En dålig nyhet, och en bra nyhet

Nya fotoböcker på väg till Kurrekurreduttön.

Fler böcker på väg till Kurrekurreduttön.

I höstas tryckte vi upp två fotoböcker från vårt besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Islands som den lilla ögruppen utanför Papua Nya Guinea egentligen heter. Dessa överlämnade vi till våra långseglarvänner Eric och Birgitta på Ariel IV som hoppades få möjlighet att leverera dem under sin stundande Stillahavskorsning.

Nu har vi fått besked om att Ariel IV kommer ta en annan rutt genom Söderhavet än de först planerat. Det är en del av friheten med att vara ute och segla, att man kan planera om när andan faller på. Men synd på vår bokleverans, tyckte vi. Tabar Islands ligger långt bortom de vanliga farlederna. Att hitta en ny kurir är svårt. Och postgången i Papua Nya Guinea kan man räkna bort – den har vi redan provat.

Då hörde Emelie av sig till. Emelie och Petter som läste om vårt besök på Kurrekurreduttön här på bloggen för några år sedan, och som nu har bestämt sig för att åka dit på egen hand. De ska flyga till huvudstaden Port Moresby, och resa vidare därifrån med inrikesflyg och lokal båt. Emelie ville gärna få några tips, och undrade om vi ville skicka med något. Och det ville vi så klart.

De reser redan om några veckor. Så nu gäller det att få nya böcker klara i tid, tänkte jag och gick in på Fotoklok.se där jag beställde de förra. Och minsann. De förra böckerna låg kvar i systemet. Det vara bara att klicka på ”Beställ igen”, och vips så var två nya på väg till tryckeriet med utlovad leverans hem till Emelie och Petter några dagar senare. Otroligt smidigt. Nu hoppas vi att resten av leveransen går lika bra. Att resa i Papua Nya Guinea är ett stort äventyr, oavsett färdsätt.

Jag frågade Emelie om de kunde tänka sig att skriva ett litet gästinlägg här på vår blogg – när de är tillbaka. Kanske med ett par bilder som bevis på att kurirerna utfört sitt jobb. Och jodå, det kunde de absolut tänka sig. Så roligt. Jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången. Tredje gången gillt.

Med kurir till Kurrekurreduttön

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Nyårsspecial: Festmåltid a la Kurrekurredutt

Detta bildspel kräver JavaScript.

LANGKAWI, MALAYSIA. Ännu ett fantastiskt år går till ändå. Kanske det mest spännande av dem alla för oss på Mary af Rövarhamn. Så här på årets sista dag bjuder vi på ett bonusinlägg. En berättelse om hur man firar högtider på andra sidan jorden, på självaste Kurrekurreduttön – resans stora mål och årets höjdpunkt.

Klockan var drygt nio på morgonen när en ung man i kanot närmade sig Mary af Rövarhamn. Vi visste vad hans ärende var, han var utskickad från byn för att meddela oss att maten var klar, och ceremonin kunde börja. En kvinna i byn var gravid med sitt första barn, något som enligt tradition firas med dans, sång och mat. Och vi var bjudna på festen.

Dagen innan hade vi fått följa förberedelserna i kökshyddan. Ja, man har hyddor för olika syften på Kurrekurreduttön. En för att sova i, en för att umgås i, en för matlagning, osv. Ungefär som vi har olika rum där hemma. Aktiviteten i och runt hyddan var febril. Stora fiskar stektes på grillen, krabborna låg i sin gryta, några äldre kvinnor satt på golvet och skalade rovor och några yngre rev kokosnöt som pressades till kokosmjölk. Medan andra bar in korgar med stora spenatliknande blad från åkrarna.

Mot slutet av dagen placerades all mat tillsammans med glödheta stenar på en bädd av bark och svedda bananblad. Alltsammans sveptes sedan ihop till en gigantisk wrap, och knöts samman med långa lianer. Sex man krävdes för att förflytta det stora matpaketet till en jordugn, eller momo som den kallas här, en grop med heta stenar där maten får ligga hela natten för att tillredas. Både Ludvig och byns hövding fick hjälpa till att bära.

När vi kom in till land placerades det färdigtillredda matpaketet mitt på byns stora mötesplats, i skuggan av ett gigantiskt träd invid stranden, och dansen kunde börja (se videoklipp). Att det var en glädjens stund rådde inget tvivel om, och stämningen var hög. Och när dansen avslutades med en särskild parodi på de vita långväga besökarna låg även vi dubbelvikta av skratt, trots att vi inte förstod ett ord av sången.

Efter dansen var det dags att öppna det stora matpaketet, som var vackert dekorerat med blommor. Fransesca, den kvinna som bjudit in oss, stod redo och lastade över lite mat i en bunke som hon gav till oss. Vi förstod snart varför.

Folk kom från alla håll, och bokstavligen kastade sig över maten. De låg på knä och mosade i sig med bara händerna. En snubblade så att armen sjönk ner till armhålan i mat, ett barn föll så det blev liggandes mitt i maten. Och hundarna svansade runt folksamlingen för att sno åt sig några godbitar de också. Det hela avslutades med något som närmast kan beskrivas som ett matkrig.

Det hela var en minst sagt en anmärkningsvärd syn. Och vi är mycket tacksamma för att Fransesca tilldelat oss en alldeles egen bunke. Själva maten var ganska smaklös, salt och kryddor används inte alls i Söderhavet. Och Ludvig och jag hade lite svårt att koncentrera oss på att äta. Men barnen mumsade glatt i sig, trots den tidiga timmen. Med bara händerna. För några tallrikar eller bestick fanns inte, sådant används inte här. Ja, Kurrekurreduttön är verkligen så långt från Sverige man kan komma.

Någon festmåltid a la Kurrekurredutt blir det inte för vår del ikväll, men väl en grillbuffé på stranden med bål, rislyktor, fyrverkerier och lekkompisar för både stora och små. Om vädergudarna är nådiga, vill säga. För just nu regnar det. Hur som helst, ett riktigt gott nytt år önskar vi er allesammans. Hoppas ni vill följa oss på vår resa ett tag till. Nytillkomna läsare hälsar vi varmt välkomna. Tidigare inlägg från Kurrekurreduttön hittar ni här.

Sista pusselbiten lagd

Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?

KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.

Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en  liten apa.

En man som såg  vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”

Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss  redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden.  Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.

Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)

En rund manick som säger tick-tack

Gänget som hjälpte oss röja vägen till Sindus grav.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA.”How long time does it take to walk there?” frågar jag herrarna Joe och Moses som lovat att visa oss till graven där Kung Kalles fru Sindu vilar. Vi har förstått att den ligger en bit upp i djungeln, och solen står redan högt på himmeln. Våra barn är visserligen bra på att gå, men Lovis har vaknat lite på fel sida den här morgonen så vi vill försäkra oss om att vi inte tar oss vatten över huvudet.

Joe tittar frågande på mig och skakar på axlarna. Han vänder sig mot den äldre Moses, som ser lika oförstående ut han. ”More or less? säger jag och förklarar varför vi frågar. ”It is not very far. Maybe an hour, or two”, svarar han osäkert och föreslår att vi kan vänta tills tidigt nästa dag istället, när det inte är så varmt. Så kan han skicka ut några killar som kan röja upp den igenvuxna stigen åt oss under dagen.

Det hela låter onekligen som ett ganska stort projekt. Jag tittar tveksamt på Ludvig, med erfarenheten från Teripax i färskt i minnet. Där fick vi beskedet om att det bara var tjugo minuters promenad från vår ankarvik till platsen där Kung Kalle haft sitt hus. Tjugo minuter som visade sig vara i två timmar genom tidvis eländig terräng, enkel väg.

”Vi kanske ska strunta i det helt och hållet” säger Ludvig till mig på svenska. Och jag överväger alternativet. ”But how far is it?” frågar jag den här gången. Herrarna vrider obekvämt på sig, och pekar vägen fram. ”We walk on this road a bit, and then we continue into the bush.” Ja, det blev vi ju inte mycket klokare av men vill inte pressa dem mer. Vi ger det ett försök.

Ett gäng unga män skickas före för att röja stigen upp till graven. Medan vi tar omvägen via platsen för Kung Kalles hus här på Maragon – svenskens andra plantage på Tabar . Vägen upp till graven visar sig vara lite lerig, tidvis nästan igenvuxen och leder över en liten å. Men Lovis trampar på utan större protester, och stämningen är god. Snart är vi framme där stigen tar slut, och männen börjat röja en väg vidare in i djungeln.

Fem minuter senare kommer vi till en öppen glänta. I mitten ser jag graven. ”Are we already there?” frågar jag och tittar förvånat på Joe. ”That was not far at all? Max en halvtimme, säger min inbyggda klocka. ”No, we walk, we talk and we get there” säger han och ler. Det är då jag inser. Här mäter man inte tid i timmar och minuter. Har man trevligt, går tiden fort. Är det jobbigt, eller tråkigt går tiden sakta. Svårare än så är det inte.

Kung Kalle af Kurrekurreduttön

Mary af Rövarhamn för ankar utanför Kung Kalles plantage

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”I så fall vill jag segla till Kurrekurreduttön”. Så sa lilla Lovis den dagen vi introducerade idén för barnen om att segla jorden runt. För drygt tre år sedan. ”Ja visst”, sa jag. Glad över att den positiva responsen. Men den stora frågan var: Var sjutton ligger Kurrekurreduttön? I Söderhavet, så långt var allting klart. Resten lämnade Astrid Lindgren åt fantasin. Men nog måste hon väl haft en förebild.

Efter en del efterforskningar kom jag i kontakt med Saltkråkan AB som drivs av Astrid Lindgrens familj. Där fick jag tips om att det en gång fanns en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt iland på en söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson hittade guld på ön, och blev mycket rik. Kroppsligen var han urstark. Men han beskrivs också som en ovanligt god och generös man, vilket var ovanligt för vita plantageägare på den här tiden.

Petterssons äventyrliga liv som ”negerprins” och ”plantagekung” omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar under 20- och 30-talet. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Pettersson i spalterna. Likheterna med Pippis pappa är för många. Men sambandet uppdagades först för elva år sedan när Joakim Langer en sömnlös natt satt och rotade bland sin far Pekkas gamla tidningsurklipp. En upptäckt som resulterade i boken om ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön”.

Ögruppen som Pettersson flöt iland på heter Tabaröarna, och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar fick därmed bli målet för vår resa. Och idag ligger Mary af Rövarhamn, som första främmande segelbåt någonsin (bortsett från Hoppetossa), ankrad precis utanför Teripax – en av Kung Kalles två plantager här på Tabar. En äldre man, vars far hjälpt till att bygga svenskens residens, visar oss till platsen.

Det känns märkligt vandra här, bland de kokospalmer som planterats av vår landsman, för mer än hundra år sedan. De bär fortfarande frukt. Plötsligt stannar vår guide upp, hugger en gång från stranden in i den svårgenomträngliga vegetationen och visar oss en stenmur som omringar det som en gång var Petterssons trädgård. Ett äkta svenskt stengärde. Här, på andra sidan jorden. Vi är på rätt plats, utan tvekan.

Kung Kalle och hans hustru Sindu fick inte mindre än nio barn tillsammans, varav åtta överlevde. Vi har träffat flera ättlingar, och nästan alla här känner till historien om vår gode landsman. Att han däremot blev förebild till Pippis pappa, och att deras ö är känd som Kurrekurreduttön över hela världen. Det var det ingen i byn som kände till. Fram tills igår.

Kurrekurreduttön rakt förut!

Kurrekurreduttön rakt förut!

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”Kurrekurreduttön rakt förut”, ropade Lovis tidigt imorse där hon satt på sin utsiktsplats längst fram i fören. Ja där låg den faktiskt, under gröna palmer och omgiven av det blåaste blåa vatten.

Vi har seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja vi har seglat så länge att Lovis och Otto nästan har glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden. Och nu är vi framme. Jag har svårt att tro det är sant. Vi har seglat i två år för att komma hit. Två år och sju dagar för att vara mer exakt.

Och det råder ingen tvekan om att vi kommit rätt. Grottorna där kurrekurreduttbarnen gömde sina pärlor såg vi redan på väg in i hamnen, hajarna likaså. Och detaljerna i Ingrid Vang Nymans illustrationer är slående. Om man bortser från aporna, här finns inga apor. Men några av de udda fåglar vi bara sett här finns med. Krokodilen som cirkulerar i ankarviken likaså. Och alla fjärilar och röda hibiskusblommor. Ja, till och med hyddorna byggs med samma teknik, och av samma material som på bilderna. Allting stämmer.

Och så har vi ju det här fantastiska sammanträffandet med Kung Kalle. Mer om det imorgon, för er som missat den sanna historien om Pippis pappa