Ingen fisk på isen

Detta bildspel kräver JavaScript.

 SILJANSNÄS, DALARNA. Att Otto är tokig i fisk och fiske har nog inte undgått någon som följt den här bloggen med någorlunda regelbundenhet. Så när han häromdagen fick nys om att 70 000 regnbågslaxar nyligen rymt från en fiskodling i Mora var det inget som kunde stoppa honom. Det var bara att ge sig av till Leksand och köpa fiskegrejer.

Ja, vi är i Dalarna under sportlovet. Vi har ju inte fått så mycket snö i Malmö i år, och barnen längtade efter riktig vinter. Så det fick bli en tur till Ludvigs syster i Siljansnäs. Vi har fått några riktigt fina dagar i backarna här runt omkring, och även hunnit med en sväng upp till Idre för att gratulera min bror som firade sin 50-årsdag där. Men nu ville Otto fiska.

Problemet var väl bara det att det varit fem grader varmt här i trakten senaste dagarna. Snö och is smälter i en rasande fart. När vi köpte fiskekortet fick vi tips om att isen fortfarande var tjock bortåt Olsnäs, så vi satte kurs västerut. Efter att ha irrat runt på ishala skogsvägar ett tag fick vi syn på några fiskare ute på isen, packade vår pulka och gav oss ut vi också.

Det var svårt att ta sig fram. Isen var täckt av snömodd och smältvatten. Inte så att det kändes farligt. Bara halt och blött. Men så snart vi hittat de första hålen stannade vi där, och släppte ner våra krokar. Sedan var det bara att vänta. Dricka varm choklad, äta ballerinakakor och vänta lite till.

Otto tittade djupt ner i sitt hål, tyckte det såg dött ut och föreslog att vi skulle gå längre ut. Han hade nog rätt, det brukar han ha när det gäller fiske. Men halva gänget hade blivit blöta om fötterna på vägen ut, och nybakade våfflor väntade hos några bekanta inne i Leksand. Så vi gav upp.

Vid bilen mötte vi två gubbar som fiskat längre ut, och mycket riktigt – de hade fått inte mindre än nio laxar på kroken. Men de hade redan så många i frysen där hemma, sa en av gubbarna. Vi fick gärna en. En stor fin regnbågslax på säkert tre kilo.

Så kom det sig alltså att vi ändå fick en fisk med oss hem denna dag. Ibland ska man ha tur.

Fler fiskehistorier

Vulkan väcker varma känslor

En vulkantur gör alltid lika gott.

En vulkantur gör alltid lika gott.

CORRALEJO, FUERTEVENTURA. Den senaste vulkaniska aktiviteten på Fuerteventura ägde rum för 5000 år sedan. Men än idag täcks större delen av ön av lavasand och vulkantoppar. En av de större vulkanerna syns från terrassen här på Planet Surf Camp, och jag har gått och spanat på den hela veckan. Så när helgen kommer och surfinstruktörerna ändå är lediga bestämmer vi oss för att försöka ta oss upp på toppen.

Lovis går först som vanligt. Ludvig en bit efter. Medan Otto och jag kommer sist. Otto håller mig i handen som han brukar, och babblar oavbrutet. De flesta andra människor brukar tycka det är rätt jobbigt att prata när man går uppför. Men det gäller inte Otto. Han tar tillfället i akt, och pratar mer än någonsin. På berget har han min fulla uppmärksamhet.

Vulkanens yta som på håll ser alldeles brun och död ut är full av liv. Det har regnat ovanligt mycket den senaste månaden. Överallt växer små blommor, Otto räknar till 14 olika sorts blommor och 16 fjärilar. Han älskar allt som har med djur och natur att göra. Just den här dagen är det också en hel hel del vulkan- och bergsbestigarminnen som väcks till liv.

Det är som att öppna en kran, det sprutar ut ord. Otto pratar om den eldsprutande vulkanen på Tanna, om kråkan som snodde moroten från snögubben på Gros Morne, om äggen vi grävde ner i vulkansanden på Island, om ovädret på Le Pouce på Mauritius och mötet med frosten på Réunion. Vi brukade ofta göra långa vandringar när vi var ute och seglade, och det är härligt att höra hur detaljrika Ottos minnen är. Han minns sådant som jag själv glömt sedan länge.

Det är första riktigt varma dagen på hela veckan. Sirroccon från Sahara blåser in över Fuerteventura, och luften är full med finkornig sand som lägger sig som ett gulaktigt dis över hela ön. Själva utsikten är alltså inte mycket att skryta med just denna dag. Men det gör inte så mycket. Det är skönt att röra på sig, och det känns härligt att gå där prata gamla minnen.

”Vad mysigt var att komma ut och vandra lite igen” säger jag till Otto på vägen ner från vulkanen. Han nickar instämmande. ”Känns lite som när vi var ute och seglade va? fortsätter jag. Pojken vid min sida får något drömskt i blicken och blir faktiskt tyst en liten stund. Sedan säger han: ”Ja, tänk att den känslan gömde sig här på vulkanen. Vem trodde det?”

Ja, vem trodde det. Att en liten vulkantur skulle kunna väcka så varma känslor. Tack Fuerteventura, och tack underbara unge.

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Isbergens urmoder

Mot inlandsisen!

Mot inlandsisen!

TASERMUIT, GRÖNLAND. Havet förmår bara värma en smal liten kustremsa, där människor och växter kan leva och bo. Resten av Grönland ligger under is. Den väldiga inlandsisen täcker 80 procent av ön, och är ursprunget till nästan alla isberg i den här delen av Arktis. Den vill vi gärna se. Så vi sätter kurs mot den 40 sjömil djupa Tasermuit-fjorden, som ska föra oss ända fram till isen. Folk berättar att förr nådde glaciären hela vägen ner till vattnet. Men idag slutar den en bit upp. Den drar sig tillbaka femton meter per år.

National Geografic har listat Tasermuit-fjorden som en av världens tio vackraste platser, så själva resan är en upplevelse i sig. Vädret är klart, och vi ser isen växa sig allt större ju närmare vi kommer. Väl framme finns ingenstans att ankra. Men vi lyckas landsätta en expedition bestående av Lovis, Otto och mig själv för att vandra upp till glaciärkanten. Det passar ganska bra, Ludvigs har haft problem med ryggen senaste veckan och bör ändå inte ge sig ut på några längre turer.

Glaciären har fångat upp mängder av grus på sin väg ner från berget. Det gör det svårt att gå, fötterna glider iväg under oss, vi vurpar gång på gång. Gruset färgar också själva glaciärkanten svart och ful. Men undersidan är fin. Alldeles blå och blank med små grottor och hålrum där det droppar och porlar. Tillsammans mynnar alla små bäckar samman till en väldig fors. Fjorden har färgats tropiskt turkos av allt smältvatten. Isen är porös så här i ytterkanten. Då och då rasar det ner små isklumpar. Barnen slår sönder dem med stenar, och fyller fickorna. De vill visa pappa som inte kunde följa med.

Tillbaka ombord lägger barnen isbitarna i en skål med saltvatten, och leker att de är isberg. De kan genast konstatera, att det stämmer som man säger. Ungefär en sjundedel av isberget syns ovan ytan. Leken övergår snart till någon slags mamma-pappa-barn-lek. De två stora isbitarna är mamma Isberg, och pappa Isberg. De små är barn. Jag tycker lite synd om föräldrarna, som får se sina barn smälta bort och dö. Men se det är inga problem, menar Otto. ”När mamma Isberg kalvar, då blir det fler barn.”

Se fler bilder från den grönländska inlandsisen

Vad varje svensk bör veta

DSC_2535

Barnens första lönnäsor

LUNENBURG, NOVA SCOTIA. Häromdagen berättade jag att Otto aldrig sett ett marsvin, men väl en massa andra betydligt konstigare djur. Det samma gäller växtvärlden. Våra barn kan allt om öknar, regnskogar och savanner. Skiljer lätt litchifrukt och rambutan från longan och langsat, eller banjanträd från acacia och baobab. Vanlig gran, lönn och björk däremot, det har de ingen aning om vad är. Inte heller syrén eller maskros.

Lovis och Otto kan inte ens skilja ett smultron från ett hallon. Inte nu, men snart. Naturen längs med Maines och Nova Scotias kust är slående lik skärgården på svenska ostkusten. Längs med stigarna blommar blåbär och smultron, på ängen smörblommor, lupiner och klöver. I trädgårdarna trängs äppelträd med gräslök, vallmo, prästkragar och röda tulpaner. Och överallt vi går doftar det starkt av granbarr och mossa, gräs och tång. För Ludvig och mig luktar det hemma. För Lovis och Otto spännande och nytt.

Barnen studsar fram mellan stenar och tuvor. Lär sig göra lönnäsor och skinna björkarna från bark. Blåser maskrosfrön på varandra och letar fembladiga lyckoblommor på syrénbuskarna.  De suger i sig av allt det nya, och studerar det med samma fascination som de befann sig i djungeln. Men den stora skillnaden att här behövs ingen guide som berättar om det vi ser. Här är det Ludvig och jag som är proffsen. Här kan vi lära ut samma saker som vi själva lärde oss som barn.

Lovis och Otto är mycket imponerade. Tänk att deras mamma och pappa vet så mycket om naturen, det hade de ingen aning om.

Konstiga djur

marsvin

Otto i sin nya skoluniform

SHELBURNE, NOVA SCOTIA. I morse hade Otto kommit till bokstaven M i sin skolbok. Uppgiften gick ut på att skriva namnet på tre olika djur som började på M. Det fanns bilder som stöd, och alla utom den första bokstaven var redan ifyllda. Inga konstigheter med andra ord. Men bekväm som han är så försökte han i första hand gissa vad det stod, istället för att läsa.

Det började bra. Mygga var lätt, mås likaså. Men det var värre med marsvin. Först chansade Otto på en vombat, ett pungdjur som bara finns i Australien och kan väga upp till 40 kilo. Sedan försökte han med dassie (klipphyrax på svenska) som är Sydafrikas motsvarighet till kaniner. Båda var bra gissningar, om man bortser från djurens storlek. Och den framgår ju inte av bilden. Men inget av dem börjar på M.

Agutiern som vi såg i Franska Guyana funkade inte heller, den har längre ben. Så till sist återstod inget annat än att faktiskt läsa själva ordet. Otto ljudade, M-A-R-S-V-I-N. Men hur han än vände och vred på det så fick han inte riktigt till det. Inte ens när han uttalade ordet rätt såg han övertygad ut. För något så konstigt djur hade han då aldrig hört talas om.

De vilda hästarnas ö

Detta bildspel kräver JavaScript.

CUMBERLAND ISLAND, GEORGIA. De krokiga ekgrenarna sluter sig likt en tunnel över oss. I träden hänger stora klasar av spansk mossa, som ger skogen en spöklik känsla. Men så öppnar landskapet plötsligt upp sig. Och framför oss ser vi det som en gång varit den praktfulla ingången till familjen Carnegies residens på Cumberland Island. Idag är ön nationalpark, och ruinerna står tomma. Det växer björnbär vid dess murar och vilda hästar betar i resterna av den pampiga trädgården. Men alla som en gång läst Den Store Gatsby kan föreställa sig de fester som en gång utspelats här.

Vi fortsätter på en stig längs vattnet, och kommer ut på en brädgång som tar oss tvärs över träsket. Det är här alligatorerna trivs bäst. Snart hör vi ljudet av vågor som bryter. Vi närmar oss havet, den långa oskyddade Atlantkusten. Vi följer ljudet, över brädgången, vidare in i buskarna och över en liten bro. Barnen stannar upp för att titta på ormarna som slingra sig i vattnet nedanför. Själv går jag före, betraktar fjärilarna som flyger från blomma till blomma längs med stigen. Njuter av sången från en röd kardinalfågel.

Busklandskapet övergår i sanddyner, och stigen omges av högt vassliknande gräs. Vi är nära nu, nära det öppna havet som jag inte sett efter flera veckor på Intracoastal Waterway, det skyddade kanalsystem som går längs med hela USA’s ostkust. Det är en vacker syn som möter mig bakom den sista kullen. Den milslånga stranden, och det blå vattnet som ser så frestande ut att jag måste ta av mig byxor och tröja, för att vada ut i vattnet i bara underkläderna. Det är en varm dag, svalkan är välkommen och kläderna kommer torka. Att bada naken är det inte tal om, sånt är förbjudet i det här landet.

De andra kommer snart ikapp, och vi fortsätter norrut längs stranden. Vi har sällskap av Gustav – en av sönerna i familjen Fredrikson – och hans flickvän. Lovis och Otto njuter av umgänget. De är unga och fulla av energi – svingar barnen mellan sig, leker tafatt och skrämmer skrattmåsar tillsammans. Sedan dukar vi upp vår medhavda picknick på en stock. Där blir vi sittandes ett tag. Barnen badar och jag ritar en stor labyrint på stranden. Sanden är perfekt, fast och fin.

En hästfamilj kommer ner till stranden för att rulla sig i sanden. Man tror att hästarna kom hit redan på 1600-talet, från Spanien med de första upptäcktsresanden. Idag finns det cirka 150 vildhästar på ön. Men de är inte särskilt skygga; passerar bara några meter från oss. Senare ser vi även ett litet rådjur som betar i skogsbrynet. Och ett lustigt bältdjur som bökar bland löven inne i skogen. Gustav säger att vi har tur. Han har varit här förut, men aldrig sett så många vilda djur. Bara ett fåtal hästar. Tur är bra, det samlar vi på. Det kan man aldrig få för mycket av.

Vi är tillbaka ombord precis i lagom tid för att lyfta ankaret och återvända till Fernandina Beach där våra gäster parkerat sin bil. Det blir det sista vi ser av fina familjen Fredrikson för den här gången. Imorgon forsätter vi norrut.

Great Tobago – Inget för barnrumpor

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT TOBAGO, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Vi hade bestämt oss för att försöka ta oss upp på Great Tobago, där fregattfåglarna häckar. Men vi förstod snart varför de har valt att slå sig ner just här. På Great Tobago får de vara i fred. Där bor inte en människa. Ön är naturreservat, och den enda skyddade viken är för liten för att charterbåtarna ska våga sig hit. Men framförallt så är terrängen mycket svårtframkomlig. Inte för att den är brant, vilket den i och för sig är. Inte heller för att är vegetationen är ogenomtränglig, för ön är inte särskilt frodig. Men det lilla växtliv som finns visade sig vara något av det mest ogästvänliga vi någonsin upplevt.

Sluttningen upp mot toppen av ön täcks av stora kaktusar, omringade av grus, gräs och ännu fler kaktusar – pyttesmå sådana. Vars sylvassa taggar som går rakt genom både byxor, strumpor och skor – för att slutningen fastna i huden, där de vägrar släppa taget. Hullingarna är så starka att själva kaktusbladet hellre lossnar från plantan än släpper greppet om huden. Och när man försöker ta bort dem, då sätter sig taggarna i fingrarna istället. Värst var det för barnen. De tar fler steg och lyfter inte benen lika högt som vi vuxna, de har mer kontakt med marken helt enkelt.

Ludvig berättade för barnen att han hade kaktusar hemma här han var liten. Men det ville minsann inte Otto ha. Inga vilda i alla fall. ”Och jag vill inte gifta mig med en heller. Fy för att dela säng med en sån, muttrade han medan vi försökte ta oss uppför branten. Det gick oändligt långsamt, fick stanna varannan minut för att dra ut nya piggar. Vi insåg snart att vi aldrig skulle hinna tillbaka innan solen gick ner, om vi fortsatte mot toppen. Så vi bestämde oss för att ge upp fregatterna, och istället ta sikte på en utsiktsplats som såg ut att ligga inom rimligt räckhåll. Då hände det som inte fick hända.

Lovis halkade, och satte sig mitt bland kaktusarna. Stackars barn. Hennes skrik måste skrämt vettet av varenda fågel på ön. Och förnedringen var total när hon måste dra ner brallan för att få taggarna utdragna. Precis som Bröderna Dalton i filmen om Lucky Luke. Efter det vägrade hon gå en meter till. Och Otto ställde sig genast på hennes sida. Så vi fick skapa en liten kaktusfri zon till barnen i skuggan av ett ensamt träd. Där intog de sedan sin fika, medan Ludvig och jag fortsatte den sista biten. Några fregattfåglar blev det alltså inte den här gången, men väl några fina bilder på Mary af Rövarhamn. Tveksamt om det var värt besväret, det beror nog på vem man frågar.

En magisk timme

Detta bildspel kräver JavaScript.

VIRGIN GORDA, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. ”Kom, den här vägen” säger Lovis och försvinner in genom en smal skreva. Vi följer efter. På andra sidan öppnar sig en enorm katedrallik grotta som leder vidare till en tunnel. Vi tar oss allt djupare in.  In i en labyrint av slingrande trädrötter, naturliga havsbassänger och jättelika stenskulpturer som formats av väder och vind. Det vore lätt att gå vilse, om det inte vore för ljudet från vågorna som slår in mot klipporna i väster.

Efter en stund övergår stenlandskapet till den mest bedårande lilla strand. Där trängs bleka turister om de bästa stjärtplatserna. Fläker sig i solen som frusna sälar och plaskar runt på pastellfärgade flytkorvar. Allt medan de brummande ribbåtarna går skytteltrafik mellan stranden och charterkatamaranerna som ligger ankrade utanför. Jag känner ett uns av besvikelse, trots att vi inte förväntat oss något annat. Stranden finns med i varenda turistbroschyr. The Baths brukar anges som Jungfruöarnas största attraktion.

Vi sicksackar oss fram mellan människorna på stranden, och fortsätter in bland stenarna och buskarna på andra sidan. Där blir vi ensamma igen. Åter hör vi fåglarna kvittra och syrsorna spela, och snart hittar vi en alldeles egen liten korallstrand på öns sydligaste spets. Vi klättrar upp på ett högt granitblock, och där blir vi sittande ett tag. Intar vår fika och njuter av utsikten över hela den skyddade övärlden. Överallt syns vita segel. Ingen annanstans i Karibien finns så många charterbåtar som här.

Från vår utsiktsplats kan vi se hur båt efter båt lämnar ön. Återvänder till sin trygga brygga. För att lämna av dagens gäster, och förbereda sig för morgondagens last. Själva börjar den vandringen tillbaka mot vår jolle. Den sjunkande solen sprider nu sitt varma ljus över området, och folkmassorna på turiststranden har bytts mot ett stilla lugn. Inte en människa finns kvar. Det är som om någon viftat med sitt trollspö. Poff, poff. Vift vift. Och vips fick vi oss en magiskt timme helt för oss själva.

Vi blir kvar på stranden tills solen går ner. Och när vi vaknar nästa morgon ligger den vackra platsen lika öde som när vi lämnade den kvällen innan. Men när klockan slår åtta är det precis som i sagan om Askungen. Förtrollningen bryts, och båtarna återvänder i en strid ström. Då lyfter vi vårt ankare, och seglar därifrån.  

Doften av Dominica

Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.