Hos polisen i Hell-Ville

Otto på polisstationen i Hell-Ville

Otto på polisstationen i Hell-Ville

NOSY BE, MADAGASKAR. Vi är i stan för att förlänga vårt visum. En dam visar oss genom polismyndighetens slitna lokaler, sicksackar mellan tjänstemän som knappar på skrivmaskiner under nakna lysrör. Några barn leker på det skitiga golvet. Utanför rum nummer fyra blir vi ombedda att sätta oss ner på en träbänk. En skylt avslöjar att kvinnan bakom draperiet heter Fru Hanta, och är chef  för immigrationsfrågor i regionen. Vi har kommit rätt.

För att försäkra oss om att polisen här i Hell-Ville  har rätt att förlänga visum hade vi hört oss för i förväg. Och jodå, det har de. Men de glömde berätta att passen ändå måste skickas till  Diego Suarez på fastlandet, för underskrift av högsta polischefen. Och det tar tydligen två veckor, oavsett hur mycket vi protesterar. Det bär emot att lämna ifrån oss passen så länge, men vi har inget att välja på om vi vill stanna i landet.  Vi kan bara hoppas att vi får tillbaks dem igen. Helt självklart är det inte.

Vi fyller i en rad blanketter, och blir sedan ombedda att skriva vår signatur på åtta blanka papper. Fru Hanta berättar att de ska  fungera som underskrift till de personliga brev som man måste bifoga ansökan. Brev till polischefen, som hennes assistent hjälper oss att skriva. För hand. På ett språk vi inte förstår.

Alltsammans kostar nästan 1500 kronor. Så mycket pengar bär man inte omkring på i Hell-Ville. Polisassistenten menar att det inte är några problem, om vi har kreditkort. Jag ser mig omkring, det ser inte ut som ett ställe man kan betala med kort på. Men han ber mig att följa med. Vi går ut från stationen, tvärs över torget och svänger vänster på huvudgatan.  Mot bankomaten.

På första banken är pengarna slut. Andra banken har tekniskt fel. Men på den tredje går det bättre. På vägen tillbaka stannar vi till vid en butik som säljer kontorsmaterial. De har en kopiator, assistenten låter göra 38 kopior på våra pass och registreringspapper. Han plockar också åt sig några mappar som han sätter in kopiorna i, och ett kuvert stort nog för att rymma våra pass. Sedan ber han mig betala.

Under tiden som Otto och jag irrat runt på stan har Ludvig och Lovis åkt tillbaka till båten för att hämta fler passfoton. Fyra av varje skulle de ha. Medan vi väntar ser jag två damer vandra mellan skrivborden på kontoret. De har med sig baguetter och några olika fyllningar att välja på. Fru Hanta väljer en väldoftande köttröra. Det kurrar i magen, men tanken på de förhållande som råder på stans köttmarknad får mig att motstå frestelsen.

När Ludvig och Lovis kommer tillbaka är alla brev skrivna och stämplade. Vi lämnar över foton och pengar. Inga extra mutor efterfrågas, och alla inblandade är vänliga och hjälpsamma. Tre timmar tar det allt som allt. Får gå som ganska smidigt. Sånt här kan vara riktigt jobbigt ibland.

Sliter mitt hår

Jag är inte särskilt fåfäng. Använder sällan smink eller smycken. Och lägger inga pengar på kläder. Men om någon frågar mig vad jag saknar mest med Sverige lyder svaret: Min frisör. 

Jag vill att min frisyr ska uttrycka min personlighet, min identitet. Och det är jag beredd att betala extra för. Inte så att jag stylar, färgar eller fönar. Nej tvärtom. Jag är av åsikten att en bra frisyr inte ska behöva fixas, den ska bara falla på plats när man stiger upp på morgonen. Och det gör den, om rätt person håller i saxen.

Jag hade gått till samma frisör i tio år när vi lämnade Sverige. Och för att ni ska förstå hur viktig hon är för mig kan jag berätta att hon heter Mary. Ja, ni hör själva. Jag har döpt min båt efter min frisör. Ludvig är kanske av en annan åsikt, han menar att namnet skulle inspirerats från hans farmor med samma namn. Men nejdå, båten är döpt efter frisören. Och hur jag skulle klara mig utan henne ute i världen övergick mitt förstånd den dagen vi gav oss av.

Min oro har visat sig vara väl befogad. Vind, salt och sol sätter sina spår, och efter tio månader kunde jag inte dra ut på det längre. Jag spanade in den finaste salongen i Colombia, och på skaplig spanska berättade jag allt om min själv och min livsstil för den något förvånade frisör som fått den äran. Hon såg ut som hon lyssnade noga, sedan lyfte hon saxen och klippte med ett snabbt snitt av det hår jag sparat ihop till under fem år. Och det kan jag lova, var inte på något sätt i linje med mina instruktioner.

”Varför ser du så ledsen ut mamma?” frågade Lovis som satt i stolen bredvid. Jag svarade inte, utan stirrade mållös på kvinnan i spegeln framför mig.  Själva klippande tog mindre än fem minuter. De återstående femtio minutrarna använde hon till att föna min nya frisyr. Bakåt, uppåt. Sådär som alla colombianska skönhetsdrottningar bär sitt hår. Rikligt med hårspray fick kompensera för det faktum att jag inte har lika tjockt glansigt svart hår som de colombianska systrarna.

Jag minns att jag tog Lovis i handen efteråt, sprang gråtandes hela vägen till toaletten på andra sidan gallerian, där jag stoppade huvudet under kranen. Sedan drog jag av min dotters hårband och  samlade ihop det lilla hår jag hade kvar i två tofsar, som jag inte tog av mig förrän vi kom fram till Tahiti ett halvår senare. Det är mer än två år sedan, och jag har inte hämtat mig än. Inte håret heller för den delen.

Min nya frisyr

Min nya frisyr?

Inget av de följande frisörbesöken har varit i närheten så traumatiska som det första. Nu när jag redan är nedbruten, vingklippt, och identitetslös. Jag har accepterat mitt öde, dömd till ett liv med tofs för att dölja ännu ett misslyckande. Ett besök hos frisören är inget annat än en källa till ångest och sorg. Ett nödvändigt ont, som jag drar ut på in i det sista.

Nu är det dags igen, och den här gången tänkte jag pröva en ny strategi. Nåja, nygammal är kanske mer rätt uttryckt. När jag var tio år tog jag med mig en bild på Carola till frisören. Jag ville se ut som henne i håret. Det fungerade inte något vidare då, och jag har inga större förhoppningar den här gången heller. Men i brist på bättre idéer provar jag igen.

I morgon gäller det alltså, kl 14.00 lokal tid. Fast denna gången tänkte jag att jag skulle vandra ut ur salongen och se ut som tjejen på bilden här bredvid, istället för Carola. Hoppas det funkar. Håll tummarna.

Klicka här för att se läsa hur det gick

En tigermamma i poolen

Den kinesiska pojken ser ut att vara ungefär lika gammal som Lovis. Men till skillnad från min egen dotter som glatt plaskar runt i poolen skriker pojken i högan sky. Ja, han vrålar så högt och förtvivlat när pappan bogserar honom fram och tillbaka att jag inte kan fullfölja en enda tanke. Det är oerhört plågsamt, för såväl öron som själ.

Misshandeln pågår i en halvtimma, och hela tiden håller pappan en videokamera framför pojkens ansikte.  Medan en skrattande kvinna som jag antar är modern med jämna mellanrum stänker mängder av vatten över pojkens ansikte. Varvid pojken skriker än värre, och kvinnan skrattar ännu mer.

Jag ställer mig vid poolkanten och blänger argt från den ena till den andra. Medan jag funderar på vem av dem jag ska strypa först närmar sig en amerikansk kvinna och försöker få stopp på eländet.  Men hon möts av oförstående blickar. Av föräldrarna, och alla andra kinesiska semesterfirare som verkar till synes helt opåverkade av situationen.

Vi har träffat många kineser under vår resa, men aldrig kommit dem nära. Så jag tillbringar kvällen vid datorn i hopp om att den vägen lära mig ett och annat om kinesisk barnuppfostran. Jag förstår snart att det jag bevittnat under dagen var ett typiskt bevis på kinesiska föräldrars omtanke, eller själviskhet beroende på hur man väljer att se det.

Amy Chua, som skrivit den omdebatterade boken ”Tigermammans stridsrop”, menar att till skillnad från västerländska föräldrar så har kineserna förstått att ingenting är kul förrän du är bra på det. Och för att bli riktigt bra måste man kämpa, vilket barn sällan vill enligt författaren. Därför måste man tvinga dem. Svaghet föraktas, och barn ska drillas. Det gör dem starka och framgångsrika.

Synen på barnuppfostran brukar skilja sig från familj till familj; så är det säkerligen också i Kina. Men pressen finns, och det är självklart att många kinesiska föräldrar sätter högt hopp till sitt enda barn. Frågan är hur den lille pojken mår, om han någonsin kan få ett sunt förhållande till vatten och hur sådana här uppfostringsmetoder påverkar det kinesiska samhället som helhet?  Ja, det är sådant jag sitter här på min båt i Thailand och funderar på denna afton.

Klicka här för att läsa mer om Amy Chuas syn på barnuppfostran.

Kändislivets baksida

Nyfikna barn är en sak …

Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.

Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.

Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.

I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre.  Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.

Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.

Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.

En rund manick som säger tick-tack

Gänget som hjälpte oss röja vägen till Sindus grav.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA.”How long time does it take to walk there?” frågar jag herrarna Joe och Moses som lovat att visa oss till graven där Kung Kalles fru Sindu vilar. Vi har förstått att den ligger en bit upp i djungeln, och solen står redan högt på himmeln. Våra barn är visserligen bra på att gå, men Lovis har vaknat lite på fel sida den här morgonen så vi vill försäkra oss om att vi inte tar oss vatten över huvudet.

Joe tittar frågande på mig och skakar på axlarna. Han vänder sig mot den äldre Moses, som ser lika oförstående ut han. ”More or less? säger jag och förklarar varför vi frågar. ”It is not very far. Maybe an hour, or two”, svarar han osäkert och föreslår att vi kan vänta tills tidigt nästa dag istället, när det inte är så varmt. Så kan han skicka ut några killar som kan röja upp den igenvuxna stigen åt oss under dagen.

Det hela låter onekligen som ett ganska stort projekt. Jag tittar tveksamt på Ludvig, med erfarenheten från Teripax i färskt i minnet. Där fick vi beskedet om att det bara var tjugo minuters promenad från vår ankarvik till platsen där Kung Kalle haft sitt hus. Tjugo minuter som visade sig vara i två timmar genom tidvis eländig terräng, enkel väg.

”Vi kanske ska strunta i det helt och hållet” säger Ludvig till mig på svenska. Och jag överväger alternativet. ”But how far is it?” frågar jag den här gången. Herrarna vrider obekvämt på sig, och pekar vägen fram. ”We walk on this road a bit, and then we continue into the bush.” Ja, det blev vi ju inte mycket klokare av men vill inte pressa dem mer. Vi ger det ett försök.

Ett gäng unga män skickas före för att röja stigen upp till graven. Medan vi tar omvägen via platsen för Kung Kalles hus här på Maragon – svenskens andra plantage på Tabar . Vägen upp till graven visar sig vara lite lerig, tidvis nästan igenvuxen och leder över en liten å. Men Lovis trampar på utan större protester, och stämningen är god. Snart är vi framme där stigen tar slut, och männen börjat röja en väg vidare in i djungeln.

Fem minuter senare kommer vi till en öppen glänta. I mitten ser jag graven. ”Are we already there?” frågar jag och tittar förvånat på Joe. ”That was not far at all? Max en halvtimme, säger min inbyggda klocka. ”No, we walk, we talk and we get there” säger han och ler. Det är då jag inser. Här mäter man inte tid i timmar och minuter. Har man trevligt, går tiden fort. Är det jobbigt, eller tråkigt går tiden sakta. Svårare än så är det inte.

Den man älskar agar man …

Ska jag köpa tolv flaskor av Heinz ekologiska ketchup? Eller ska jag istället välja tre tvåkilosförpackningar av matvarukedjans egen sort till en tredjedel av priset? Den stora bunkringen inför ännu en säsong i Söderhavet har börjat och jag är djupt inne i mina egna funderingar. När ett litet barn plötsligt börjar gråta bakom mig.

Jag vänder mig instinktivt om och ser en kvinna våldsamt ruska om en liten pojke, för att avsluta med att ge honom en rejäl smäll över rumpan. Jag vänjer mig aldrig. Överdrivet våld mot barn är en vanlig syn här i Nya Zeeland. Trots att Nya Zeeland –  som det 23:e landet i världen –införde ett förbud mot barnaga 2007. Sverige var först ut 1979.

Den nya lagen mötte så stort motstånd bland den nyzeeländska allmänheten att regeringen gick med på en folkomröstning. Frågan löd: ”Borde smisk, såsom en del av god föräldratillrättavisning, vara straffbar i Nya Zeeland?” Den 21 augusti 2009 räknades rösterna samman. Och resultatet talade sitt tydliga språk. 88 procent svarade NEJ till en kriminalisering av barnaga. 88 procent!

Jag ser mig omkring i mataffären. I min direkta närhet finns ett tiotal personer. Statistiskt sett är det bara en av dem som tycker det är fel att slå barn. Jag undrar vilken, kanske är det den skäggige gamle mannen som mjuknat med åren. Eller den där tjejen som ser ut att vara tillräckligt ung för att minnas hur det känns.

Nyzeeländare har rykte om sig att vara ett av världens trevligaste folk, och om man bortser från deras ohyfsade manér i trafiken har jag fram tills nu inte haft något att invända. Tvärtom. Men deras syn på barnmisshandel har jag svårt att bortse från.

Enligt en rapport från UNICEF är Nya Zeeland ett av de OECD-länder (världens rikaste länder) som har högst barnadödlighet som följd av misshandel – sex gånger högre än genomsnittet. Man befarar att så många som 15 procent av landets barn misshandlas i hemmet. De flesta under fem år. Nya Zeeland är också det land med flest självmord bland barn.

Men nyzeeländarna är i gott sällskap. Enligt en studie som FN genomförde för ett par år sedan blir uppemot 80 procent av världens barn slagna av sina föräldrar, lärare eller andra vuxna. Det är deprimerande läsning. Men det finns hopp om mänskligheten. Allt fler länder inför förbud mot barnaga, med färre dödsfall som konsekvens. Här i Nya Zeeland däremot, går utveckligen åt andra hållet …