela sitt 60-åriga liv på Fair Isle. Han vet hur länge inloppet är farbart, vet hur vågorna beter sig. Neil ger oss ytterligare två timmar. Två timmar att vandra över Fair Isles fårbeströdda kullar, två timmar att njuta av fåglarna som häckar på dess branta klippor.

Vid tolvtiden styr vi ut ur hamnen, det går bra. Men molnen hänger redan mörka över ön. Snart öser regnet ner och vinden ökar till 10 sekundmeter. Det gör inget. Vi fick sex timmar på Fair Isle, som också blev vårt sista planerade stopp på resan. Jag känner mig lycklig, nöjd. Nu kan vi segla hem.

Klicka här för att se fler bilder från Fair Isle

Skrivet av: S/Y Mary | 18 augusti, 2014

Slutspurten

Ruggigt väder

Ruggigt väder

ISLAND – SVERIGE. Vi har mindre än tusen sjömil kvar till Malmö. Åtta dagars segling under gynnsamma förhållanden. Det gungar visserligen förfärligt, stänker och blåser kallt. Men den värsta stormen har dragit förbi, och vi gör sex knop i rätt riktning. I den här farten passerar vi söder om Färöarna redan imorgon kväll, och fortsätter sedan österut så långt och så länge vindarna bär. Kanske hela vägen till Sverige.

Vi räknar alltså fortfarande med att segla in i småbåtshamnen i Västra Hamnen lördagen den 30 augusti klockan 15.00. Så fortsätt putsa förtöjningsringarna och sopa vår bryggplats, så ses vi förhoppningsvis snart. Vi är dock fullt medvetna om att Sverige är landet där helgerna är fullbokade flera månader i förväg, så bekymra dig inte om du inte kan komma. Det går alldeles utmärkt att titta förbi en annan dag; vi tänker ändå inte segla någonstans på ett tag.

Skrivet av: S/Y Mary | 12 augusti, 2014

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Skrivet av: S/Y Mary | 10 augusti, 2014

Det exotiska landet i norr

Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 833 andra följare

%d bloggare gillar detta: