Lugn i stormen

Fredagsmys med Alexander.

Julmys med Alexander.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Åh, det gungar. Äntligen!” skrattar Otto. ”Ja, Va härligt. Det känns som vi är ute och seglar igen”, instämmer Lovis. Hon fullkomligt strålar av lycka när en ny stormby får båten att rycka till. För en dryg timme sedan mätte de upp 28 sekundmeter ute vid bron. Stormen Alexander har dragit in över Malmö.

Mary af Rövarhamn kränger än hit än dit, fallen slår och riggen tjuter. Men båten är väl förtöjd, och inne är det varmt och mysigt. Vi bakar lussebullar med massor av saffran, dricker Apotekarnes julmust och lyssnar på svensk julmusik för första gången på flera år. Sånt är lite extra lyxigt för oss.

När det blir dags att sova ber Lovis sin pappa av sjunga en sång så som han alltid brukade göra till havs. Själv känner jag en inre harmoni jag inte känt på länge. Hela familjen kommer in i någon slags avslappnad seglarstämning. Tänk vad lite storm kan göra.

Den enda inte verkar helt nöjd är Lilla Gubben. Hans akvarium ser ut som det ska rinna över varje gång båten gungar till. Men så är han ingen riktig världsomseglare heller.

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Mot Grönland!

På väg mot Grönland!

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

I väntan på Arthur

Lovis fångar is till drinken

Lovis fångar is till drinken

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Nu har vi hittat en säker hamn att gömma oss i tills orkanen Arthur har passerat, Mary’s Harbour heter den, passande nog. Fast nu är den där Arthur inte alls någon orkan längre, utan bara resterna av en sådan. Och det värsta ovädret verkar lägga sig söder om oss. Skönt, det har ändrat bana flera gånger under den gångna veckan och det har onekligen varit lite nervöst.

Än ska vi inte ropa hej, men nu ligger vi i alla fall tryggt förtöjda här på de stora räktrålarnas kaj och har det så bra man nu kan ha det en regnig dag på Labradorhalvön. Ute är bara åtta grader, och fem grader i vattnet. Men värmaren funkar fint; vi har över 20 grader i båten och ska just starta The Perfect Storm för att komma i rätt stämning. Barnen är bänkade, popcornen poppade och saften serverad med nyhuggen is från isbergen direkt utanför hamnen.

Ja, så har vi det. Vad gör du själv en dag som denna? För dig som vill ha tips så har vi tillsammans med några andra resebloggare bidragit till en lista över Sveriges Guldkorn. Inga isberg, men mycket annat fint. Och regnar det hos dig också, ja då kan du alltid stanna hemma i stugvärmen och titta på våra nyuppladdade bilder från Newfoundland.

Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötsligt Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framme. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet hur det är.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.

Tre timmar sommar

En ovanlig syn nuförtiden

En ovanlig syn

BRAS D’OR LAKE, CAPE BRETON ISLAND. Den kalla vinden dog ut och molnen skingrades i samma stund som vi kastade vårt ankare. Plötsligt satt vi där i strålande solsken, och svettades i våra mössor och fleecejackor. Temperaturen steg från sedvanliga 12 till 25 på bara några minuter – i skuggan. Ja, det var så varmt att Lovis föreslog ett dopp efter sillen. En tanke som varit fullkomligt otänkbar i flera månader. När jag tänker efter så har vi faktiskt inte badat sedan vi lämnade Bahamas i april. Inte från båten i alla fall.

Det var otroligt kallt i vattnet, det kallaste jag upplevt sedan doppet vid Svartisen för sex år sedan. Ludvig fick så bråttom ombord igen att badbyxorna fortfarande var delvis torra när han kom upp på däck – hur nu det nu är möjligt. Men badade, det gjorde vi – alla fyra. Och firade med jordgubbar. Nyplockade, från Nova Scotia. Hur de lyckats få dem att mogna i kylan, det är för mig obegripligt. Antagligen växthus. Oavsett, mycket goda.

Allt var som i en dröm. Den perfekta midsommaren, till och med blommorna i kransen var rätt. Men lagom till ”små grodorna” såg jag hur mörka moln närmade sig från söder. Temperaturen sjönk lika snabbt som den steg några timmar tidigare, och snart kände jag de första regndropparna. Hög tid att uppsöka en säkrare natthamn.

Vi hann precis få upp ankaret innan kulingen var över oss. Men vi hade i alla fall fått tre timmar underbar sommarvärme, det var vi mycket glada för. Kanske de enda vi får uppleva i år. Det blir snabbt kallare nu. Åtta grader på norra Newfoundland, fyra grader på Grönland. Vad har vi gett oss i på?

Tidigare midsomrar med Mary af Rövarhamn:

  • Mauritius 2013: Det blåste så mycket på ankringen att vi inte kunde lämna båten. Barnen fick göra kransar av papper i stället, men sillen från Ikea i Singapore slank ner utan problem.
  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.
  • Rövarhamn 2010: Sista midsommaren i Sverige firades med familj och vänner på Rövarhamn i norra Stockholms skärgård. Strålande solsken och roddtur på fjärden.

In i dimman

Nu känns Karibien långt borta ...

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.

Skeppskyrkogården

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Mary i rymdhamn

Härifrån styrs Europas raketer.

Europas raketer styrs från ett kontrollrum i Sydamerika.

KOUROU, FRANSKA GUYANA. Men är det inte farligt? frågar många. Att segla runt på haven sådär. Och jo, visst kan det vara det. Man kan råka ut för pirater, stormar och monstervågor. Segla på isberg, obemannade spökskepp, sovande valar och halvsjunkna containrar. Drabbas av blindtarmsinflammation, trilla överbord eller få bommen i huvudet. Igår lärde vi oss att det också finns en viss risk för att bli träffade av en raket.

Mary af Rövarhamn ligger sedan några dagar tillbaka ankrad i floden utanför den lilla staden Kourou i Franska Guyana. Det är regnperiod här. Det regnar nästan hela dagarna, med bara några korta uppehåll då och då. Hopplöst jobbigt när man försöker laga segel eller torka tvätt. Men en bra ursäkt att gå på museum. Rymdmuseum.

Strax utanför Kourou ligger Europas viktigaste rymdhamn. Ja, det låter konstigt. Men det här är en fransk koloni. Och ju närmare ekvatorn desto bättre skjuts österut får raketen, det sparar bränsle när man ska skicka upp satelliter till den ekvatoriala omloppsbanan. Och det är tydligen rätt vanligt, det avgår nästan en raket i månaden från Kourou. Jag tror även att det faktum att Franska Guyana är rätt glesbefolkat, och ligger långt från Frankrike spelar en viss roll. I de fall något går fel, sånt händer.

Nästa raketuppskjutning är först om tio dagar, så den missar vi tyvärr. Och barn under åtta år får inte besöka själva rymdbasen. Men museet var också spännande. Jag tyckte bäst om en utställning av fotografier som var tagna i rymden. Det är vackert där ute. Barnen gillade den 58 meter höga modellen av Ariane 5 bäst. Men LEGO-modellen av samma raket imponerande också – byggd av 120 000 bitar. Och kontrollrummet, även det i LEGO.

Mest intressant blev dock hemfärden. Vi fick lift av en tjej som jobbar som guide på själva rymdbasen. Vi passade på att fråga varför man bara visade bilder och filmklipp från uppskjutningar på museet. Varför fick vi inte se själva landningen? Svaret blev som jag befarade. Man landar inte obemannade raketer. De sprängs när de gjort sitt jobb, och de delar som inte brinner upp låter man falla ner i havet.  Det hav där vi seglar omkring lyckligt ovetandes.

Under 2014 finns minst 55 raketuppskjutningar planerade runt om på jorden. Den som har riktigt otur träffas av en rysk raket. De sänks hela, om man får tro vår guide. Utan att sprängas. Risken att vi ska träffas av en raket är inget som oroar mig nämnvärt, men känns tråkigt att än en gång få bilden av havet som en allmänt accepterad sopplats bekräftad. Det kostar drygt 20 000 kronor per kilo att skicka ut en satellit.  Arianne 5 kan lasta ungefär tio ton. Så som vanligt, när det finns mycket pengar att tjäna får miljön komma i andra hand …